Känner mig illa behandlad av läkaren.
Jag har en längre tid (läs år) haft problem och symptom som tyder på att jag skulle ha problem med min sköldkörtel. Den ömmar utanpå och jag har bland annat problem med en förlamande trötthet som gör att jag måste äta koffeinpiller för att orka vara vaken överhuvudtaget.
Jag har sökt hjälp på vårdcentralen flera gånger, men mina provsvar visar tydligen på att ingenting är fel på mig, förutom en hög sänka och en minimal B12 brist.
Igår hade jag tid hos en läkare på vårdcentralen som undersökt min hals. Hon har varit otroligt bra och förstående inför min problematik, för det är rent utsagt skitjobbigt. Jag har som sagt uppsökt hjälp för detta tidigare, men alltid blivit runtslussad och aldrig fått svar. Nåväl, igår berättade hon iallafall att hon ville vidarebefordra mig till en specialist på området kring sköldkörteln. Sagt och gjort så fick jag en tid idag.
Jag kände redan från början att "detta kommer inte att leda någonvart", men jag är desperat och vill veta vad som är fel på mig eftersom mitt liv påverkas så av detta. Att sjukvården dessutom kryllar av människor som tycker om att trycka ner andra (vilket jag vet utifrån tidigare erfarenheter) hjälpte inte direkt heller.
Läkaren jag träffade var fruktansvärt hård och elak mot mig. Det hela började med att jag fick förklara mitt problem och hon kände lite på min hals, sen satte hon igång. För att sammanfatta det långa samtalet i korta ord så informerade hon mig om att jag är inbillningssjuk och att det inte finns någon medicinsk diagnos för mina problem. Jag ska ta en titt på min vardag och sluta studera, för det är tydligen inte stimulerande nog. Hon sa att jag ska börja jobba istället för det är mer stimulerande. Sjukvården kunde heller inte göra något mer, utan jag får helt enkelt lära mig leva med det här. När jag sedan tog upp att jag läst om att det finns en sköldkörtelsjukdom som inte synns, så informerade hon mig om att det var en låtsassjukdom som ingen läkare någonsin hade diagnoserat en patient med. Hon sa sedan att jag skulle sluta leta efter några medicinska orsaker till mina problem, för det finns inga. Efter detta började tårarna rinna nedför mina kinder och hon sa tyvärr, skakade min hand och föste ut mig från kontoret med orden att hon inte hade tid med mig längre.
Jag är 19 år gammal och måste två gånger om dagen (vid frukost och lunch) ta två koffeinpiller för att orka vara vaken. Redan när jag vaknar är det som att jag är i en dvala, men koffeinpillrena motverkar det allra värsta så att jag kan få lite studerande gjort åtminstone. Jag har blivit behandlad för depression och fått gå i all slags terapi man kan bli erbjuden. Jag har ätit massa olika preparat för depression (utan resultat) och för några månader sedan blev jag friskförklarad av en läkare på psykmottagningen på grund av detta. Det ÄR INTE psykiskt.
Jag kan inte leva såhär. Jag kan heller inte hoppa av skolan, för vem anställer en ensamstående 19 åring utan fullständig gymnasieutbildning eller erfarenhet? Ingen. Dessutom älskar jag skolan och tycker den är väldigt stimulerande och jag har stora planer på att utbilda mig vidare sen.
Jag ville bara skriva av mig för allting känns så hopplöst. Det känns som att ingen förstår hur detta påverkar mig och hur tröttsamt det är att ingen kan hjälpa mig. Jag önskar att jag bara var normal :(
?????