Hej!
Jag har skickat in ansökning till en utbildning som jag såå gärna vill gå! Problemet är att den är 20 mil från där jag bor. Själv autbildningen är på 40 veckor, med sommarlov mellan terminerna. Jag vet inte hur det kommer att påverka vår relation, någon som har erfarenheter? Vill ju inte glida isär liksom. Blir nog att jag åker hem varje/varannan helg om jag kommer in.
Erfarenheter?
Nja... Jag var i Paris en termin för två år sedan, men då var vi ju inte sambor ännu. Jag flyttade in hos maken när jag kom hem från Paris (vi gifte oss förra sommaren). Vi hade inte varit tillsammans så länge då, bara ett halvår, så vi hade inställningen att "håller det inte så gör det inte", men det gjorde det! 
Dock fick vi väl rätt höga telefonräkningar båda två... 
Maken/pojkvännen (vad ska jag kalla honom när jag pratar om då-tid??) var nere och hälsade på en långhelg (över påsk) men i övrigt fick vi nöja oss med brev och telefon. Jag kan helt klart rekommendera brev, även om det bara handlar om inrikessamtal för er del! 
Brev är nåt extra!
Vill man så går det!
*kram*
Hej
Ja studerar 20 mil hemifrån i 3,5 år, och det funkar jättebra. Vi pratade mycket innan mina studier om vilka förändringar som måste göras.
Men för oss är det INGA problem, och nu har jag bara 3 terminer kvar
Lycka till!
Va kul att det funkar så bra!
Kan tillägga att vi har bott ihop i 4½ år.
fler med erfarenheter?
*puffar* då tråden fortfarande är aktuell och det vore trevligt med lite tips och råd.
/Frågis
Jag har själv inte haft något distansförhållande, men har en del vänner och bekanta som har haft det så och för de flesta har det tyvärr inte funkat i längden. Däremot kan det säkert göra det, det tvivlar jag inte på. Men tyvärr tror jag att det kan bli jobbigt, särskilt om man är ifrån varandra i flera år. Ville bara berätta vad de i min närhet har för erfarenhet av det - alla relationer är olika så det kan säkert funka utmärkt för er :)
Under en termin var det 80 mil mellan mig och min sambo. Pga avståndet kunde jag inte åka hem så ofta så vi träffades ca 1 gång/mån. Den terminen var jättejobbig men det gick. Vi pratade i telefonen varje dag och skrev brev till varandra. När jag sedan flyttade hem var det nästa som om vi var nykära Jag tycker inte att vår relation påverkades speciellt. Förhållandet kanske blev ännu starkare av det.
Är inne på min fjärde termin "bara" 6mil ifrån min särbo. han kommer upp och sover hos mig på onsdagar och jag åker till honom under helger och lov. Fungerar bra även fast man längtar tills man kan bo ihop "på riktigt" (har tre år kvar....)
Jag tror inte att det är nå problem att ni glider isär, men det beror ju också på hur er relation ser ut i övrigt
Lycka till!
Som tur är har vi en mycket bra relation i övrigt. Antar att jag är lite rädd för det okända.
för övrigt så kom jag in på floristutbildningen och skolan börjar den 27 feb.
Såå glad!
GRATTIS! Hoppas att allt går bra för er!
Jag bodde ca 400 km från min pojkvän under totalt två år (eller jag var hemma under sommarlovet) innan också han flyttade ner för att studera. Jag åkte tåg hem nästan varenda helg, och det var inte skoj! Men allt för att få träffas...
Det funkade finfint, längtade efter honom så jag höll på att bli tokig men var desto gladare när vi sågs! Kommer aldrig att glömma den känslan och tror faktiskt att det gjorde vårt förhållande starkare. Lycka till
Tack! Det känns spännande men samtidigt lite läskigt Men det kommer nog att gå bra!
Tack än en gång för era svar!
/Frågis
Jag bor i örebro coh pojkvännen i stockholm. Jag pluggar här och han jobbar där..
Vi har varit tillsammans i 4,5 år och har bott ihop i tre.. Jag tycker att det har stärkt vår relation enormt. Vi har aldrig haft det bättre tillsammans och längtar tills vi kan bo ihop igen.
När vi hade varit tillsammans i två år kom jag in på min drömutbildning 50 mil bort från sambon... kändes ju lite mysko men tvekade aldrig - det handlade ju om min framtid och jag var övertygad om att vi skulle klara det. Under totalt 3 år bodde vi så långt från varandra och sågs ungefär var 3e-4e helg och såklart alla lov. Nu har vi snart varit tillsammans i nio år, bor ihop igen och har bra jobb Det var värt varenda tråkkväll.
Det som räddade mig var att direkt skaffa ett umgänge där folk ville hitta på en massa grejer på helger och så, så man slapp sitta ensam i nya staden. Det som var bra var att flera hade liknande förhållanden så vi kunde synka hemresor med varandra så att vi åkte från orten samtidigt Annars är ju en telefon ett hett tips för att stå ut. Lycka till, hoppas du kommer in! Det är jättekul att plugga, speciellt om man engagerar sig lite i studentlivet.
Boden - Norrköping=120 mil.
Väldigt långt, väldigt jobbigt.
Men visst tusan går det.