Vi behöver hjälp/råd med vår 3-åring, det börjar bli ohållbart!

Vår tjej är 3 år. En glad, pigg och charmig tjej som har ett stort ordförråd och kan uttrycka mycket av det hon tänker och känner. Hon är en omtyckt flicka på dagis och är ofta solig och glad.

Sista året har dock varit på snudden till outhärdligt faktiskt. Hon blev storasyster för 10 månader sen och hon har 2 äldre syskon. Men detta började alltså för över ett år sen, innan lillebror kom.

Hon bara hittar på hyss, hon bråkar, svarar emot och inget vi gör biter på henne. Hon ritar på väggar, har sönder saker, slåss, skriker, gör tvärtemot vad vi säger hela tiden. Så fort hon inte får uppmärksamhet av sina större syskon så slåss hon, nyps, rivs, bits, drar i håret. Så även på oss och lillebror. Vi försöker ge henne tid, vi myser i soffan med bara henne, leker, målar osv och en gång i veckan åker hon med pappa till farmor och sover över för att få vara helt själv.

När vi blir arga på henne så är det som att hälla vatten på en gås. Vi spänner ögonen i henne men hon vägrar titta på oss, vi pratar med henne och ibland ryter vi i beroende på vad hon gjort men inget av det verkar hon bry sig om, hon bara svarar emot eller skriker tillbaka och fortsätter med det hon gjorde. Skickar vi in henne på rummet så kommer hon ut på studs och vi kan hålla på så i x antal omgångar men hon bara kommer ut.

INGET biter på henne.

Det är så tråkigt, frustrerande och ledsamt. Jag mår dåligt av att behöva skälla så mycket på henne för hon är så go egentligen, det tar en massa energi från oss och en hel massa tid och ork från de andra barnen när hon håller på såhär. De blir dessutom väldigt ledsna.

En sekunds tystnad från henne och vi vet redan innan vi kollat att hon gjort något hon inte får, tryckt ut tandkrämstuben i tvättkorgen, kastat ut blomjord, rivit sönder böcker, ja alltså listan är lååååång och sådana här saker händer hela tiden.

Hur ska vi göra för att hon ska förstå allvaret när hon kastar saker, slåss, svarar emot osv osv? Vi når ju inte fram. Hur ska vi hantera henne? Det här har dessutom orsakat inkonsekvens vilket hon verkligen inte behöver, för vi orkar inte bråka hela tiden.

Hon visar inget av detta på dagis och folk som träffar henne kan inte tro att hon är som vi berättar.

Vi orkar snart inte mer, vi vet inte vad vi ska ta oss till. Hela dagarna handlar om att städa upp efter henne, skälla, tillrättavisa osv.

Snälla hjälp oss!

Tack på förhand.

Hej!
Er lilla tre-åring är verkligen inne i en ordentlig trots- och utvecklingsfas. Dessa kan se olika ut för olika barn och ha olika varaktighet. En yttre omständighet som påverkar är förstås att hon har tre syskon som sannolikt också kräver en hel del av er som föräldrar. Då får man ta i ännu mer för att göra sig hörd och få plats.
Även om ni inte tror det just nu så är det här ett beteende som går över och det är på intet sätt skadligt för henne utan sannolikt tvärtom.
Det man kan tänka är att hon i många sammanhang behöver hjälp med gränssättningen. DVS det är inte bra för henne att hon "får tillfälle" att förstöra hemma.
Det du berättar att ni gör för att hjälpa henne tycker jag låter jättebra. Att hon får vara själv hos farmor och farfar ibland etc. Det enda jag kan höra är att ni kanske litar lite för mycket på vad ni säger till henne när ni ska stoppa hennes utspel. Det är inte alltid det talade ordet går fram till en upprörd liten tre-åring. Då är det snarare kroppsspråket som gäller. Håll i henne. Hindra henne fysiskt från att förstöra, följ med henne in i rummet och sitt med henne där tills hon gått ner i varv.
Om ni kombinerar detta med att också prata med henne om att tapeterna blir förstörda etc så är jag övertygad att hon förstår och tar in även om det inte märks just då. Små barn är oerhört receptiva och uppfattar och lär sig mycket fortare än vi vuxna kan ana.
Sedan låter det också som om ni kommit in i en negativ spiral som skulle behöva brytas för allas skull.
Ni vet ju att hon egentligen kan. Försök hitta positiva situationer hemma så mycket det går och ge henne beröm för dem. Låt henne hjälpa till och vara duktig och få uppmärksamhet för det. När den mesta uppmärksamheten tenderar att komma när man som liten har gjort bus är det lätt att man fortsätter att busa.
Lycka till!
Margit Ekenbark

Vi behöver hjälp/råd med vår 3-åring, det börjar bli ohållbart!

INNEHÅLL