3-åring på begravning. Synpunkter?

ahlcec -> det kommer ju vara ganska mycket folk där som min dotter inte träffat så just att hon ställer till med en scen kommer inte hända *peppar peppar*

men just det där med att se andra ledsna, det är det jag har lite svårt för...

Känner du dig osäker i situationen ska du inte ta med henne, om du tvekar nu så att säga. Du ska vara trygg i ditt beslut och att du känner att du gör det du vill. En dag utan mamma o pappa är inte "hela världen" för en treåring.

Tilläggas till mitt förra inlägg så det itne blir missförsåtnsd, är att vi hade bara öppet kistan en liten stund innan själva ceremonin, den var inte öppen hela tiden, och alla gick inte fram och tittade heller. Min mormor kremerades med...

När vår son var 2 och dotter 4 dog deras älskade farmor. Det är nu snart 4 år sedan. Jag har aldrig ångrat en sekund hur vi gjorde.

Innan själva ceremonin gick vi in själva och "pratade" med farmor som låg i stängd kista, men det fanns ett fotografi på utsidan. De fick ta sitt adjö före alla andra och la en ros var på kistan. Efter det gick de ut och for hem med sin mormor.
På begravningen var jag och min man så ledsna att vi inte hade orkat med barnen någon av oss. Vi var tvungna att få ta ett eget adjö och få vara riktigt, riktigt ledsna utan att ta hänsyn till våra barn.

I efterhand är det inget som någon av dem saknar, de har tagit adjö av sin farmor. De sörjer mer det faktum att de knappt lärde känna henne. Sonen kommer inte ihåg så mycket alls.

Beroende på hur ledsen du känner att du KAN bli måste du också fundera på hur det känns att vara så inför barnen eller om du då måste "lägga band" på dig tycker jag. Min morfar och mormor är bland de käraste jag har i livet och de dagar det blir begravningar måste jag nog säga att jag inte vill ha dem med. Jag måste få sörja där och då. Det blir inte på samma sätt att sörja när man har barn, man får liksom inte tiden. Däremot får man ta hand om deras sorg vilket är bland de tyngsta jag har fått göra som mamma.
Kram!

Jag blev fick inte gå på begravningarna när min morfar och min farfar dött. Jag var 4 resp 5 år då. Jag tror att det kan vara traumatiskt för ett så litet barn att se så många vuxna gråta. Därmot ska man TALA med barnen om döden och vad som "hänt" gammelmorfar.

Jag är idag tacksam att jag som barn slapp gå på begravningarna, det känns som om mina föräldrar tog hänsyn till mig och min utveckling. Begravningar hinner man gå på ändå tidsnog

Absolut Noddan! Man ska prata med sina barn om de traumatiska sakerna i livet! Vi hade Dödenboken av Pernilla Stal(?)felt som vi läste och pratade om med vår dotter. Sonen var inte så stor.

Min dotter var bara 14 månader när min syster gick, och för mig var det en självklarhet att ta med henne på begravningen.
Döden är en naturlig del av livet, och om man bemöter den tidigt så tror jag att det är lättare att hanskas med den senare i livet.

Sen får du tänka på var gammelmorfar skulle velat!
Var han barnkär? Då tror jag absolut att han skulle velat ha din dotter där!!

För oss gick det iallafall bra. Thyra kännde nog av allvaret i det hela och satt så fint med oss. Några kakor att muta henne med hade vi dock med oss..

Om det blir jobbigt att ha er dotter där så kan någon, ex. hennes pappa gå ut med henne en sväng!

Beklagar din sorg!

Jag tycker att man ska ta med barn på begravningar. De måste också kunna få se att saker kan vara sorgliga, och att döden är en naturlig del av livet. Sen tycker jag att det känns mkt bättre när man liksom har med hela livslinjen, eller vad man ska kalla det: den gamla människan som är död, och det lilla barnet som har hela livet framför sig. Jag vill åtminstone att min barn ska få känna sig bekanta och trygga med död och begravningar.

Håller absolut med er om att barn måste få se hela kedjan, livets födelse och död. Jag tror däremot inte att själva begravningen är självklart förknippat med döden så för dem i tidig ålder. Att prata om döden och låta dem ta adjö är inte riktigt det samma som att gå på begravningen nödvändigtvis. För oss vuxna är det så men ett barn vet ju inget om detta än.

Det beror på vem det är, vilken relation hon har till personen och vilken relation ni vuxna har till den döde/-a. Kommer någon av er att kunna gå undan med dottern om hon tycker det är tråkigt att sitta still? Kommer någon av er att kunna svara på hennes frågor om hon tycker att det är konstigt att människor är ledsna?

Tre år känns som en sådan där svår mellanperiod. Prova att fråga om hon vill vara med och har ni med henne så försök förklara så gott det går vad som händer och varför. Vi har haft med våra när de var uppåt 2 år, sedan slapp vi begravningar tills de stora var så stora att de förstod och kunde tacka nej utifrån det de visste. De kyrkor vi varit i har ett rum dit man kan gå undan med barnet, på ena stället kunde man stänga in sig men man fick in ljudet i högtalare så man kunde hänga med och så kunde jag/maken gå ut när det var defilering kring kistan (när man tar adjö och lägger på en blomma på locket).

Öppen kista har det varit en stund innan själva gudtjänsten på de begravningar där jag varit med så har man kommit lagom tills gudstjänsten börjar så behöver man inte vara med då (eller om man väntar utanför tills det är dags).

...de stänger locket när gudstjänsten börjar, alltså.