1,5-åring som bara är gnällig och klängig med mig. Varför?

Min lilla är lika dan och är snart 15 mån, hon är så från och till och det är inget konstigt :) om vi är hemma båda två är det bara jag som gäller, hon började hon dagmamma för några v sedan och det går jättebra men ändå om jag kommer och hämtar är det bara mamma mamma fast hon Har varit glad hela dagen, men jag försöker njuta lite av stunden för när de blir äldre blir det ju en annan sak :)

Känner igen det. Det e fas. Kan komma och gå några veckor. Min dotter är också 1.5

Exakt så är det hos oss också. Blir så less på det konstanta gnällandet. Min son är 17 månader och har hållit på så här i drygt en månad. Tycker det startade när jag började arbeta deltid. Hans pappa undrar ofta varför han här så gnällig då han är med mig. Vet inte vad jag ska svara.
Känner igen det som Smultronrosa skriver också. Sonen kan vara supernöjd utan mig men så fort jag kommer och han ser eller hör mig blir han helt förtvivlad för att han vill komma till mig. Jag tycker det är jobbigt eftersom jag inte får utrymme att göra ngt annat än ägna mig åt honom då vi är hemma. Och pappan tycker det är jobbigt eftersom sonen hela tiden väljer mig före honom. Hoppas att detta är en övergående period som inte varar alltför länge.
Hur som helst skönt att höra att det finns andra som har det likadant.

Det beror på att det har en kraftig utvecklingsfas i den åldern med separationsångest. Den som brukar "drabbas" mest är den person som är deras främsta anknytningsperson. De har extra behov av den personen i en sådan orolig period och är också helt trygg med att visa allt han/hon känner och tycker är jobbigt med den personen. Väljer inte bort den andre föräldern, utan har bara ett extra behov av den som hittills varit främsta anknytningsperson. Sundhetstecken med andra ord. Ni har barn som utvecklas som de "ska" och är trygga .  

Min 15 månaders tös är likadan. Nu har hon iof precis börjat på dagis, så tror hon kanske är lite extra klängig pga det. Det är säkert bara en fas (som allt annat;). Låt henne få närhet om det är det hon behöver, det blir snart enklare.

känns verkligen skönt att fler har det likadant! att veta att det bara är en fas och utvecklingsperiod gör det lite lite lättare =P

var lite orolig det var mig det var fel på. känns ju inte kul med allt gnäll och kläng, och bara med mig...

Exakt vad jag skulle skriva :) Min son är mycket "jobbigare" när jag är hemma, jag får inte ens stänga dörren till toan, även om pappa är hemma. Man får väl ta det som en komplimang, haha. 

Har samma "problem" med min 22 månaders. Det är bara pappa som gäller mest dock för honom. Men han är oftast gnällig, klängig och allmänt grinig. Vet inte alls vad det kan bero på. Antagligen bara en sådan fas i deras utveckling.

jag stänger dörren till toa ändå när sambon är hemma. men då bankas det på dörren tills jag kommer ut.
vet inte hur mycket man ska ge vika för? om man ska låta de vara klängiga eller sätta gränser. vill ju inte förstöra nåt när de är en känslig ålder. 

Min 1,5 åring var likadan för två veckor sedan som hade varat i några veckor!
Hon var klängig, grinig, gnällig arg ledsen, ja allt! Hon åt tom dålig mat, annars brukar hon äta väldigt bra.
Det är nu jag börjar känna igen henne igen. Nu är hon som hon brukade vara, typ snäll, lyssnar vad jag säger, kommer och kramar och pussas. Och mest framför allt, hon är inte ENVIS längre!
Men det är som sagt, det är utvecklingsfas. Det kommer och går.
Så kanske om några veckor får vi vänta in andra faser som ska komma o besöka
Andra förändringar som kommer att överraska. Speciellt när hon ska få lillasyskon om 5 dagar.

Jag tror personligen inte att ett så litet barn kan förstå att man vill var ifred på toan, de undrar helt enkelt varför man helt plötsligt låser in sig i ett annat rum. Jag försöker tillåta klängigheten så långt det går. Med min son så går klängigheten i vågor och jag har läst att ju mer närhet man ger desto fortare går klängighets-perioden över :) Dom är ju så små, dom kan inte förstå att man vill vara ifred ibland. Dom klänger ju inte för att vara elaka eller jobbiga så där behöver man inte sätta någon gräns. Det blir ju ändå en mängd gränser som man måste sätta, att man inte får klättra upp på farliga ställen, springa ut i gatan eller pilla i elkontakter (om man är på ett ställe där  de inte barnsäkrat). 

Men jag stänger också på toan ibland när min man är hemma! Men jag försöker smyga in när min man uppehåller sonen med lek eller bokläsning. Men det händer att han står och bankar, liiiite stressande :)