• Anonym (hur?)

    Hur vet man när det är dags att gå? Stanna för barnen?

    Som rubriken lyder, hur vet man när det är dags att gå? Själva steget är egentligen redan taget, efter ett stormigt förhållande där ingen av oss förstått den andra och som resulterat i två små barn har vi nu brutit upp.
    För ett par veckor sedan hade vi det avslutande samtalet där vi beslutade att det är över... Bott isär har vi gjort sedan nyår... Men...tänk om det inte är över? Hur vet man att det är rätt beslut?

    Jag har ända sedan början drömt om att han ska mogna, vakna upp och sluta ta mig för given, bli den trygga och lugna man jag behöver. Familjerådgivaren vi gått hos sa att hon såg en mor och en son framför sig och precis så har det känts men i fem år har jag hoppats på förändring, förbättring och det sker inte. Det är med stor sorg jag och min sambo beslutat att dela på oss, han tycks nöjd men säger även att om jag vill så kan han komma tillbaka... Jag vill inte att han ska göra mig någon tjänst genom att komma tillbaka men jag drömmer om filmscenarion där han vaknat upp och fattat vad han sumpar genom att vara så oansvarig och omogen men det sker inte, det är en både orättvis och orealistisk bild av honom som aldrig kommer inträffa.

    Barnen... De bor hos mig, han vill inte att de ska bo hos honom, han är inte mogen för ansvaret och har heller aldrig tagit något ansvar för dem, inte en enda vaken stund på nätterna, inte en enda tidig morgon osv. men hur vet man? Mycket, för att inte säga det mesta talar emot oss men hur vet man? Jag vill så gärna men är det bara drömmen jag vill ha? Troligen... Att försöka igen bäddar i så fall bara för ett misslyckande till och det vore fel mot oss båda och barnen men fan... fan fan fan.. hur vet man att det är kört?`

    Någon som har tankar? Goda råd? Erfarenhet? Vad gör jag? Hur går man vidare?
    Hjälp...

  • Svar på tråden Hur vet man när det är dags att gå? Stanna för barnen?
  • Anonym

    Hej! Jag tror inte att han kan växa om ni stannar tillsammans. Han behöver göra den resan själv. Mitt ex har också lämpat över nästa allt ansvar för barnen och hushållet på mig och jag jobbade dessutom. Under 2 månader jobbade jag nästan dygnet runt, när sonen dessutom vaknade på nätterna och jag fick inte tillräckligt med sömn. Jag gick på knäna och fick ändå inte någon hjälp av honom. Jag tror det var kärnan i varför vårt förhållande gick i stupet. Jag var så besviken. Släpp honom, så länge du är kvar bredvid, kommer han inte att ändra sig. Ni kommer ju ändå ha någon kontakt kvar, skulle jag tro eftersom ni har barnen gemensamt. Det gör att du kan hålla koll på honom. Du kan också kräva att han ska så småningom ha barnen själv, växelvis boende? Då kommer han att växa, när han inte har något val, kanske. Vissa människor dör av hög ålder utan att växa upp, du kan bara hoppas att din man/sambo inte är en av dem. Sedan kan du faktiskt hitta någon som är beredd att delta och ta ansvar, den möjligheten kan man inte helt utesluta.

  • Anonym (hur?)

    Hej!
    Tack för ditt svar. Jag vet nog innerst inne att det är precis som du säger men fasen vad det är svårt. Jag tycks inte kunna bryta vårat beteende vi har, jag tipsar om lägenheter, pushar honom att ringa, när han kommer hit är jag kvar för att "hjälpa honom" med barnen då han tydligt visat att han föredrar om jag inte åker iväg, han äter mat jag lagar på tallrikar som jag dukar undan... och så vidare, och så vidare till evigheten...

    Det är nog sant som du säger att jag måste lämna för att han ska kunna växa upp men då väcks helt sonika mina förhoppningar om att han ska inse vad han sumpar, växa upp och börja kämpa för att få mig tillbaka... Vilket troligen aldrig kommer hända, han säger själv att han inte kan mogna mer, att det här är sån han är och att han stannar om jag accepterar honom som han är... vilket jag inte gör... återvändsgränd.

    Vi har två små under två år, hela helgen och denna vecka har kantats av krupp och andningsbesvär ffa nattetid och inte en enda gång har han erbjudit sig att komma hit och hjälpa mig, avlasta. Han kommer men stannar ett par timmar och åker sen igen, vet inte vad jag skulle önska att han gjorde men jo.. se mig, verkligen SE mig. Jag bygger sådana luftslott att jag nästan häpnar över mig själv, hur och när blev jag såhär naiv och barnslig i mitt sätt att se på vår relation?!

    Var er relation svår att bryta? Jag tänker att även en dålig relation har oerhört starka band, ibland kanske t o m starkare då det ofta innehåller sådana beroenden och andra dysfunktionella beteenden på olika sätt... Hur länge känns det såhär?

  • Anonym

    Jag kunde inte bryta upp, jag har till och med ansträngt mig för att acceptera min situation. Till slut så gjorde han slut, eftersom jag inte kunnat ge honom den bekräftelse han ville ha för sina prestationer. Han ville minnsan få bekräftelse/bli sedd. Och jag fann inte källan till det eftersom jag saknade hans. Men jag försökte verkligen, det är bara att jag förstod aldrig hur han ville bli bekräftad. Bekräftelse är olika för olika personer. Jag ville få det i vardagen medan han tyckte han gav mig bekräftelse när vi åkte på dyra semestrar. Vi har väldigt olika syn på detta. Gud... så mycket jag saknar honom....

  • Anonym (hur?)

    Men herregud, har vi levt med samma man? Min sambo behöver bekräftelse konstant och jag har ledsnat på att ge honom det då han aldrig ser mig. Jag drömmer om att han ska vakna upp och inse men han vill vidare, hans självupptagenhet och bekräftelsebehov söker honom ut på krogen hela helgerna och han träffar barnen ett par timmar 3-4 gånger i veckan. Han gav mig en spa-weekend för flera år sedan som han hänvisar till som sitt sätt att visa kärlek, han menar att han inte har råd att uppfylla mitt behov av kärlek, som i hans värld innebär resor... Sen när kostar kärlek något? För mig är kärlek vardagen...

    Hur gick ni vidare? 'Hur länge sedan är det ni separerade och hur ser er relation ut idag?

  • Anonym

    Vi har lämnat in skilsmässa, separerade för en månad sen. Det är tufft. Jag kan inte prata med honom om annat än praktiska saker. Det blir bråk, han har inte heller tålamod. Han har en ny kvinna, mycket yngre. Vi går i terapi för att underlätta separationen. Jag har dock slutat gråta nu, fast jag kan inte sova på nätterna.

  • Anonym (hur?)

    Jag lider med dig. Att han redan har en ny känns ganska typiskt för någon med stort bekräftelsebehov och liten självinsikt, bara rusa vidarde och lockas av det enkla... Bor du kvar i ert tidigare gemensamma hem?

    Jag försöker gång på gång bryta vår kontakt, förutom nödvändigt som t ex barnen men jag klarar det inte... Har vårdat två små sjuka narn de senaste dygnen med krupp, feber och diverse annat och är heeelt slut, då ringer han och är sur för att han upplever att han får ta smällen för detta uppbrott. Jag vet inte ens hur jag ska bemöta det, kanske försöka se på honom ur min tvåårings ögon, då kanske jag också tycker att han är fantastisk.
    Jag sa till honom igår att vad jag vill är att han mognar, blir lugn, trygg, en familjefar som värnar om oss i första hand. Han svarar att han aldrig kommer kunna bli det, att han kanske kan vara en lekkamrat... Vad svarar man på det? Sorgligt... i och med det har han ju gjort sitt slutgiltiga val, jag måste vidare men det är svårt när varje steg trasar sönder mig.

  • Anonym

    Ja, jag bor kvar. Snacka om bekräftelse behov... Han tog illa vid sig att jag inte kunde vara glad för att han lyckades köpa en ny lägenhet??? Det är ju absurt. Jag ville ju inte att han skulle göra slut och flytta. Han kommer förbi nästan varje dag för att träffa barnen, och då vill han småsnacka. Han har minsann inga problem att sova. Mitt ex klara inte ens av att vara lekkamrat. Han tycker det är tråkigt, och då gör han inte det. Det kommer bättre tider, ska du få se :)

  • ludicrous

    Första måndagen i januari flyttade mitt ex ut. Skulle kunna vara honom du beskriver.. Är jättetrött nu men skriver imorgon här om min upplevelse!

Svar på tråden Hur vet man när det är dags att gå? Stanna för barnen?