Skrattar när jag säger nej

Fortsätt att vänligt och bestämt säga nej. För oss funkade det att säga (med överdrivet kroppsspråk) att det gör ont, "inte slå, klappa fint" (och så visar du med handen hur man klappar).

Det är ofta ett ömhetsbevis när barn i den åldern gör så, de kan inte reglera känslor och styrkan i de fysiska uttrycken.

Han skrattar för att han får en reaktion och för att han kanske blir lite generad/vet att han inte får. Var inte oroliga för dagis! Det är en värld av skillnad hur barn uppför sig hemma och där. Han är tryggast med er och låter alla känslor komma fram hemma.

Håll ut, det blir bättre! Och vad ni än gör, sätt honom aldrig i "time out" eller andra metoder.

Nimenar ju inte allvar. Även om ni försöker hålla masken, så känner ju er son att ni är nära till skratt och tycker att det hela är jätteroligt.... därav skrattar han

När ni menar allvar och visar det, så kommer han sluta skratta

Vi menar allvar och vi visar INTE för honom att vi tycker att det är kul. Det är bara något vi vuxna pratar om när inte han är med. Så jag tror faktiskt inte att "ser igenom oss".

Jag tror snarare att det är som Acelise säger: "Han skrattar för att han får en reaktion och för att han kanske blir lite generad/vet att han inte får.". 

Han bet när han var mycket yngre (förmodligen av kliande tandkött) och det var samma där, men det försvann så småningom när han fick sina tänder och hade saker att bita på. Något kylande för kliande tandkött gav omedelbar effekt och bitandet slutade. Nu är det svårare att ge honom något att nypa på. Det blir lixom inte samma effekt för honom.

Och nej, vi skulle aldrig använda oss av "time outs" eller andra diciplineringsåtgärder - det är INTE vår pedagogiska linje. Vi vill kommunicera - barn är smarta och förstår, bara man möter dem på deras nivå. Vi behöver bara lite mer tips och ideer. =)

Att så små barn ler/skrattar när de blir tillsagda är för att de blir osäkra när föräldrarna blir arga. De vill då göra oss glada igen, och eftersom barn från födseln får lära sig att leende ger leende, så är det den försvarsmekanismen de tar till. Det är naturligt att det blir så, och att bli "argare" är bara onödigt. Försök förebygga så mycket det går, håll i hans händer, försök hinna fånga dem innan han nyps och visa hur man "klappar fint".

barn känner visst hur föräldrarna är.... de känner av vibbarna. De läser i ögonen, kroppsspråket. Så jo, där tror jag att ni har problemet. Precis som du själv skriver är barn smarta, och ni kan inte lura honom med vad ni känner.
när ni själva känner att ni menar allvar så kommer ni kunna få honom att sluta

 

Med bitandet så menade ni ju allvar. Ni visste att han hade det svårt med sitt tandkött och ville hjölpa honom. Det var skönt för honom att få bita i något svalt. Det går inte att jämföra med att ni kämpar med ert skratt, eller hur.

Timeout fungerar inte på så små barn i alla fall, de känner av förälrarna och omgivningen och förstår inte konsekvenser som ett större barn gör, så det är bra att ni inte försöker det med honom.

Men ni måste nog ändå känna att ni menar allvar. Då kommer det att synas på ert kroppsspråk och i era ögon och han kommer strax se att ni menar allvar.

jag menar inte att man ska bli arg och gorma om det var det någon trodde. det ger nog bara otrygga och skrikiga barn.

men att ni börjar mena allvar så att rösten faktiskt låter bestämd.

om han försökt lägga handen på spisplatten eller gjort något som höll på att bli farligt, så hade ju du låtit annorlunda och han hade förmodligen sstannat till och kollat av er.

Eller att du tex kräver att hålla hans hand om ni går över en gata, där lrä han sig också snabbt att det är allvar, för att ni menar det.

Våra tvillingar gör likadant och har gjort ett tag. Jag kan säga att vi INTE tycker att det är roligt när dom hittar på hyss och sen gapskrattar när vi säger ifrån. Det är så det kokar inombords, så dom kan knappars känna av att vi försöker låta bli att skratta... vi menar allvar på alla sätt o vis.

Och TS, det är jättejobbigt. Men som Acelise skrev, det är skillnad på dagis och hemma! På dagis sitter dom o äter fint t.ex., hemma är dom som odjur ibland vid matbordet.
  

fast nu skrev ju tS att hon har svårt att hålla sig för skratt, och jag menar bara att barn känner av detta.

 

Men till dig då, låt dem skratta, men se till att de inte gör om det. Stoppa dem gång på gång på gång..

Förlåt att detta kanske låter fel och grymt, men när min nu 13 åring var liten och gjorde så, samt bet oss, så gjorde jag detsamma en dag då jag bara fick nog, fast självklart löst. Men just bara att hon skulle fatta poängen. Tillsammans med att man då sa att - det här gör ont, sluta. Bit i din leksak istället.
Då pluta hon med munnen och sa - aj aj mej me.
Ja det gör ont på mej och ont på dej, inte bra - eller hur.
Vi ska ju vara snälla. Och jag talade även om att vår hund gjorde ju så när hon var liten, bet i allt, och hon fick ju skäll, och slutade.
Typ nått sånt sa jag, och det hjälpe faktisk

Jag kanske skrev lite otydligt i min fråga. Visst, det kan kännas svårt ibland att hålla sig för skratt, för precis som någon skrev - skratt föder skratt. Men detta betyder inte att vi VARJE gång känner så här. Vi ÄR bestämda och jag vet precis vad jag känner och inte. Jag är ytterst tydlig med att det är NEJ både med lugn, bestämd röst och om möjligt ögonkontakt (lite svårt om han sitter med ryggen mot en i knät och myser i soffan). Vi försöker också istället säga "mjukt" och med öppen hand stryka på armen. Han har nu lärt sig detta vilket han gärna visar på mormor, men det har fortfarande inte fått honom att nypa mindre på oss (eller helt ärligt nyper han mig mest).

När du Stjärnfall76 skriver   "låt dem skratta, men se till att de inte gör om det. Stoppa dem gång på gång på gång.." så blir jag lite fundersam. Hur menar du då? Att "se till att de inte gör om det" - HUR? Och det kan ju inte vara ett speciellt lyckat sätt om det sedan resulterar till "gång på gång". Eller? jag blir lite kritisk till det du skriver därför att jag inte tror att det är så svart och vitt "bara du menar allvar så kommer de att lyda dig". Jag tror inte på det helt enkelt. Jag vill inte skjuta ifrån mig mitt barn när han kommer nära mig, jag vill inte skrämma honom med att bli arg i rösten. Och jag tycker inte att man kan jämföra det med hur man vill skydda sitt barn från skada (genom bränna sig eller gå ut i gatan som du nämnde som exempel). Jag tror inte att det bara finns EN strategi för hur man får barn att lyssna. Jag vill INTE visa med kroppen eller låta lika bestämd i alla situationer. Skulle inte det förvirra mitt barn? Och få honom att tro att han "bränner sig" varje gång jag säger nej även i en ofarlig situation även om beteendet är oönskat?
Nej, det måste finnas andra sätt.