• Anonym (förödmjukad)

    Jag bajsade på mig igår :(

    Igår hände det som inte får hända :( Jag bajsade på mig :´( Kanske låter bara roligt när jag skriver det men det var inte alls roligt. Inte alls. Jag var iväg till en butik, med bägge barnen (en bebis och en två-åring).
    Kände i början av butiken hur jag fick ångestpåslag och det där "tunnelseendet" som man kan få. Och så kände jag av magen såklart. Tänkte att jag kanske skulle fixa det men kom till kassan och kände att det inte skulle gå.
    Frågade om jag fick låna toalett men det gick inte (och det visste jag för jag frågat där förr), han hänvisade mig till Ica, typ hundra meter bort.
    Jag kom ut genom dörrarna och kände att jag inte skulle hinna den sträckan, speciellt inte eftersom jag skulle bli tvungen att bära bägge barnen.

    Jag hann till bilen som stod parkerad strax utanför, drog fram en påse och en toapappersrulle, sen vet jag inte.

    Bajsade iaf typ sittandes på förarsätet med påsen under mig. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Sonen blev rädd när han såg mig vara så ledsen/panikig/dyl.
    Jag visste inte vad jag skulle göra. Det bara kom, i flera omgångar. Helt nerbajsad var jag. Ställde mig upp. Kände mig helt handlingsförlamad och låst och ledsen, samtidigt som jag tvungen att hålla skenet uppe för barnen.
    Liksom. Vad ska man göra :(

    Vet inte vad som hände först efteråt men ringde min pappa iaf. Han var i en annan stad. Ringde min syster, hon svarade inte.
    En tant såg mig från sin bil, vände om och kom tillbaka och gick fram och frågade hur det var. Jag storgrät och skakade så hon såg väl att nåt inte stod rätt till, och med två barn dessutom.
    Jag sa väl som det var till henne och hon var faktiskt riktigt gullig. Sa att det kan hända vem som helst, att jag inte skulle vara så ledsen. Att olyckor händer. Hon hjälpte mig en hel del, bara att få mig lugn först och främst men sen gick hon in och köpte nya byxor till mig, mjukisar inne från butiken.
    Sen fick jag reda på att pappas kompis kunde komma och jag fick även tag på min syster via hennes jobb  (hon var ju på jobbet).
    Bägge kunde iaf komma ganska snabbt.

    Pappas kompis kom först och jag visste väl inte riktigt vad nästa steg skulle vara men han tog iaf bilen och åkte runt med barnen (Bebisen var ledsen och skrek, sonen hade börjat frysa).

    Jag stod kvar och väntade på min syster som strax dök upp. Hon hjälpte mig och följde med till Ica och även in på toa. Snäll hon. Hjälpte mig av med kläderna och tvättade rent mig. Liksom, inte enkelt. Usch :( Blir ledsen bara jag tänker på det. Blir ledsen av allting. Att det gick så långt att jag bajsade på mig. Förödmjukelsen. Bli tvingad att stå där och lukta bajs och ha det överallt. Väntan. Känslan av handlingförlamning. Att inte veta/kunna göra något. Skamsen. Allting.. Så ledsen =(

    Är enormt glad över all hjälp jag fick, allting ordnade sig ju, men känslan där och då. :(

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-02-17 22:49
    Ser att flera undrat var barnen var. Bebisen var i sitt babyskydd som stod i kundvagnen (den kundvagn jag haft med mig in i butiken) och sonen satt i det där utfällda barnsätet (vet inte vad det kallas) som finns i kundvagnen. Kundvagnen stod precis utanför min förardörr, min dörr var alltså öppen. 

    Tack alla ni som delar med er av era historier, känns ju faktiskt bra att läsa om, även om det är tråkigt att det hänt er, och tack ni som förstår. 

    Som flera av er lyckas läsa er till så var det i första hand ångesten och paniken som gjorde att jag inte bara satte mig och åkte hem. 

    Att pappas kompis kom var inte direkt mitt val, pappa ringde honom för att hjälpa mig, det var "för sent" att säga nej när jag väl fått reda på att han skulle komma, eftersom han redan var på väg och jag hade inget nummer till honom. 

    Jag "drog inte in en gammal tant i problemet". Hon vände självmant sin bil när hon såg att jag mådde dåligt, hon visste väl inte att jag hade bajsat på mig. När hon kom nära och fråga vad som hänt så sa jag som det var (samtidigt som jag grät osv). Hon var supersnäll och gjorde mer än jag nånsin kunnat kräva. Hon ville hjälpa till. Hon la till och med ut pengar för att köpa byxorna då jag inte hade så mkt kontanter på mig. Hon ville INTE ha någon ersättning. Hon var bara en enormt vänlig själ.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-02-17 22:50
    Nu ska vi se här om jag kan besvara lite frågor, har ju blivit en del. 
    Jag har besvarat en del redan och ni som orkar/önskar kan välja att se enbart mina inlägg där svaren står. 

    1; Jag har under flera år när jag varit yngre än idag mått väldigt dåligt med enorm ångestproblematik, självdestruktivitet, suicidförsök och dylikt. 
    Jag är sedan några år tillbaka mer eller mindre fri från detta, vilket krävde ett enormt jobb från min sida tillsammans med psykologer, läkare, fysioterapi och medicinering. 
    KBT har jag fått, DBT blev aldrig aktuellt då jag var för sjuk för att komma på behandlingshem när det begav sig (och det var det enda stället jag kunde få dbt).

    2; En av mina absolut största rädslor i livet (iaf sedan 14 års ålder då min IBS kom) har varit att bajsa på mig. Detta har hindrat mig från att göra så mycket så ni kan aldrig ana. Jag har i flera flera år lidigt av enorm panikångest i situationer där jag inte haft tillgång till toalett (bilköer, festivaler, tunnlar, tunnelbana, etc.). 

    3; Jag har testat medicinering mot just IBS som aldrig hjälpt (var bla uppe på flera dimor-tabletter per dag, hade iaf diarré). 

    Min terapi jag fått mot ångest o dyl. HAR hjälpt. Jag vågar numer åka iväg och göra saker. Jag "skyddar" mig inte längre genom att alltid ha blöjor, byxor, toalettpapper, pengar etc med mig (vilket är en del av tillfriksnandet, att göra sig av med sina "måste ha med mig annars kommer det gå åt helvete"-saker). Jag har vågat börja leva igen.

    Detta bakslag som kom i förrgår var helt oväntat och tog mig helt på sängen. Har inte panikat på flera år, och har heller inte haft panikångest i samband med toalettnödighet på hur länge som helst. 

    Jag har alltså mått bra sista tiden (ca sista två åren). 
    Så, när detta nu hände, att det jag varit mest rädd för under alla år, blev verklighet, just nu när jag varit så bra under en längre tid, var mer än jag kunde hantera där och då. 

    4; Jag själv tycker att jag gjorde det absolut bästa av situationen som uppstod. Jag klarade just då inte av att ta hand om mig själv och ringde därför efter hjälp. Att vissa av er tycker att jag "borde växa upp" eller "bete mig vuxet" tycker jag är löjliga kommentarer. Att ta hand om sig själv och vara vuxen ÄR väl just att klara av att lösa situationer, även om det är med hjälp av andra. 

    5; Min syster VILLE hjälpa till. Jag tvingade/bad inte henne att torka av, hon ville av medkänsla hjälpa mig få bort allting så fort som möjligt. Hon såg hur ledsen jag var och hur jobbigt jag hade det. Hon vet hur dåligt jag mått av detta i alla år så hon förstod mig och är glad att jag ringde. 

    6; Jag bajsade inte i påsen. Jag hade byxorna på mig. Satt på kanten på sätet med benen utanför. Nästan inget kom på påsen (som dessutom var rätt liten, det var i total nöd jag rev tag i den). 

    7; Kundvagnen hade inte kunnat rulla iväg, den stod ett par decimeter framför mina knän. HADE den mot förmodan rullat iväg (på det helt plana snöbuckliga underlaget....) så skulle jag väl tagit tag i den och så hade det problemet varit löst. 

    8; Det är inte hela världen om ett barn fryser lite. Javisst är det obehagligt men knappast farligt. Sen frös han inte särskilt länge eftersom pappas vän åkte runt med barnen i bilen så de fick värme. De var mycket nöjda. Javisst var det lite jobbigt för sonen att se mamma upprörd och ledsen, men det är inget farligt det heller. 

    9; Min familj VILL att jag ska ringa om jag behöver hjälp. Vi tycker om att ställa upp för varandra. De har ställt upp för mig genom allting under alla år och det kommer de att fortsätta göra. Precis som jag alltid kommer finnas där för dem. 

    10; Nej jag lider inte av analinkontinens. Jag läcker inte. Jag lider/led av IBS och ångest. 

    11; Jag har testat LCHF, det funkade inte så bra. Samt att mitt yrke försvårar en sådan kost. 

    12; Varför jag inte bara satte mig i bilen och åkte hem, tja, jag var ledsen, hade ångest, panik. Det var i första hand MÅENDET som gjorde att jag ringde efter hjälp. Finns säkert tusen andra sätt att lösa saken än vad jag gjorde just då, men nu blev det som det blev. 

    13; Alla inblandade är faktiskt glada över att ha fått hjälpa till, även om de självklart hade önskat att det aldrig hade hänt, för min skull. ÄVEN min pappas kompis var glad över att ha fått hjälpa till. Som han själv uttryckte det: "Jag är bara tacksam att jag för en gångs skull kan få göra något för er, ni som hjälpt mig så mycket genom åren"- Några fler frågor?

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-02-17 22:51

    Å hej och hå vad folk skaffar sig förutfattade meningar utan att ha en aning om hur det ligger till.. och ännu tråkigare är det att folk inte läser igenom det jag skrivit i tråden, liksom, det kräver fan inte så mycket att välja "visa endast" vid min trådstart. 

    Nåja. 

    Vill bara få fram några saker till. 

    1: Jag är inte ensamstående. Jag har sambo, som alltså är far till barnen. 

    2: Jag har inte haft panikångest på väldigt väldigt länge, vilket jag skrivit i tråden. 

    3: Mina barn har det bra, vi är i vanliga fall, bortsett från denna incident, en väldigt väl fungerande familj.

    4: Nej, denna tråd är inte en hittepå-tråd. Vet inte varför vissa tror det och vet heller inte hur jag ska kunna bevisa att det inte är det. Så, ni som vill tro det får göra det. 

    5: Att åka raka vägen hem var i det läget inte ett alternativ. Jag ville inte under några omständigheter sätta mig ner helt nerbajsad. Inte ens efter att allting lugnat sig. 

    6: Anledningen (och jag har skrivit detta förut) att det blev totalt tre personer som hjälpte mig var för att tanten på EGET BEVÅG kom fram och erbjöd sig att hjälpa till. Pappas kompis blev DITSKICKAD av pappa, jag hade inget med det att göra (och anledningen att han "lämnade mig nerbajsad" och körde runt barnen är för att jag bad honom göra det. Både för barnens skull och även för mig, jag ville inte så jättegärna vara med honom just då. Min syster var den jag själv valde, hon som jag ville skulle komma. Det hade varit tillräckligt med henne. 

    Vill även utöver detta säga tack igen till alla er som stöttar och peppar. Alla ni som försvarar mig. TACK! Trodde inte jag skulle få ett sådant här gensvar på min trådstart, varken positivt eller negativt. Ni som lämnat uppmuntrande och positiva ord, tack tack tusen tack. Känns väldigt fint.

  • Svar på tråden Jag bajsade på mig igår :(
  • Anonym (joho)

    jag kan förstå din panik och ångesten i en sådan situation. Jag har själv problem med panikattacker som kommer när jag minst anar det. Jag har aldrig varit deprimerad, aldrig mått psykiskt dåligt, men för två år sedan kommer attackerna som på löpande band och ingen vet varför.
     
    Ibland, när attackerna är som värst, har det hänt att jag har svimmat och kissat ner mig. Jag är fullt frisk för övrigt!
    Som tur var, har jag som dig, vänner och familj som kan dyka upp och hjälpa till.
    Efter en sådan situation förstår jag din ångest då min blir likadan, man blir handlingsförlamad och gråter katastrofalt.

    Jag hoppas bara för din skull, att du inser att det kunde hänt vem som helst! Fan, vem som helst kan få diaree exempelvis och ibland är det inte lätt och hålla det inne!

    Stå på dig, jag tykcer du ska vara stolt som iallafall klarade av att ringa efter hjälp!!!

  • Lavish
    Anonym (förödmjukad) skrev 2012-02-16 09:47:36 följande:
    Jag gick inte genom hela Ica. Min syster gick in före mig för att kolla så toaletten var ledig, vilket den inte var. Hon ringde mig när det blev ledig och jag gick direkt till toaletten som ligger drygt en meter till vänster om ingången.
    Ja det är väl olika hur man reagerar helt enkelt. Min första reaktion hade ju varit "Hjälp, hur kan jag minimera skadorna". Och med minimera skadorna menar jag "hur kan jag göra så att ingen upptäcker att jag skitit på mig och ingen någonsin får reda på det."

    Men då du inte tycker att det är jobbigt att din familj vet vad som hände utan hellre söker hjälp/stöd så är det ju inte så konstigt att du reagerade annorlunda. Och antagligen är det väl egentligen bättre att våga be om hjälp. Själv hade jag bitit ihop, tagit några djupa andetag, satt in ungarna i bilen och börjat en lååångsam bilfärd hemåt.
  • jag är den jag är
    Waldo skrev 2012-02-16 07:56:13 följande:
    Helt förbluffande!

    En vuxen kvinna med egna barn, väljer att involvera helt okända människor. Haffa totala främlingar för att få hjälp med att köpa kläder för att man skitit på sig?
    Sedan ringer man runt till halva släkten och när man inte får svar involverar man deras vänner som får komma och ta hand om situationen

    Jamen vad i helvete,
    du sitter redan i bilen - kör hem, tvätta dig och väx upp!

    Det är första gången jag har hört talas om en panikatack där det yttrar sig så att man väljer att förödmjuka sig ännu mer för okända människor

    Fast nu har du nog inte läst ts ordentligt.

    Ts "haffade" inte totala främlingar för att få hjälp. EN äldre dam kom själv fram till henne och frågade hur hon mådde. Damen erbjöd sig sedan att hjälpa ts.

    Ts ringde inte "runt till halva släkten" och hon "involverade" inte deras vänner. Hon ringde till sin pappa och sin syster (vilka jag betvivlar utgör halva ts släkt). Hennes pappa i sin tur ringde en vän då han tydligen inte själv hade möjlighet att åka just då.

    Under en panikattack är man inte alltid medveten om vad man gör  (vilket du hade vetat om du någonsin drabbats av en).

    Personligen tycker jag att det är bra att ts inte körde hem med barnen i bilen under en pågående panikattack. Det visar på ansvar och mognad.

    Kanske borde du läsa ts lite mer ordentligt nästa gång.       
  • Anonym (förödmjukad)
    accept skrev 2012-02-16 08:42:53 följande:
    Enligt mig: har man sådan ångest borde man inte ha barn. Om man beter sig som TS, alltså - har inga spärrar alls utan till och med ringer och involverar folk som pappans kompis, inte kan tvätta sig själv..hur klarar hon sina barn? Nej, fy , mår så dåligt av att vilka som helst verkar få skaffa barn. Hur tror du (TS) dina barn mår av detta? Bebisen bryr sig väl inte, men den äldre ungen? Uschusch. 



    Sen tycker jag det är viktigt att barn får se att alla människor har svagheter, att ingen är perfekt. Att man ska och borde våga be om hjälp. Att ensam inte alltid är starkt.
  • jag är den jag är
    accept skrev 2012-02-16 08:42:53 följande:
    Enligt mig: har man sådan ångest borde man inte ha barn. Om man beter sig som TS, alltså - har inga spärrar alls utan till och med ringer och involverar folk som pappans kompis, inte kan tvätta sig själv..hur klarar hon sina barn?
    Nej, fy , mår så dåligt av att vilka som helst verkar få skaffa barn. Hur tror du (TS) dina barn mår av detta?
    Bebisen bryr sig väl inte, men den äldre ungen?
    Uschusch. 

    Du borde skämmas, människa!

    Men gissningsvis har du inte så pass mycket vett... 
  • Anonym (förödmjukad)
    spirituality skrev 2012-02-16 09:13:15 följande:
    Du satt ju i bilen, varför inte bara åka hem? Nu känner jag inte dig, TS, alls, men som någon skrev innan; om du reagerar så här, hur blir det om det händer något med barnen? Om det blir stressigt, de gör illa sig eller vad som helst? Klarar du av att hantera jobbiga situationer med dina barn eller blir du handlingsförlamad då med? Som sagt, jag känner inte dig, det här kanske var första och enda gånger du reagerar så här starkt, men jag funderar bara. Jag har själv levt med ångest så jag dömer dig absolut inte pga det.  

    Det som hände var ovanligt, det är längesedan som jag hade en sådan ångestattack, innan barnen kom. Så det kom som en chock faktiskt.
    Jag har varit i bla en situation med sonen där han skadat sig rejält, jag blir/blev allt annat än handlingsförlamad.

    Barnen går alltid först, så även denna gång när detta hände.
  • Anonym (förödmjukad)
    Lavish skrev 2012-02-16 09:20:55 följande:
    Det låter som en jättehemsk upplevelse, men när ni ändå var i bilen alla tre, varför inte sitta kvar med rumpan på påsen och köra hem, parkera utanför porten även om man inte får och slänga sig in i hopp om att inte bli sedd? Jag hade iaf hellre rätt upp bajssituationen hemma i lugn och ro än på ICAs toalett.

    Vi var inte i bilen. Jag hade typ halvsuttit på förarsätet (benen utanför), barnen var i kundvagn.
  • Anonym (förödmjukad)
    Lavish skrev 2012-02-16 09:31:51 följande:
    Ja, det beror väl på lite, jag föreställde mig liksom mitt eget scenario där det inte är långt hem och bara små vägar. Hade kunnat snigla upp i 7 kmh samtidigt som jag tog djupa andetag.


    Hem från detta ställe är motorväg med 100 resp 80 km/h.
  • Anonym

    Herrejösses människor, varför inte läsa igenom NOGA innan ni kommenterar!

    Varför sparka på en som redan ligger?

    TS, jag förstår din panikkänsla, att man kanske inte tänker helt klart och självklart tar man hjälp då! Hoppas du mår bättre idag.
    Jag antar att du har en läkare du kan prata med, kanske få hjälp av en diest över vad du kan äta som är bra för magen osv.

  • Anonym (förödmjukad)

    Tusen tack till alla er som stöttat, sagt uppmuntrande saker och försvarat mig. Känns väldigt fint att få sånt stöd.

Svar på tråden Jag bajsade på mig igår :(