Min son tycker bättre om pappa än mig...
Så är det här också och har varit till och från de senaste två åren. Sonen är tre år. Inte så kul att hämta en liten kille på dagis som försöker putta ut en ur dörren samtidigt som han säger att han vill att papoa ska hämta. Jag försöker att inte bry mig så mkt, men vid något tillfälle kunde jag inte hålla tårarna borta (hade haft en jättejobbig och stressig dag på jobbet, sovit dåligt och gravid). Hämtningen den dagen var jättejobbig och till sist brast det på vägen hem. Sonen undrade såklary varför jag var ledsen och jag berättade på ett ungefär varför. Ville ju inte ge honom skuldkänslor men samtidigt tycker jag han skulle få veta att jag blev ledsen, vet inte om det var bra? Han föreslog i alla fall att vi skulle gå hem så hans favoritgosedjur kunde trösta mig.
Så visst kan det vara jobbigt även om man intalar sig att det är faser de genomgår.