sen abort

Hej!
Jag har aldrig gjort sen abort,men vill ändå önska dig lycka till imorgon
---

Jag har gjort en sen abort för några år sedan. Jag ska berätta hur det var för mig.
På lördagen fick jag komma till gynavdelningen och svälja 3 tabletter för att stoppa graviditeten. Sedan åka hem, och komma tillbaka måndag morgon. Fick eget rum, dåvarande sambon var med. Fick slidpiller som skulle sätta igång sammandragningarna. Barnmorskan och undersköterskan som var med förklarade också väldigt ingående hur det hela skulle gå till, de var jättegulliga och rara på alla sätt och vis.
Jag fick slidpillret vid 7:30-8:00 tiden, och började efter nån timme få mensvärk som tilltog allt mer. Barnmorskan sa åt mig hur jag skulle andas för att lindra det onda. Det hjälpte mycket! Jag gick också runt en del på avdelningen också för att påskynda processen.
I och med att smärtorna tilltog så fick jag senare på eftermiddagen morfin intravenöst (via dropp) mot smärtan. De kollade regelbundet om jag öppnat mig m.m. På kvällskvisten började det göra riktigt ont, och jag fick inte mer morfin då. Vilket jag blev lite butter över, och arg. Det kändes som om jag behövde gå på toaletten och bajsa, det fick jag först inte för sköterskorna, de trodde att fostret var på väg ut. Men jag envisades, och fick gå. Hann bara ställa mig upp ur sängen då vattnet gick och krystvärkar kom. Sedan gick det snabbt. Jag slapp se fostret, och de berättade att man om man vill - får ha en begravning för det. Men det ville inte jag, det skulle bara göra allt mycket jobbigare för mig. De berättade att fostret kremeras, och hamnar i en speciell minneslund, det lät bra tyckte jag. Ville inte veta könet på det, och fick inte heller det.
Efteråt kom moderkakan ut, och efter någon timme åkte jag till OP för skrapning. Fick sova över på avdelningen och skrevs ut på morgonen därpå. Min sambo fick vara med och sova över, vilket jag var glad över. Ett tips - Ha någon med dig!! Det underlättar i denna jobbiga stund, jag lovar!
Efteråt har man gråtit om nätterna,och undrat hur det varit om man fortsatt graviditeten. Men det gick över, och jag pratade mycket med kollegor ochvänner, och kurator för att bearbeta.Och nu så här i efterhand så ångrar jag inget, i den situationen som rådde då så gjorde jag det enda rätta - det vet jag.

Jag önskar dig lycka till, berätta gärna hur det gick sen om du orkar och vill. Kram!

Nej det har inte varit ett lätt beslut, jag tror aldrig jag mått såhär dåligt i mitt liv någon gång. Jag känner mig som en mördare.
Vad är jag för människa egentligen som tar bort mitt eget barn????

Du ska inte känna dig som en mördare. I den situationen när du beslöt dig för hur du skulle göra, så vet du innerst inne att du gjorde det bästa i din situation!

Det är aldrig ett lätt beslut, det ska gudarna veta. Men tack och lov att möjligheten finns ändå! Jag tror att om man inte varit i situationen själv så har man nog väldigt svårt för att förstå någon som gör en sen abort.

Jag vet inte vilken policy ditt sjukhus har. Jag var på KS i stockholm, och där fick jag stanna kvar över natten. Det blir ju ändå ett ingrepp i och med skrapning, plus att aborten blir en slags "förlossning". De vill nog bara kolla att allt är ok innan du går hem. På morgonen kom en läkare till mig och pratade, kollade hur jag mådde m.m. Bättre stanna kvar en natt för säkerhets skull. Dessutom är man så trött efter hela proceduren att man bara vill sova. Så jag tror inte att du tänker på att du vill hem i det läget.

kan din mamma följa med eller någon annan? Trist att din vän inte kan hoppa över lektionerna och följa med. Förstår din besvikelse!
Jag gjorde min abort i v.19, upptäckte inte att jag var gravid förrän i v 17!! Så det kom som en blixt från klar himmel, jag hade även haft mens som vanligt varje morgon + att jag åt p-piller.
Jag vet inte om det är någon bra ide att bestämma var fostret ska placeras när det är kremerat. Min personliga åsikt är att det säkert är mycket jobbigare att bearbeta och komma över om man tänker så. Därför valde jag att inte veta vilket kön det var också. Det skulle bara gjort allt mycket mycket jobbigare.

Det är ingen som vet att jag ska till sjukhuset imorgon. Bara min vän, som valde skolan istället.
min mamma är emot abort och anser bara att det är okej att göra abort om barnet är missbildat osv. Så henne har jag inte ens vågat prata med. denna helgen har jag gått som i en dimma. Undrar hela tiden om mitt barn lever eller är dött, i och med att jag tog tabletterna igår. Hur det ska gå imorgon osv.
Jag ångrar mig så mkt att jag dragit ut på det, hade varit så mkt lättare om jag gjort detta i vecka 6 eller 7.
Känns det som en riktig förlossning? Gör det mkt ont? jag är i vecka 14.
Dröjde det länge innan du kunde börja arbeta igen?
Hade du problem med att bli gravid senare?
hur mådde du efter ingreppet när du kom hem? blödde mkt?

Jag vet ju inte hur en "riktig" förlossning känns, men nog kändes det. Jag skulle ljuga om jag sa att det var smärtfritt. Men de är duktiga och ger dig smärtlindring, de vill inte att du ska ha ont, så oroa dig inte för mycket.

Jag var sjukskriven en vecka efteråt, blödde som en riklig mensblödning i ca 10 dagar. Var trött, men det gjorde inte ont. Jag är gravid igen nu i v.15 (frivilligt gravid) efter att jag slutat med p-piller så blev jag gravid direkt. Så det var inte direkt svårt.
Ta det lugnt efteråt, se till att vila mycket! Och se till att få prata med kurator om du inte kan prata med någon i din närhet som kan lyssna. Du behöver prata av dig efter det här, för att lättare gå vidare. Hör på sjukhuset, där finns ju kuratorer.

Stor kram till dig! Detta fixar du!!
Och försök prata med din mor ändå, hon klankar inte ner på dig i denna svåra stund,d et är jag nästan säker på! du behöver stöd!

Oj, såg att jag skrev att jag haft mens varje "morgon" i inlägget ovan (12:09). Menade såklart varje MÅNAD.

Ok tack för att du varit snäll och delat med dig av dina erfarenheter och lycka till med din framtida bebis!

*Många kramar*

Hej. Jag har också gjort en sen abort. V. 17+6 (gränsen för att själv få bestämma går vid v. 18) Precis som Anonym ovan fick jag tabletter 2 dagar innan att svälja och sedan tabletter i slidan. Efter det fick jag svälja 2 tabletter var 3:e timma. Jag var tvungen att stanna över natt, då det tog 21 timmar från det att jag fick slidpillren tills barnet kom ut. Normalt skulle det ta 3-12 timmar sa man till mig. Jag hade också min sambo med och vi fick eget rum där vi hade varsin säng. Jag fick inte gå speciellt mycket, så vi höll oss mest på rummet. Jag behövde också gå på toaletten, trodde jag. Jag hann in, men inte sätta mig. I toaletten fanns en potta, där barnet, moderkakan och alltihop hamnade. Barnmorskan kom in och tog ut hela pottan utan att jag behövde se. Sen tvättades min pojke och de kom in med honom i en handduk. Vi fick hålla honom så länge vi ville och innan vi åkte hem hade vi en välsignelse med sjukhusprästen (nästan som ett dop). På avdelningen tog de kort och hand/fot avtryck som sparades i min journal tills dess att jag var redo att se dem. Det fick jag av min kurator några veckor senare. Vi valde att ge våran son ett namn, och kontaktade en begravningsbyrå. Eftersom det för oss var viktigt att veta var han fanns. Vi valde minneslunden på samma kyrkogård som min sambos farfar och farbror ligger. Det känndes bäst för oss.
Alla har olika tankar och orsaker till och omkring abort. För mig var det det värsta jag gjort i hela mitt liv. Men det fanns inte heller i mitt fall något alternativ.
Det värsta var att efteråt har jag kännt mig så ensam. Trots att många har berättat om liknande erfarenheter har jag ändå tyckt att det är mest synd om mig.
Kram

Jag har gjort en sen abort i vecka 19+5.
Vårt barn hade så pass stora missbildningar så att han ej hade levt graviditeten ut. Själva aborten var som en förlossning,jag blev igångsatt.
Jag tog väldigt mycket smärtlindring. Så jag somnade,men vaknade av att det stod fullt av sjukvårdare runt mig. Jag låg i en stor pöl blod.
De körde in sängen i ett annat rum där jag fick sätta mig i en gynstol och krysta allt vad jag kunde utan värkar... Jag fick ligga kvar ett dygn med dropp. Allt detta var jätte hemskt speciellt för min man. Det värsta för mig var inte själva "förlossningen" utan när jag fick ta tabletterna två dagar innan. Då visste jag att när jag sväljer dessa tabletter så dör mitt barn... Även att jag visste att det inte fanns något val så var det jätte svårt.
Nu har det gått snart tre år sen vi förlorade vår son. Vi brukar åka till minneslunden där han ligger och tända ljus,det känns jätteskönt att vara där.