Hur ska jag "hantera" min 5-åring i vår separation?

Tror sådär spontant att det kanske är bättre att prata med en barnpsykolog än att förlita sig på tips från FL, de allra flesta kommuner har tillgång till det via BVC

Man går inte till en barnpsykolog bara när man är knäpp eller allmänt störd , man kan ringa till en barnpsykolog för att tex ställa frågor,

Hur kommer mitt barn reagera på det här ???
Hur ska jag bäst förklara det här ???
Hur kommer han påverkas av det här ???

Jag gick dit själv (utan mina barn) för att prata med en barnpsykolog över hur det var bäst att meddela barnen om att vi skulle skiljas , fick en hel del bra tips.

Till skillnad från en massa människor här som tror sig veta bäst av egna erfarenheter ( vissa kanske gjort en jäkla massadundertabbar själva ) så är en barnpsykolog utbildad och har antagligen rätt lång erfarenhet av såna frågor.... men men... det är ditt barn , så du gär väl som du vill , men jag skulle knappast förlita mig på FL som en bergsäker källa till kunskap.

Ja , man ringer och bokar en tid via BVC , eller kommunens centrala växel , de kan säkert koppla dig vidare.

Lycka till !

Kan tillägga att man nog kan räkna med en hel del annorlunda beteende , en skilsmässa drabbar oftast barnen hårdast. De har ju liksom inte varit med i beslutande processen osv... de får det bara serverat , man måste nog låta dem sörja och anpassa sig till sin nya situation. De kan ibland bli deprimerade eller ta på sig skulden och  skämmas för att prata om det. Lider i det tysta så att säga. Kan vara lite knepigt att få ur dem hur de egentligen mår ibland , och deras sorg kan komma fram på märkliga former ibland som man inte riktigt förstår... därför är en barnpsykolog ofta klart mer lämpad för att tolka sådana saker , än en vanlig förälder , eftersom alla barn är olika och även reagerar på olika sätt.

Ett bra tips kan vara att prata med skola eller dagis och förklara situationen och be dem hålla ett göa på förändringar i humör eller beteende så att man åtminstone är medveten om det och kanske kan prata med barnen om det , försöka hantera det.

Det största problemet är att du inte både kan vara på din sons sida och på din egen, du måste välja.

Han mår mycket dåligt av det du/ni har utsatt honom för. Om du försöker förklara bort det, eller släta över det, blir det nog värre. Du/ni måste ta på er skulden för att ni skadat ert barn, låta honom sörja, trösta honom. Och be om förlåtelse för att ni skadat honom, snarare än försöka försvara er och berätta hur bra det är att ni har skilts.

(Precis som du skulle göra om du råkat skada honom fysiskt).

Sedan eftersom han är pojke,och i femårsåldern är det nog mycket viktigt med pappa nu, och att få identifiera sig med pappa..

Men nu sitter du och tolkar det han säger till din fördel..... lägger ord i hans mun.

Det är jätteviktigt att sätta sina egna "rättigheter" åt sidan och sätta barnets välmående främst hur jobbigt det än må vara , det gäller både dig och pappan , det är jätteviktigt att ni har en bra kommunikation med varandra kring barnet , oavsett hur illa ni tycker om varandra.

 Detta ÄR en väldigt jobbig tid för honom , mycket jobbigare än vad det är för både din fd man och dig. Hela hans värld HAR rasat ihop , han måste få gott om tid på sig att anpassa sig till den nya värld han hamnat i. Det handlar trotts allt om en begränsad tid , tils han kommit på fötter igen.

Om han nu tycker det är jobbigt att flänga runt , kanske det kan vara värt att ha längre perioder hos vardera , 2 veckor istället för 1 , vad spelar det för roll (sett ur hans synvinkel) om han bor en vecka mer hos pappa än hos dig , eller tvärtom ? Om du och din fd man lyckas upprätta en bra dialog kring barnet , och sätter (för tillfället) era känslor åt sidan , lägger all fokus på barnets välmående så borde ni kunna undvika en onödig vårdnadstvist som kommer skada er son ännu mer.

Tro mig jag vet precis hur svårt det kan vara , jag är själv skild sen 2 år tillbaka pga av en otrogen exfru. Hon betedde sig som ett arsel genom hela skilsmässan , satte sig själv före allt och alla , inkl barnen , jag fick bita mig i tungan om och om igen , backa gång på gång för ungarnas skull. Tro mig jag avskyr skatan mer än något annat på denna jord men jag håller masken och vi har lyckats hålla en bra kommunikation kring barnen och det har faktiskt hjälpt , barnen lyckades trassla sig igenom skilsmässan hyfsat oskadda. Huvudsaken är att man ger dem trygghet , en fast punkt , en oas mitt i stormen runt omkring dem , föräldrarna är allt för barn i den åldern , deras trygghet , man måste vara väldigt noga med att försöka se saker o ting från barnens perspektiv , lämna dem utanör allt tjafs även om det innebär att man känner att ens egna "rättigheter" blir kränkta.

Men det är ju nte pojkarnas bästa, utan det vore om de fick bo med båda sina föräldrar, under ordnade vänliga, omtänksamma förhållanden.

Om du ser det ur deras perspektiv, blir de tvångskilda från än den ena än den andra föräldern. Det är inte vad de vill. Tänk dig själv om du skulle tvingas skiljas från de du älskade mest. Och dessutom inte riktigt förstod varför, och hade inte alltför klart begrepp om tid, vilket små barn inte har.

Därför måste de få sörja, det är helt normalt att de sörjer. Och olika barn har olika sätt att sörja.

Sedan tycker också jag att det låter som ni gör det bästa av situationen på många sätt.

Är det helt uteslutet för både dig och din exman att låta barnen bo i huvudsak på ett ställe? Även om det kanske skulle göra att den äldre pojken mår bättre? Är hans psykiska hälsa värd att riskera för att ni skall ha exakt lika mycket tid med barnen av "rättviseskäl"?

Jjag tycker personligen att ni verkar lägga mer fokus på vem av er som har rätt till vad än på barnens välmående , ni har grävt ner er i era positioner och (som du själv skriver)  , "ser inget annat bra sätt att lösa det på" , det finns massor med andra sätt att lösa det på men problemet är snarare att ni bägge vägrar se det eftersom det är mycket viktigare att få sin vilja igenom....

Du menar på att din man vägrar att släppa på 50% , men vem säger att det måste vara han som släpper ? Varför kan det inte vara du ? Eller ibland han och ibland du beroende på hur barnen mår ? Varför kan ni inte vara flexibla bägge två , varför måste det vara det ena eller det andra ?

Ni verkar inte alls vara så  samspelta och harmoniska som du beskriver.... men som sagt , ta den hjälp som finns , barnpsykolog , bup osv... skiter sig samarbetet helt erbjuder de flesta kommuner även samarbetssamtal.

Lycka till....

Ok. Jag förstår ditt dilemma. Och jag tror du har helt rätt i en tvist skulle göra situationen ännu värre för barnen. Tycker samtidigt att det är väldigt synd att det finns föräldrar som likt ditt ex inte inser att ett gott föräldraskap ibland kan vara att låta barnens behov gå före de egna.  

Varför i helvete ställer du frågor om du sedan inte kan acceptera andra synpunkter / synvinklar än de du redan har ? Jag skiter fullständigt i vad du eller din man anser vara rätt , tydligen mår er son son jävligt dåligt av det , sluta bitcha och gör något vettigt av det istället.... kontakta en psykolog eller BUP

TS, tycker det låter som du har bra koll. Du och din man gör vad ni kan. Och du säger att du är öppen för att låta honom sörja sin familj, jag tror det är mer än vad de flesta skilsmässobarn kan hoppas på.

Många försöker nog liksom tvinga bort sorgen från sina barn hjärtan, för att den är plågsam att se på. Tyvärr resulterar det nog ofta i att barnen trycker ner sina känslor, och de tar sig uttryck på omvägar istället.. Jag tror du ska prata med honom om han tar upp det, och ge honom mycket tid när han tar upp det, så han får en känsla av att prata ut..

Det vore snarast osunt om han inte reagerade alls på sina föräldrars skilsmässa.

Att boka en lekdejt, ta honom till badhuset, en djurpark, ett lekland eller liknande kan funka också.. När han är upptagen med intesiv lek och bus, spännande intryck kan han nog lätt glömma sin sorg helt en stund.

Så det kan vara ett bra sätt att visa praktiskt, att man kan ha roligt och glömma det hela också. Livet går vidare, och man kan ha roliga, spännande, busiga och aktiva delar av sitt liv, fast inte alla delar av livet känns så.

 

P.s Tror inte du har rätt att kontakta en barnpsykolog på eget bevåg om du har delad vårdnad, kan ara bra att kolla det först..