Blev livet bättre eller sämre när ni fick barn?

Mycket bättre. 😊 Och jag är inte speciellt barnkär av mig. Men vårt hus är numera fyllt med skratt och liv. Det bästa val jag gjort.

Sämre. Fick en förlossningsdepression och en hormonell sjukdom efter andra barnen och mitt liv är skit. Mår dåligt både fysiskt och psykiskt. Dagarna handlar om bråk och ångest. Tycker synd om mina barn som inte valt detta. Många gånger tänker jag på döden för att underläta för barnen. Tyvärr kan jag inte alls tycka barn är mening med livet, tvärtom.

Jag svarar samma som flera andra: varken bättre eller sämre, bara annorlunda.

När barnen är bebisar så är det ju sömnbristen som ger ett stort minus, men ett plus är ju att bebisar är sååå gosiga...

Nu när barnen är större så är det roligt att göra saker tillsammans med dem: åka skidor, gå ut i skogen, gå på bio etc.

Men vill man har ett lätt och bekvämt liv så ska man inte skaffa barn. Då kan man skaffa ett marsvin eller nåt. Fast hur kul är det när man blir äldre och inte har några barn (eller barnbarn)? Ångrar INTE att jag skaffade barn, även om mitt liv blivit lite "obekvämare".

Både och. Att ha barn är en utmaning på ett sätt som man aldrig varit med om tidigare. Man måste kompromissa mycket, både med sig själv och med sin partner. Man måste anpassa sig till massa nya situationer och vara beredd på att saker och ting inte alltid blir som det var tänkt. Mycket av det vi gjorde innan gör vi än idag, men det måste ske på ett barnvänligt sätt. Vi reser till andra ställen där även barn kan ha skoj, vi är hemma mer på helgerna i och med att det inte går att ta med sig en sexåring på precis allt och att lämna bort till barnvakt varje helg är inte aktuellt.

Jag har aldrig längtat tillbaka till mitt "gamla liv", jag skulle aldrig vilja ha det här ogjort. Att vara gravid och vänta barn var en helt underbar upplevelse och att få se sig själv och sin partner speglad i en ny liten människa är jättekul. Man ser miner, gester och drag som man känner igen, fast i en annan liten människa
Och det är ett häftigt ansvar att få vara med och försöka uppfostra en ny världsmedborgare.

Jag blev mamma det året jag skulle fylla 26 och det var alldeles lagom. Idag är jag 31, vilket gör att jag känner att jag fortarande har tid på mig att klura ut om det ska bli fler barn i familjen eller ej. Den ständiga frågan....

Mest annorlunda...

Livet är mycket jobbigare, på ett sätt, men också mycket mer glädjefyllt. Mitt barn får mig att skratta och le mer än någon annan kan göra. Men också att bli totalt genomfrustrerad, flera gånger om dagen. Jag har dock aldrig upplevt så intensiv och totalt villkorslös kärlek. För hur man än ser det, så är kärleken till ens partner på något sätt alltid "villkorad".

Men hur det än är, så är det ju en annan människas behov som man måste sätta före sina egna, i ganska många år framöver. Om man väljer att skaffa barn...

Tack så mycket allihop för era intressanta svar!

Jag tycker det är jättesvårt val. Jag skulle gärna ha vuxna barn. Men det känns svårt att planera för det när det kanske blir jobbiga år innan dess. Tänker på problem efter förlossningen, fysiska och psykiska, och ni är flera som nämner de problemen. Är även rädd för att aldrig vara bara jag, och kanske tappa närheten till mina närmaste när jag inte får nån egentid. Samtidigt tänker jag att det vore kul med en ny liten människa, eller så är det bara ett husdjur jag saknar. Spännande att läsa hur ni andra känner iaf.

Oj, fick faktiskt fundera en stund på hur ärlig jag skulle vara. Om jag alls skulle svara med mina erfarenheter.

Men så här är det för oss:

Vi fick ett barn som berikade våra liv. Precis som många skriver så är det en alldeles speciell slags lycka och jag skulle inte vilja vara utan den.

Sen fick vi ett barn med funktionshinder. Jag vet att det inte finns någon i världen som kan hållas ansvarig för det, allra minst vårt barn. Men livet blev sämre. Mycket sämre. Jag önskar jag kunde säga annorlunda men tyvärr kan jag inte det.

 

Tycker det är jättebra att ni svarar ärligt, ni som fått det sämre också. För det är klart att man vet att det kan gå dåligt också, och intressant att veta varför ni känner det ena eller andra.

Jag var tidigare bestämd att jag aldrig skulle ha barn. Motviljan fanns där tidigt och jag har avslutat förhållanden pga det. Jag har aldrig haft samma drömmar som många andra tjejer att genomföra "hela paketet", det är inget för mig så jag önskar jag varit kille. Men kanske är det värt det ändå, och fler än ett barn blir det inte. Jag tänker mig att det kan vara en helt ny och rolig uplevelse att leva med barn också.

Bara bättre!!

Kul att läsa vad ni skriver alla

Jag önskar att man visste innan hur livet skulle bli och att den första tiden vore mer lockande. Jag räknar med att graviditeten och första året när man återhämtar sig blir värsta åren i livet för mig. Jag är ingen sån som tycker att alla bebisar är gulliga heller. Kommer nog att tycka min är det ändå, men tanken på den egna dåliga hälsan efter förlossningen, gör att uttrycket "bebismys" verkar obegripligt. Jag önskar mig ett barn som man pratar med..Men det är klart, jag kanske blir omvänd sen. Kanske rent av nån av er har blivit lite omvända?

jadu man får städa mer man får sova mindre, man har två små gnällspikar som grinar för minsta lilla ibland, man går med en ständig beredskap och oro i ryggen, man får tvätta mer man får mera press på sig att laga bra mat,, fast samtidigt har man aldrig varit lyckligare i hela sitt liv.. har aldrig älskat dessa saker förrän man gör dom för sina underbara barn..