Skillnad mellan män och kvinnor i rollen som styvförälder

Det viktigaste är väl att båda parter är överens, att man är tydligt med förväntningarna osv.

Jag har två barn sedan tidigare och ett gemensamt med min sambo. I princip sedan dag 1 har han tagit fullt föräldraansvar för mina två äldsta barn. Vi var båda överens om att det var så vi ville ha det, för att kunna bli en familj fullt ut kan man inte hålla på och dela upp livet. Sedan kan det spela in att mina barn inte har någon kontakt med sin biologiska pappa, kanske är det mer komplicerat om det finns en till förälder med i bilden. 

Ja, att man är överens om hur det ska se ut är ju A och O. Om sedan förutsättningarna förändras så måste man ju även då kunna diskutera. Om barnens andra förälder inte finns med i bilden blir det väl mer naturligt att moderns/faderns partner träder in och tar en större föräldraroll - under förutsättningarna att han/hon verkligen vill. Min uppfattning har länge varit att även om det med tiden blir naturligare för styvföräldern att ta mer plats och ansvar så måste det finnas en rak och ärlig kommunikation med i bilden. Om kommunikationen saknas och bioföräldern tar för givet att partnern ska ta lika stort ansvar (eller större) blir det ju väldigt lätt fel och det blir barnen som kan bli lidande eftersom det i många fall kan vara svårt att skilja på det som upplevs som jobbigt, i detta fallet partnerns barn - istället för att ta itu och försöka lösa det med den som har det yttersta ansvaret; dvs barnens biologiska förälder. Kanske blev lite rörigt inlägg =)
 

Jag vet inte...
Hos oss har vi mitt, ditt och vårt barn, och vi har i stort tagit ansvar för vårt eget barn.
Han har jobbat hela tiden vi bott tillsammans, och har lämnat och (stort sätt) hämtat sitt barn, tatt henne till kalas, dans/simning/mamman, nattat osv.
Jag har varit hemma sen vi flyttade i hop, och har lämnat och hämtat min dotter på dagis. 
Han har dock tagit på sig ansvaret att lämna min dotter till hennes pappa -men det var avtalen från början då hen är den enda av oss som har körkort och mitt ex bor 40 mil härifrån.
Vi hjälps åt, i bland har vi nattat den andras barn, och en period hämtade jag hans dotter efter skolan (men då var det oftas missnöje og bråk och tjafs, så bonusen fick själv bestämma att hon skulle stanna hela eftermiddagen tills pappa slutade jobbet). 
Jag tar inget föräldraansvar för hans dotter. Han har en större del i min dotters liv, men är heller inge pappa för henne. Jag behöver däremot lite mer hjälp, då vi har min dotter nästan heltid och hennes pappa bor långt borta.
Vet inte om jag känt av så olika förväntningar på oss.  
Vet heller inte hur "den perfekta"  bonusvuxen är, då jag långt ifrån är det. 
Vi försöker väl bara så gott vi kan i en tuff vardag.
Men jo, jag tror nog att många här inne tycker jag är taskig som inte hämtar min bonus då jag ändå är hemma med sonen. Att jag inte skulle flytt ihop med min man då jag inte orkar ta like mycket ansvar för hans barn.
Men det får så vara.  

Min man tar också helt frivilligt fullt föräldraansvar för mina barn och det är jag glad över. Vi turas till och med om att vabba - nu när jag har nytt jobb med provanställning så tar han till och med ALL vabb. Han behandlar dom som sina egna och ser oss allihopa som ett team där vi arbetar mot gemensamma mål och för allas bästa. Inte sjutton tycker han att dom är hemska eller klagar över att han tar ansvar hemma.

Hade han varit sådan som klagade på att vara bonuspappa eller skrev långa inlägg på familjeliv om hur hemska de var så hade han nog fått gå. Vem fan vill vara ihop med någon som gör så? Då kan man nog hitta en kvinna eller man som faktiskt insett på riktigt att barnen kommer på köpet. Barnen har inte valt sin bonusförälder och de förtjänar det bästa.

När jag läser här på familjeliv så blir jag så glad som har hittat en sådan fantastisk man att gifta mig med, som inte klagar mer än nödvändigt ens när barnen är riktigt överjävliga . Hans kommentar brukar vara "Äh, barn är barn. Jag var ännu värre!"

Jaha, så om din sambo hade tyckt att det va jobbigt med bonusbarn och hade ventilerat sig här, så hade du lämnat honom? Du tycker inte du förväntar för mycket?
Har du bonusbarn? Vet du hur det är att leva med andras barn? 
Alla kan inte vara den perfekta föräldran, ej heller den perfekta bonusföräldran!  

Det roliga är att dom flesta som ventilerar här förmodligen uttrycker sig precis så hemma, och sen kräker av sig här. 
Det är oftast så sådana här forum funkar.
Man kräker här för att inte kräka i det som kan förstöras.

Tänk på det.  

Hej, har också tänkt på det där TS.
Ibland tror jag att män (grov generalisering här mina vänner, erkänner) egentligen är mer lämpade att vara med barn, det jag menar är att de ofta känns mer relaxade när det gäller känslor och kommunikation. Barn gillar rak kommunikation utan för mycket krusiduller och jag tror (...?) att män ofta är bättre på det och blir enklare att vara med.

Kan bara se på mej själv som exempel, jag känner efter så jag nästan kräks ibland... Vad menade bonusbarnet med det, varför sa min kille så, varför verkar min dotter ledsen idag... Alldeles för mycket gegg från min sida tror jag vilket inte gynnar nån. Min kille rycker mer på axlarna vilket jag önskar att jag var bättre på.

Självklart ska man inte vara okänslig, det säger jag inte. Men liiiite mindre ältande och sensibel hade nog varit bra. Tror många bonuspappor bara tar situationen som den kommer utan att göra en stor grej av det. Kanske är det förknippat med mindre förväntningar eller att de inte tar så stort ansvar för barnen, vad vet jag, men jag tror OCKSÅ att det har med ett mer okomplicerat sätt att göra.

(ungefär som på arbetsplatser. Män är ofta raka och tydliga med vad de vill eller tycker, medan kvinnor kan hålla på att känna in en massa grejer som egentligen inte borde vara ett problem...?)
 

Nej jag har inte haft bonusbarn av den anledning att jag inte velat. Inte för att jag har något emot själva grejjen med att ha barn utan för att det skulle bli så svårt att få ihop. När jag dejtat så har jag dejtat UTAN barnen och att få ihop det när man träffar någon som också har barn. Därför är jag mogen nog att inte ge mig in i en sådan relation för det skulle innebära att barnen blir inblandade allt för snabbt. Ger man sig in i en relation med barn så får man vara realistisk och se situationen som den är innan man flyttar ihop och skaffar flera barn. Man borde väl ha märkt vilka hemska ungar mannen/frun hade innan man blev gravid??????????

Och nej, jag skulle inte vara tillsammans med någon som kände att den behövde kräka av sig angående mina barn. Klart barn kan vara jobbiga, det tycker nog vilken förälder som helst. Men många här skriver att de HATAR sina bonusbarn så ja, då hade han fått se sig om efter någon annan för sånt skiner igenom till barnen, tro mig. Det ansvar min man tar har han valt att göra helt frivilligt och han benämner dem som våra barn inför vänner och så. Han springer med dem på upploppet och hejar när de är med i friidrottstävlingar osv., Men sedan arbetar han som förskollärare också och har alltid drömt om att ha en stor familj. Behöver jag säga att han älskar barn över lag? Alla är inte idioter som ljuger och sen snackar bakom ryggen, tack och lov. Jag är själv uppvuxen med en lika engagerad bonuspappa och han kallar mig och min syster för sina döttrar - även när min mamma eller vi inte är med!! Har även en bonusmamma som foprtfarande idag är väldigt engagerad i mig, mina syskon och sina bonusbarnbarn.

Det är faktisk inte många som säger att dom HATAR sina bonusbarn. 
Det är som regel vad andra lägger i det dom skriver när dom kräks lite galla... 
Varför skulle det plåga dig om din sambo behövde kräkas lite då och då? Det är ju normalt!

Det första du skrev vittnar om din omogenhet. 
Nej man märker inte alltid hur det faktisk ligger till innan man sitter där med ett gemensamt barn. 
Kanske hade det i många fall varit bättre att dejta någo utan barn, men det vet man inte i förehand alltid. 
Man kan tänka sig att det kan bli svårt och tufft, men inte hur tufft. Eller på vilket sätt. 

PÅ vilket sätt då? Har du verkligen läst det trådar som finns här på familjeliv? Jag är inte längre någon storbesökare på detta forum men genom åren här så har jag sett åtskilliga trådar där de skriver om hur de hatar sina bonusbarn. Tyvärr. Därmed inte sagt att alla är sådana. Det jag säger är att jag inte skulle vara ihop med någon som hatade mina barn eller hatade livet som bonusförälder - därmed inte sagt att man inte kan gnälla av sig lite för det gör både jag och min man ibland även om det är sällan. Jag menar, vad är det som hindrar en från att välja någon som istället passar bra ihop med mig OCH mitt liv med barn? Jag var singel i 4 år i väntan på någon som passade i båda bemärkelser. Det betyder också att jag valde bort personer som jag hade starka känslor för eftersom de inte skulle ha passat i en familj med bonusbarn.

Jag tycker det låter oerhört märkligt om man inte märkt av hur ens bonusbarn är fastän man har varit ihop i flera år. Har man gått omkring med skygglappar eller? Går man omkring med sådana negativa känslor kring sin omgivning så borde man arbeta med sig själv istället. Man kan inte ändra andra, men man kan ändra sig själv och sin egen inställning till livet. Att gå omkring och vara arg och irriterad på människor omkring sig gynnar inte någon. Det är en myt att om man gnäller/är arg/bråkar/irriteras så släpper man ut sina känslor och kan vara lugnare sedan. Så fungerar det inte. Ju oftare man låter sig irriteras desto oftare blir man det sedan eftersom man tränar sin hjärna att fungera så. Jobbar man istället med att vara glad och glädjas åt dem och det man har i livet så blir man lyckligare. Det är bara att läsa vilken forskning om subjektivt välbefinnande som helst. Jag har själv examen i positiv psykologi och neurovetenskap (hur hjärnan fungerar) och har arbetat mycket med både andra och mig själv i just detta ämne.