Förlossningsrädd och verkar inte bli beviljad planerat snitt. Rädd!!!!

Håller med föregående talare. Det finns bara ETT scenario i vilket jag ens skulle ÖVERVÄGA en VF, och de skulle vara om det först försvann helt och hållet som alternativ och jag kände absolut NOLL tvångskänsla eller krav på mig att fatta detta beslut. Dvs om jag beviljades snitt.

Snittkontrakt tror jag kan vara nice om det är själva smärtan man är rädd för. Då kan man ju "prova på" och se om man kan hantera det. Likaså om det är instrumentell avslutning man är rädd för, då kan det nog kännas tryggt att veta att man stoppar innan detta.

Det finns ju många olika saker man kan vara rädd för, en del är nog bara rädda för vissa bitar och de kan man ju "försäkra" sig mot genom snittkontraktet.

Ja, jag skulle ALDRIG gå med på det alternativet. Det känns bara som ett sätt att försöka manipulera kvinnor till en förlossning. Även om jag förstår vissa scenarion där det kan vara bra så känns det som att det vore bättre för kvinnan att göra ett planerat snitt i trygg miljö istället för att göra ett halvakut snitt när man är rädd och trött och har ont halvvägs genom en förlossning. Det blir ju som att på förhand mer eller mindre planera för att utsätta sig med nackdelarna med en förlossning och nackdelarna med ett snitt...

Ooooh, grattis! Hur gick det?

Jag är särskilt nyfiken på det här med att snitt går så fort jämfört med en förlossning. Hinner man fatta vad som händer eller blir det mer "snip snip, tjoff fjoff, här är barnet, varsågod och hej?" =)

Det är sällan man biter sig i kinden så hårt att det spricker totalt ner genom de lägre lagren med hud, ofta är det bara ett par millimeter ytligt som man skadar. Visst läker huden lätt i munnen och på liknande platser, men det är en väldig skillnad tycker jag. Munnen kan man inspektera själv på ett helt annat sätt och ständigt känna efter hur läkningen går, man behöver ingen invaderande undersökning bara för att kolla hur det går med läkningen. Munnen har också inte lika många funktioner, skulle man få ett litet ärr i munnen eller tandköttet så vänjer man sig vid det och sedan är det bra med den saken, det är inte lika laddat som att det känns konstigt och skaver när man har sex. Och spricker man hela vägen igenom kinden ända till utsidan så lämnar det spår, det lovar jag dig, oavsett hur bra huden är på att läka.

Visst är inkontinens vanligt förekommande i högre åldrar, men det är absolut vanligast förekommande om man har fött vaginalt. Väldigt många som tror att förlossningen har gått bra har ju fått försvagade funktioner i kiss- och bajseriet som inte visar sig förrän naturen börjar ta sin rätt. Många får framfall vid förlossningen som inte visar sig förrän de är 50+.

Och för att besvara någons inlägg om vad poängen är med att föda om man inte föder vaginalt... så är den poängen (åtminstone för mig) att få ut ett friskt barn ur kroppen med minsta möjliga trauma.

Tack, men jag tror att jag klarar mig fint utan 9 månaders ångest, 40 timmars plåga, primalskrik, övergreppsupplevelser, invasioner av min kropp, rupturer, sprickor, vanställningar, depressioner, traumatiseringer i allmänhet, blod, syrebrist, hjärnskador, inkontinens... det låter ungefär lika kul som att bli våldtagen långsamt med en elvisp hos doktor Mengele.

Det är mycket som är en del av stenåldersupplevelsen med att föda barn. Det finns delar av Afrika där det fortfarande är en del av kvinnoupplevelsen att könsstympas i barndomen och någonstans runt 13-årsåldern tillfälle rituellt våldtas av en äldre bekant till familjen. Där berättar man för barnen att det är en del av upplevelsen med att vara kvinna.

Visst missar man saker om man inte deltar i dessa primitiva kvinnoritualer - och det är själva poängen. Vi vill missa eländet. Men någon "shame" är det inte.

Vet någon hur det har gått för TS?