Hur ska jag "hantera" min 5-åring i vår separation?

Tror sådär spontant att det kanske är bättre att prata med en barnpsykolog än att förlita sig på tips från FL, de allra flesta kommuner har tillgång till det via BVC

Man går inte till en barnpsykolog bara när man är knäpp eller allmänt störd , man kan ringa till en barnpsykolog för att tex ställa frågor,

Hur kommer mitt barn reagera på det här ???
Hur ska jag bäst förklara det här ???
Hur kommer han påverkas av det här ???

Jag gick dit själv (utan mina barn) för att prata med en barnpsykolog över hur det var bäst att meddela barnen om att vi skulle skiljas , fick en hel del bra tips.

Till skillnad från en massa människor här som tror sig veta bäst av egna erfarenheter ( vissa kanske gjort en jäkla massadundertabbar själva ) så är en barnpsykolog utbildad och har antagligen rätt lång erfarenhet av såna frågor.... men men... det är ditt barn , så du gär väl som du vill , men jag skulle knappast förlita mig på FL som en bergsäker källa till kunskap.

Håller med om att ni borde prata med en barnpsykolog. Sen säger ju barnet faktiskt att han vill bo hos pappan och inte orkar flänga. Alla barn klarat inte varannanveckaslivet. Kanske är det värt ett försök att lyssna på pojken och begränsa boendet hos dig till varannan helg? Ni kan ju träffas ofta ändå och han slipper flänga.

Men nu sitter du och tolkar det han säger till din fördel..... lägger ord i hans mun.

Det är jätteviktigt att sätta sina egna "rättigheter" åt sidan och sätta barnets välmående främst hur jobbigt det än må vara , det gäller både dig och pappan , det är jätteviktigt att ni har en bra kommunikation med varandra kring barnet , oavsett hur illa ni tycker om varandra.

 Detta ÄR en väldigt jobbig tid för honom , mycket jobbigare än vad det är för både din fd man och dig. Hela hans värld HAR rasat ihop , han måste få gott om tid på sig att anpassa sig till den nya värld han hamnat i. Det handlar trotts allt om en begränsad tid , tils han kommit på fötter igen.

Om han nu tycker det är jobbigt att flänga runt , kanske det kan vara värt att ha längre perioder hos vardera , 2 veckor istället för 1 , vad spelar det för roll (sett ur hans synvinkel) om han bor en vecka mer hos pappa än hos dig , eller tvärtom ? Om du och din fd man lyckas upprätta en bra dialog kring barnet , och sätter (för tillfället) era känslor åt sidan , lägger all fokus på barnets välmående så borde ni kunna undvika en onödig vårdnadstvist som kommer skada er son ännu mer.

Tro mig jag vet precis hur svårt det kan vara , jag är själv skild sen 2 år tillbaka pga av en otrogen exfru. Hon betedde sig som ett arsel genom hela skilsmässan , satte sig själv före allt och alla , inkl barnen , jag fick bita mig i tungan om och om igen , backa gång på gång för ungarnas skull. Tro mig jag avskyr skatan mer än något annat på denna jord men jag håller masken och vi har lyckats hålla en bra kommunikation kring barnen och det har faktiskt hjälpt , barnen lyckades trassla sig igenom skilsmässan hyfsat oskadda. Huvudsaken är att man ger dem trygghet , en fast punkt , en oas mitt i stormen runt omkring dem , föräldrarna är allt för barn i den åldern , deras trygghet , man måste vara väldigt noga med att försöka se saker o ting från barnens perspektiv , lämna dem utanör allt tjafs även om det innebär att man känner att ens egna "rättigheter" blir kränkta.

Men det är ju nte pojkarnas bästa, utan det vore om de fick bo med båda sina föräldrar, under ordnade vänliga, omtänksamma förhållanden.

Om du ser det ur deras perspektiv, blir de tvångskilda från än den ena än den andra föräldern. Det är inte vad de vill. Tänk dig själv om du skulle tvingas skiljas från de du älskade mest. Och dessutom inte riktigt förstod varför, och hade inte alltför klart begrepp om tid, vilket små barn inte har.

Därför måste de få sörja, det är helt normalt att de sörjer. Och olika barn har olika sätt att sörja.

Sedan tycker också jag att det låter som ni gör det bästa av situationen på många sätt.

Är det helt uteslutet för både dig och din exman att låta barnen bo i huvudsak på ett ställe? Även om det kanske skulle göra att den äldre pojken mår bättre? Är hans psykiska hälsa värd att riskera för att ni skall ha exakt lika mycket tid med barnen av "rättviseskäl"

Jjag tycker personligen att ni verkar lägga mer fokus på vem av er som har rätt till vad än på barnens välmående , ni har grävt ner er i era positioner och (som du själv skriver)  , "ser inget annat bra sätt att lösa det på" , det finns massor med andra sätt att lösa det på men problemet är snarare att ni bägge vägrar se det eftersom det är mycket viktigare att få sin vilja igenom....

Du menar på att din man vägrar att släppa på 50% , men vem säger att det måste vara han som släpper ? Varför kan det inte vara du ? Eller ibland han och ibland du beroende på hur barnen mår ? Varför kan ni inte vara flexibla bägge två , varför måste det vara det ena eller det andra ?

Ni verkar inte alls vara så  samspelta och harmoniska som du beskriver.... men som sagt , ta den hjälp som finns , barnpsykolog , bup osv... skiter sig samarbetet helt erbjuder de flesta kommuner även samarbetssamtal.

Lycka till....

Varför i helvete ställer du frågor om du sedan inte kan acceptera andra synpunkter / synvinklar än de du redan har ? Jag skiter fullständigt i vad du eller din man anser vara rätt , tydligen mår er son son jävligt dåligt av det , sluta bitcha och gör något vettigt av det istället.... kontakta en psykolog eller BUP

P.s Tror inte du har rätt att kontakta en barnpsykolog på eget bevåg om du har delad vårdnad, kan ara bra att kolla det först..