Barn placerade i annat hem med LVU ?

Jag har själv jobbat på ett LVU-hem under många år och min personliga uppfattning är väl att det är rätt signifikativt för dem som får sina barn omhändertagna: de förstår inte varför.

I sina egna ögon ser de inte varken vanvård, missbruk eller ännu värre saker.

Och det är väl det som är ett av de största problemen för oss "på andra sidan" - den bristande självinsikten hos föräldrarna. För om man konstant anser att ANDRA gör fel och känner sig orättvist behandlad så är det ju oerhört svårt att för oss att komma fram till vad/hur vi ska göra för att det ska bli så bra som möjligt för alla inblandade...

Ja jag förväntade mig egentligen inget svar från någon av mammorna.

Ville mer se om mina misstankar stämde - att dom kan skylla ifrån sig hur mycket som helst och göra sig till offer men när det väl kommer till kritan vågar dom ändå inte stå för vad dom gjort, eller ens berätta det, för dom vet med sig att folk skulle tycka att socialen gjorde helt rätt..

Det är ju lätt att leka offer om man slipper berätta vad man gjort, eller hur?

Många saknar nog insikten helt och verkligen ser sig som offer. Tyvärr spinner ju media på detta väldigt snabbt och soc varken kan eller vill av etiska skäl, göra uttalanden. Media i sin tur formulerar sig så halva befolkingen blir vansinniga och glömmer att allt har minst två sidor..

Som jag skrivit i den andra tråden så blev jag anmäld av sjukvården, vi gick frivilligt med på deras insatser vilket blev placering i jourhem under utredning. En dag får vi veta att de fått igenom akut LVU på ett av dem, och varför det blev så vet vi inte. Vi har samarbetat och försökt få dem att lyssna på våra förslag om tex övervakningshem eller vad som helst, bara vi får vara med våra barn....
Eftersom vi hade olika personal på våra olika barn så blev utgången lite olika, alla kom hem utom 1, som fortfarande är placerad - och vi FÅR INTE någon vårdplan TROTS att det är lag på det. 
Det är även lag på LVU som tvångsåtgärd, men inte heller den lagen verkar fungera om man får fel socialsekreterare.

Missförstå mig rätt här, jag vill absolut inte skrämma folk för socialen, de flesta vi har träffat är bra, sen finns det tyvärr några idioter, det är dessa jag kämpar emot.

Anledningen för mig till att inte lägga ut för mycket (eller gå till press osv) är att jag vill skydda resten av familjen, sen skäms jag faktiskt för att det blivit såhär TROTS att jag vet att jag ingenting gjort och att vi fått utmärkta rekommendationer för de andra barnen...

Fråga mig gärna saker, men anta inte att vi alla är insiktslösa idioter och att folk inom socialen aldrig gör fel! 

Mitt största fel är att jag bad om hjälp på socialtjänsten istället för att klara mig själv. Jag hade blivit utsatt för en misshandel som mitt ena barn bevittnade. Barnet mådde dåligt, jag sökte hjälp på soc. Dom sa rakt ut till mig att det är omöjligt att en 3 åring kommer ihåg sånt 3 månader efter och att de måste bero på någonting annat.
Sen råkade dom få reda på att jag har en aspergers diagnos och då skrev dom att människor med aspergers diagnos inte har förmåga att känna empati, inte har ett reflekterande sinne osv. Min psykolog som jag haft i 6 år hade möte med soc men dom valde att inte lyssna på henne.

Sen spelar det ingen roll om jag sitter här och säger att det inte finns någonting mer, för det känns som att ingen kommer att tro mig ändå. Nu har jag inte träffat barnet på väldigt länge och har en ny familj och fler barn. Det är ytterst få människor i min omgivning som vet om mitt första barn. Alla jag sagt det till hittills är chockade och förstår inte. Alla säger åt mig att begära omprövning, men vårdnaden har redan flyttats över och vi har inte träffats på så länge så idag är det nog ändå bättre för barnet att bo kvar i familjehemmet.

Missförstå mig rätt nu - jag säger inte att alla rakt av "skyller ifrån sig", jag säger att jag baserat på egen erfarenhet tror att väldigt få har förmåga till självinsikt. Vad det beror på kan jag inte uttala mig om men förmodligen en kombination av arv och miljö.

Tex har jag och mina kollegor kunnat konstatera att i många fall av bristande omvårdnad lever mamman med sina barn i en snarlik miljö som hon själv växte upp i, med en mor som brast i omhändertagande. Har man inget normalitetsbegrepp att utgå ifrån pga brister i sin egen uppväxtmiljö så är det enormt mycket svårare att veta/gissa sig till på vilken nivå andra anser att omhändetagandet av barn "bör" ligga på och därför finns också en bristande självinsikt.

Naturligtivs har allting två sidor och hur gärna man än vill så är det oftast oerhört svårt att tillgodose så att bägge sidornas behov kan uppfyllas. Tack och lov - anser jag personligen - har pendeln slagit över ganska mycket idag i jämförelse med hur det såg ut för 10 -15 år sedan, då föräldrarnas "rätt" till sina barn så gott som alltid prioriterades.

Idag läggs betydligt mycket mer fokus på barnets rätt till en trygg uppväxtmiljö och det är också därför som man i många fall inte river upp långtidsplacerade barn trots att bioföräldrarna kommit ur missbruk eller annan problematik - man anser generellt att barnets rätt är starkare än föräldrerns.

Media och deras rapportering vill jag egentligen inte ens lägga energi på att kommentera, att säga "vinkling för att sälja lösnummer" tycker jag räcker...

Anonym (Sosstant) skrev 2012-01-31 14:08:24 följande: Media och deras rapportering vill jag egentligen inte ens lägga energi på att kommentera, att säga "vinkling för att sälja lösnummer" tycker jag räcker.. Tyvärr är det många ggr det som är synd, att tjänstemän på socialtjänsten varken vill eller orkar lägga energi på att bemöta media. Jag förstår detta mycket väl, dels utifrån att arbetsbelastningen för socialsekreterare oftast tar all energi som finns, dels för att i princip alla uttalanden som görs vrängs till socialtjänstens nackdel. Men oavsett detta, så skulle socialtjänsten behöva visa sig i media, möta upp denna negativa bild, och det räcker verkligen inte med några få uttalanden.. Allt som oftast möter ju socialsekreterare klienter som är nöjda och glada för kontakten, och det är synd att detta inte framkommer bättre, både för socialtjänstens egen del, men framförallt för samhället, så människor kan nyttja den service och hjälp som finns att tillgå.

När alla* förutom soc anser att soc gör fel och barnets bästa inte alls ses efter då? Vad gör man då? För om du är soctant så måste du vara medveten om att det finns idioter även inom ditt yrke? Många med den tragiska uppväxt du pratar om....  (*med alla menar jag nätverk, skola, dagis och BVC)

Vill du besvara socialstyrelsens senaste kritik från TV4nyheterna i förrgår? 

Jag förstår helt vad du pratar om.. I dom flesta fallen gör socialen helt rätt. Jag själv har dock varit uppvuxen i väldigt dåliga förhållanden plus att jag har ADD men jag skulle aldrig någonsin göra något mot mina barn..  Man lär sig istället av sin dåliga uppväxt och vet hur man INTE vill behandla sina barn.. Men tydligen tänker inte alla så.

å andra sidan är jag en av dom som fått riktigt bra hjälp av socialen och det räddade mitt liv.

Men jag vet också socialsekreterare som varit hemska. Min vän växte upp med en mamma som var drogmissbrukare och misshandlade honom helt brutalt och hon jobbade som socialsekreterare.. Så att alla skulle vara felfria är inte heller rätt. Kan en sådan person bli det så vet man ju inte vad man ska tro.. Och hon är det fortfarande har jag för mig.

Sen vet jag inte om det är rätt att ni tar deras barn och att även om dom jobbar stenhårt för att bli bra/nyktra och att ni sen inte ger tillbaka barnen... Det låter väldigt underligt? OKEJ om mamman inte varit nykter länge nog eller inte har jobb osv.. Eller om det hände något oförlåtligt hemskt. Men har dom rättat upp sitt liv borde ni inte ha rätten till det så länge inte barnet själv vägrade?

Jag anser att socialtjänsten gjorde rätt som LVU:ade mitt barn efterssom dem aldrig skilde mig och barnet åt. Vi började på HVB-hem tillsammans under utredning och därefter fortsatte LVU i hemmet under 6 månader.

Kändes inte "så farligt" faktiskt. Även om jag ifs avskydde tiden på "hemmet". LVU i vårat eget hem var ingen fara, ett hembesök från soc en gång - i övrigt ingen kontakt alls.

MEN om dem hade valt att placera mitt barn i familjehem under denna tid hade jag sett helt annorlunda på saken.