Vi med explosiva barn!

Min sons utbrott verkar vara en droppe i havet om man jämför med er andra. Han lugnar ner sej relativt snabbt igen och det går och prata med honom efter en stund.

ok ska kolla efter den. fick även rådet om boken "explosiva barn" av psykologen...

vad skönt!
ja det är de där timslånga utbrotten för nån minimal sak som man verkligen bara inte orkar med, eller förstår ens en gång haha som tar på krafterna!

Jo det är skönt men samtidigt jobbigt att man knappt kan säga nej till nått. Men sen är man ju lite extra känslig som höggravid så man har ju mindre ork och tålamod själv.

ja visst är det så, känner igen det där /fast jag inte är gravid /. Min son blir ju tokig av saker som är helt galna!! tur att han är söt mellan utbrotten tyvärr är utbrott och tjurighet större delen av dagen och har alltid varit så

Jag har ett explosivt barn i alla lägen.

Hon är explosivt glad och innerlig också, för att belysa lite på de högst positiva bitarna

Men hon blir fasligt arg också och de går fort, ibland förstår jag det och andra gånger står jag helt handfallen och undrar vad som hände, vissa gånger går de att nå in, men absolut inte alltid, ibland behöver hon liksom riva igenom ilskan innan man kan nå fram och snacka om vad som just hände. För många gånger händer det innan jag ens hinner besvara t.ex frågan helt, hon liksom redan "bestämmer" att svaret skall motsatt det hon önskar.

Där sa du en sak, dagis säger att hon är grym där, alltså glad, hjälpsam, kommer överens med alla, dock kan hon vara envis som synden om hon t.ex inte fåt sitta och äta på den plats hon vill mm. Vi har pratat om hur man skall hantera det och vad jag gör hemma när hon blir sån.

jag tror dock det blir större och värre hemma, för hon är helt trygg här, hon vet att jag älskar henne oavsett, att jag finns där oavsett. För hon blev likadan när hon kom hem från sin pappa när han inte skötte det så bra, arg, ilsk och det varade i flera dagar och pappan menade att hos honom var hon minsann bara glad och sa aldrig emot. Viket familjerätten sen förklarade för honom inte var av godo utan tydde på att hon var otrygg och uppförde sig det bästa för hon inte var trygg med att hon skulle få komma dit oavsett.

samma här. mitt x tror att det är för att han är så bra som sonen inte är sån där medan psykologen förklarat precis tvärtemot, att det är just för han inte är trygg där som han inte har utbrott på samma sätt där.
Inte lätt att alltid behöva ta all "skit" men man får glädja sig med att barnet känner sig helt trygg hemma hos den utbrotten sker hos!

Ja det var skönt att få bekräftat det och han fick det rakt i ansiktet från någon annan än mig och det låter kanske småsint, men då får det vara så. Allra helst som att han försökte använda det som försvar hos familjerätten när jag påpekade dotterns humörsvängningar vid lämning när hon varit där fre-sön och försökte få pappan att förstå att de kanske är bättre med fre-mån, så hon blir hämtad och lämnad på dagis, att de blir en vardags grej av skiftbytet typ.

Vet inte hur de är för er andra.

Men iaf min dotter uppför sig jättebra när vi umgås med andra, är ute och leker på lekplatser och sånt, de är flera som påpekat att jag inte vet hur det är att vara förälder för min dotter är SÅÅÅÅ glad och lyssnar SÅÅÅÅÅÅ bra.

Men de som lärt känna oss närmare och ser henne i hem miljön börja förstå att vi har strider och bataljer här. Det som gör (tror jag) att hon lyssnar ute och bland folk (oftast då) är att jag alltid förklarat att uppför man sig inte så går vi hem, jag räknar till tre, ändras inte beteendet så har vi gått hem. Jag backar aldrig på det, spelar ingen roll om vi varit på kalas, i affären eller vart som, jag tar striden där vi är med henne och om jag sagt att vi t.ex går hem annars, så går vi hem eller vad det nu må vara. Hon är jätte duktig i affärer och sånt får jag tillägga, hon är jätteduktig överlag på typ allt och före sin tid osv.

Men hon har ett humör och jag vet vart hon fått det ifrån, rakt nedstigande led från sin mamma som fått det av sin mamma osv. Min mamma säger att min dotter är som en kopia av mig, kanske något mer exploderande humör mellan varven. Min dotter an konsten att sura och det tror jag hon fått från sin pappa, det håller liksom längre på henne. Jag är mer poff pang, vrål och så är det klart och sen är jag glad eller helt okej igen och jag minns det även så från min barndom.

Min dotter är dock mindre fysisk än jag var, jag tvekade aldrig på att klappa till någon, min dotter slåss inte alls på samma sätt, men hon blir genuint ledsen, ogillar konflikter och har svårt att förstå varför andra barn är elaka eller inte låter alla vara med och leka osv.