Det finns inga kvinnliga flator!

Jag har ju funderat en hel del på det här och på vad det är för en terapeut egentligen.
Oavsett vilken "psykologisk" förklaring det nu kan finnas till min eventuella homosexualitet så är det väl ändå mina känslor som avgör om jag vill vara med en man eller en kvinna.

Enligt RFSL så majoriteten av alla homosexuella "osynliga".

Tack för alla era kommentarer!

Hon är den första som fått mig knäsvag, tidigare trodde jag att det bara var nåt man sa, men nu vet jag att jag också kan bli det. Jag har haft svårt att tro på terapeuten eftersom jag aldrig känt så här starka känslor för någon förut.
Era kommenterar stöttar mig och jag hoppas också att det blir hon och jag en dag, men tyvärr tror jag inte att det kommer bli så.

Det är så fint att läsa era kommentarer.
Min terapeut tror att mitt dåliga äktenskap är orsaken till att jag söker mig till kvinnlig kärlek eftersom kvinnor oftast är mer ömsinta än män. Det är ju en möjlig orsak, men lika möjligt är det att äktenskapet gått fel för att jag aldrig varit attraherad av min man och istället spanat efter tjejer
Jag har kommit till insikten att det faktiskt inte spelar någon roll vad jag har för bakomliggande "orsak" till att jag blir kär i kvinnor, det viktigaste är väl att jag känner mig lycklig med den jag är tillsammans med.

Ni som kommit på att ni är gay i vuxen ålder, hur kom ni på det? Var det bara att ni en vacker dag träffade den rätta eller hur såg er process ut?

Det är ju så svårt att veta vad man är, gay, hetero, bi, experimentell....osv.
Har funderat mycket på varför jag aldrig varit riktigt kär. Kan det vara det att jag letat på fel ställe? Jag fick en ny klasskamrat när jag var 10 år och jag minns hur jag tappade andan av hennes skönhet. Hon var så söt och jag kunde inte sluta titta på henne, men tjejer blir inte tillsammans med tjejer, tjejer blir kompisar. Det var först när "Fucking Åmål"- filmen kom som jag insåg att man faktiskt kan vara lesbisk.

På gymnasiet var jag tillsammans med några killar, kändes fel. Var äcklad men trodde att det kanske är så det känns när man är kär. En av dem flyttade jag ihop med, gifte mig och skaffade barn med. Så dumt allt känns så här i efterhand.
Under högskoletiden var jag otroligt attraherad av flera tjejer och en av dem var jag lite kär i. Men ändå kunde jag inte få in i huvudet att jag kanske är bi eller gay.

För ett år sedan började jag drömma att jag var tillsammans med tjejer och jag kände mig så oerhört kär, lycklig och fri. Kort där efter blev jag blixtförälskad i en tjej, för första gången i mitt liv blev jag knäsvag och nästan svimfärdig i någons sällskap. Hon är ständigt i mina tankar och jag tror att mitt hjärta ska explodera av alla känslorna.

Det finns visst fler idioter till terapeuter där ute

Jag har aldrig haft sex med tjejer, men jag föreställer mig det som lite roligare när det finns fler ställen att smeka. Jag tycker också att det är tråkigt och rent av avtändande med nakna manskroppar. Det känns som att det saknas något när jag har sex med män.

Bra skrivet!
Jag har inte helt stängt dörren för män, men jag känner inte för att aktivt söka mig till dem. Jag kan tycka att vissa män är snygga att titta på men jag vill inte leva med dem. Kvinnor har jag inte testat, kan hända att jag idealiserar livet med en kvinna.
Jag vet inte om man ska känna sig på nåt speciellt sätt när man är lesbisk, hetero eller bisexuell. Jag känner mig mer som mig själv nu när jag börjar acceptera att jag gillar tjejer. Sen om jag är 100% lesbisk eller bisexuell får nog tiden utvisa. Just nu är jag i alla fall enbart intresserad av tjejer
 

Bra skrivet!