Kan man verkligen leva med det?

otrohet kommer ju alltid fram förr eller senare. Jag tror inte att ett förhållande blir bra i längden om man är otrogen mot sin partner det är ju ett stort svek som i många fall är oförlåtligt.

Jag var otrogen en gång i början av vårt förhållande, när det var så pass nytt att vi inte riktigt var etablerade. NU uppdagades detta emellertid, och orsakade av naturliga skäl stort rabalder. Men min man valde (efter att ha pratat med sin underbare bäste vän!) att behålla mig, och det har nu gått 16 år. Visst, de första åren kom en del gliringar, men nu minns jag knappt ens att det har hänt. Jag kan liksom inte förstå att det var jag, för det var så länge sedan. Om min man tänker på det vet jag ju inte, men han har då inte fört det på tal de senaste tio åren, och har heller inte visat svartsjuketendenser eller kontrollbehov.

Men det har nog mest att göra med att det var så tidigt i förhållandet. Vi hade inte ens hunnit flytta ihop.

Det förutsätter att alla känner skuldkänslor... tyvärr tror jag att det är en myt. Läste någonstans (kan inte komma ihåg vart) att över 80% inte känner några skuldkänslor över sin otrohet.

Det stämmer in väldigt bra på mitt ex...inget samvete , ingen ånger.

Personligen tror jag det är en viss typ av människor som är otrogna (de som gör det under lång tid , eller många ggr), dessa människor saknar samvete eller skuldkänslor , de är renodlade egoister , skuldkänslor finns inte med i deras väldsbild. Det är bara vi andra korkade idioter som råkade ha oturen att födas med ett samvete som har svårt att fatta det eftersom det är så lång ifrån vår världbild.

Jag var otrogen i mitt förra förhållande. Visst hade jag ångest för det i början, men det gick över ganska snabbt eftersom jag hade det så bra i den nya spännande relationen.

Jag känner mig säker på att människor omkring mig ser mig som omtänksam och är alltid den som kollar av att alla mår bra, är en del i gruppen osv. Jag mår väldigt dåligt av att göra andra illa och ser mig själv som en god människa, mer än snittet.

Så, jag tror inte att det är så enkelt att det finns människor som är egoister och inte känna något och andra som är normalfuntade.

Istället tror jag att det finns de som har varit otrogna - och av dem är det väldigt få som hade den bilden av sig själva innan - och de som inte varit det, i många fall ännu. Av de människor jag känner på djupet och där jag berättat om min otrohet har nästan alla på en rak och ärlig fråga berättat att de provat det någon gång.

Det som jag ser som kopplat till om man har ågren eller inte efteråt är enbart kopplat till hur man motiverar det för sig själv, inte hur personen har för syn på otrohet, om personen är egoistisk eller något annat.

I mitt fall hade vi inget sexliv att tala om. Jag såg det nog lite som att man knappt kan vara otrogen mot någon som man ändå inte har sex med. Jag motiverade det också med att jag vid flera tillfällen berättat för min dåvarande fru om min djupa frustration över att vi inte hade sex och påpekat att det var ett gemensamt problem, möjligen hennes problem, men i alla fall inte bara mitt problem. Och om det inte löstes så skulle jag, förr eller senare se till att jag fick behovet tillfredsställt på annat sätt.

Det var terapi och allt annat som man kan prova, men det hjälpte inte. När jag hade gett upp letade jag upp ett alternativ och var glad och nöjd där ett tag, tills jag insåg att jag skulle göra slut istället.

Så - det stämmer säkert att 80% inte har några skuldkänslor - eftersom de kan motivera sitt val på ett sätt som räcker för dem.

Sen TS, det här med att berätta för sin partner, det är ju en ganska dålig utväg. Innan man gör det bör man ju fundera på varför gör jag detta, på vilket sätt kommer det att göra saker och ting bättre. Har jag dåligt samvete och behöver ett förlåt: visst då utsätter jag min partner för något jobbigt i rent egoistiskt syfte.

Innan man berättar bör man alltså ha syftet klart för sig och grotta lite i att (även detta) inte har ett rent egoistiskt syfte. Då tycker jag man kan låta bli att berätta och lämna relationen istället. Oärligt? Inte om man jämför med vad man redan gjort.

Att otrohet alltid kommer fram förr eller senare är rent skitsnack. Så är det inte - eller berätta vilken automatik finns det i det där? Min otrohet har aldrig kommit fram och jag har svårt att se att den skulle göra det nu efter 10 år.

Det finns naturligtvis fortfarande en möjlighet att jag berättar. Det som skulle krävas är en enkel fråga. Jag kan föra bakom ljuset, men jag ljuger aldrig.

Så - skulle jag kunna tänka mig att vara otrogen igen?
I mitt nya förhållande tror jag att jag skulle ha extremt svårt att motivera för mig själv att vara otrogen. Vi har ett grymt sexliv, vi får träffa andra och ha sex med andra. I det läget hade jag nog haft svårt att leva med mig själv. 

Det finss alltid ett men ... ska det stå

har varit otrogen och/eller önskat vara det. Men när jag nu har någon som är perfekt både sexuellt och i övrigt känner jag absolut inget behov av att vara otrogen.

Jag har aldrig känt några skuldkänslor över min otrohetsaffär. Snarare var det stärkande att för en gångs skull få sätta sina egna behov och sitt eget mående först. 

"efter en tid så släpper man det och livet går vidare"
Det man inte vet mår man inte dåligt av, det är en mycket enkel sanning och det gäller såväl för mig själv som för min fru.
Jag har alltså inget emot att bli bemött på samma sätt från henne som jag bemöter henne, under förutsättning att hon skulle kunna sköta det lika diskret som jag.

Massor av kvinnor (och även en del män..?) tror att otrohet alltid kommer fram, så är det inte. Det är min egen erfarenhet och den stämmer oftast in även i min omgivning.
Men i allmänhet har nog män lättare att skilja å ena sidan kåthet, lust och sexbehov från å andra sidan förälskelse och kärlek.
Om man med en annan partner bara tillfredsställer och lever ut kåthet, lust och behov så måste den aktiviteten inte på något sätt negativt påverka äktenskapet. I mitt fall är det faktiskt precis tvärtom, jag blir en mera harmonisk och positiv äkta man och dessutom blir jag en mera intresserad och god älskare även till min fru. Mina känslor och min djupa, äkta och villkorslösa kärlek till min underbara fru påverkas inte på något negativt sätt, tvärtom så blir jag bara mera kärleksfull och mera villkorslös i min kärlek till henne.

Men min erfarenhet är att kvinnor sällan klarar av att ha sex och leva ut sin kåthet utan att bli förälskade.
De blir väldigt ofta känslomässigt engagerade, allmänt påverkade och förändrade av förälskelse på ett sätt som negativt påverkar deras förhållande. Även vardagen, arbetet, förhållandet till barnen etc, etc blir lidande. De blir mera negativt inställda till sin make, börjar jämföra och hittar då massor av negativa saker hos sin make samtidigt som de hittar massor av fördelar hos sin älskare eller KK. Till detta kan jag inte finna någon annan anledning än att kvinnor ofta vill finna förklaringar, inför sig själv och inför sina väninnor, till varför man anser sig ha "rätt" att vara otrogen och att det väldigt ofta är mannens fel att kvinnan är otrogen.
Det är väl för att slippa känna dåligt samvete.
P g a allt detta är det givetvis så att för kvinnor gäller väldigt ofta att "otrohet kommer alltid fram" eftersom de inte kan (eller vill..?) sköta det diskret, de blir ofta så tydligt påverkade (förälskade...) att det då märks på dem. Kvinnor har ofta även ett otroligt stort behov av att dela sina upplevelser med sina väninnor, det snattras så otroligt mycket mellan bästa väninnor, och även att skriva om upplevelserna på forum eller på annat sätt.
Inte särskilt diskret!

Jag tror att väldigt många män skulle ha så mycket lättare att förlåta och gå vidare om kvinnan kunde vara diskret och sköta sin otrohet på ett ansvarsfullt sätt (så ansvarsfullt som nu en otrohet kan vara...). Det blir ju inte lättare att förlåta när man möter väninnornas blickar som kollar hur man mår och hur man reagerar på fruns otrohet, som snart har blivit allmänt känd bland väninnorna och därmed snart till deras män, till deras barn som råkat höra och som fört det vidare till våra barn... Och vidare tills att det blivit allmänt känt på stan, på arbetsplatsen, etc.
Hur tror ni kvinnor att man känner sig då?

Själv har jag en hel del självklara regler och principer som jag aldrig ruckar på, oavsett alkoholens inverkan eller hur otroligt smickrad jag än skulle bli av någon som ger mig bekräftelse (sådana regler och principer som många kvinnor inte ens verkar reflektera över...);
bl a skulle jag aldrig vara med någon gemensam bekant, aldrig vara med någon hemma i vår egen stad, att omedelbart avbryta förhållandet om hon eller jag får känslor för varandra (åtminstone om hon får allt för mycket känslor...). ALDRIG snacka med någon om mina affärer, inte med min absolut bästa kompis, inte med min bror, inte på fyllan med bastu-gänget, etc, = ALDRIG!

Jag känner mest oro över att bli upptäckt, men inga skuldkänslor. De dagar (dvs 99%) man inte är otrogen på gör man sånt som alla andra gör. Alltså sköter om hem och familj och sitt förhållande.
Skulle inte vilja definiera mig som empatilös, tvärtom, jag sätter alltid andra före mig själv, men just i detta fall känner jag ingen ånger eller skuld.
Trodde aldrig jag skulle kunna hamna i en sån här situation och tror att tvärtom vad många tror så är vi alla benägna att hamna här.