Jag har gjort en sen abort för några år sedan. Jag ska berätta hur det var för mig.
På lördagen fick jag komma till gynavdelningen och svälja 3 tabletter för att stoppa graviditeten. Sedan åka hem, och komma tillbaka måndag morgon. Fick eget rum, dåvarande sambon var med. Fick slidpiller som skulle sätta igång sammandragningarna. Barnmorskan och undersköterskan som var med förklarade också väldigt ingående hur det hela skulle gå till, de var jättegulliga och rara på alla sätt och vis.
Jag fick slidpillret vid 7:30-8:00 tiden, och började efter nån timme få mensvärk som tilltog allt mer. Barnmorskan sa åt mig hur jag skulle andas för att lindra det onda. Det hjälpte mycket! Jag gick också runt en del på avdelningen också för att påskynda processen.
I och med att smärtorna tilltog så fick jag senare på eftermiddagen morfin intravenöst (via dropp) mot smärtan. De kollade regelbundet om jag öppnat mig m.m. På kvällskvisten började det göra riktigt ont, och jag fick inte mer morfin då. Vilket jag blev lite butter över, och arg. Det kändes som om jag behövde gå på toaletten och bajsa, det fick jag först inte för sköterskorna, de trodde att fostret var på väg ut. Men jag envisades, och fick gå. Hann bara ställa mig upp ur sängen då vattnet gick och krystvärkar kom. Sedan gick det snabbt. Jag slapp se fostret, och de berättade att man om man vill - får ha en begravning för det. Men det ville inte jag, det skulle bara göra allt mycket jobbigare för mig. De berättade att fostret kremeras, och hamnar i en speciell minneslund, det lät bra tyckte jag. Ville inte veta könet på det, och fick inte heller det.
Efteråt kom moderkakan ut, och efter någon timme åkte jag till OP för skrapning. Fick sova över på avdelningen och skrevs ut på morgonen därpå. Min sambo fick vara med och sova över, vilket jag var glad över. Ett tips - Ha någon med dig!! Det underlättar i denna jobbiga stund, jag lovar!
Efteråt har man gråtit om nätterna,och undrat hur det varit om man fortsatt graviditeten. Men det gick över, och jag pratade mycket med kollegor ochvänner, och kurator för att bearbeta.Och nu så här i efterhand så ångrar jag inget, i den situationen som rådde då så gjorde jag det enda rätta - det vet jag.
Jag önskar dig lycka till, berätta gärna hur det gick sen om du orkar och vill. Kram!