umgänge och 11-årings åsikt.

Jag tycker han har helt rätt faktiskt. Visst kan "viktigare" aktiviteter tränga bort umgänget nån gång, men inte alla aktiviteter är livsnödvändiga.
Ju äldre barnet blir, desto mindre kan ni förstås bestämma, men vid 11 år bestämmer ni, och är de som möjliggör olika aktiviteter.

Varför ska du säga varken ja eller nej? Låt barnet fråga sin far istället om det gäller aktiviteter på hans tid.

Jo det är ju så det ser ut nu, att det händer enstaka gånger,, men det lågiska är att det kommer bli mer och mer. Och det är ju inte så att hon får stanna här och strunta i umgänget för småaktiviteter, men han menar att hon alldrig ska få det, att detta är en engångsföretelse och att hon bara ska finna sig i det. Men ex en helg då hon ska åka till sin pappa ¨kanske hon dels blir bjuden på disco och kanske har en uppvisning i sin fritidsaktivitet. Jag tycker ett sådant läge är jätte svårt. Och ja att själv fråga sin pappa det vågar hon inte, hon är rädd att han ska bli arg, och vill att jag frågar. Jag tycker detta är en jobbig situation och jag kan ju så klart förstå båda parter. Och om hon aldrig får lov till att hoppa över umgänget för aktiviteter så är jag rädd att hon på sikt kommer att se det som något tråkigt att åka till pappa. Hon är redan besviken på honom att han flyttat så långt och man vill ju inte försämra deras relation. Han har fram till nydligen haft dem varrannan vecka men träffade en ny med barn och valde henne och hennes barn före sina egna tyvärr.

Vid 12 års ålder får väl barnet betydligt mer att säga till om var han eller hon vill bo. Sen handlar det ju faktiskt om BARNETS umgängesrätt, inte förälderns. Alltså - föräldern har ingen rätt att träffa barnet. Däremot har barnet rätt att träffa båda sina föräldrar.
Naturligvis förstår inte en 11-åring konsekvenserna av att strypa kontakten till den ena förälderns, här måste ni vara med och guida. Lycka till! 

12 års gränsen är numera borttagen och ja ug ses som viktigare en discon och div uppvisningar som det kommer fler av. Men ett barn förstår inte konsekvenser av allt så var vuxna och visa vägen utan tjafs

Ni som tycker att pappan ha rätt. Varför har föräldrar den här rätten till sina barn och inte vice versa? Flickan törs inte ens fråga pappan själv för han kan bli arg. Känns inte som någon vidare relation. Dessutom har han flyttat iväg så att hon missar aktiviteter när det är dags för umgänge. Ska man verkligen behöva finna sig i sådant bara för att man är barn?

Föräldrars rätt till sina barn! Det är heligt det...

Jag har mina skäl att vara förbannad. Väninnans barn har varit utan sin pappa sedan denne var 8 år - barnet är vuxet nu, med ett stort sår i hjärtat.
Pappan bor i samma stad. Har så gjort i alla år. Han har en ny familj nu. Med nya barn. Barn som har sin pappa.

Pappan abdikerade från sitt föräldraskap. Det går finfint att göra så. Det finns ingen som kan tvinga en att ta hand om sitt barn

Det är fullständigt vansinnigt!

Med detta i bakhuvudet blir jag provocerad av att barn inte får styra umgänget med sina föräldrar. Att ett litet barn inte kan beredas valmöjlighet är jag helt med på om det inte är så att föräldern skadar sitt barn förstås.
Men här handlar det om en elvaåring. En elvaåring som har en massa intressen och aktiviteter. Hon ska väl för tusan få bestämma själv om hon Hellre vill gå på klassdiscot än att resa till sin pappa. En pappa som gjort ett val att flytta geografiskt långt ifrån sina barn.

Lagarna behöver ändras. De är gammalmodiga. En vuxen har ansvar för sina barn. Inte tvärtom. Barnen finns inte till för oss vuxnas skull även om vi gärna vill tro det.

Tillägg. Bara för att vara tydlig med hur snett det fungerar: När jag skriver att pappan abdikerade från sitt föräldraskap så menar jag det bokstavligen. Han klippte helt när barnet var 8 år. Myndigheterna kunde inte hjälpa mamman att tvinga pappan till kontakt. Det var tvärnobben. Vi vet hur det är åt andra hållet...

Jag menar inte att hon ska få klippa umgänget helt - det är givetvis fel åt båda håll - inte heller förlorar man sin pappatitel för att man flyttar iväg långt från sina barn. Däremot anser jag inte att man kan kräva ett schema där umgänget ska vara helt på föräldrarnas villkor. En elvaåring bör få bestämma själv om den vill vara med på en helgaktivitet istället för att besöka pappa enligt ett strikt schema.

Du menar att då måste boendeföräldern gå med på att byta vid ett annat tillfälle... Det är just det där jag vill åt. Föräldrarnas väl och ve hit och dit och en förbannad rättvisa som ska finnas för deras skull. Det är snett anser jag. Ordnar man inte upp sin skilsmässa på ett bra sätt och finns nära sina barn som man faktiskt har skaffat och ansvarar för - ja då blir det konsekvenser. Det är ju pappan i det här fallet som uppenbarligen inte har förstått att hans flytt kommer att påverka hans relation till sina barn. Det ska ju inte flickan bära ansvar för och behöva känna att "jag måste åka till pappa, annars blir han ledsen". Det där tvånget tror jag inte borgar för en god framtida relation dem emellan.