Hej Carola!
För min del var senaste flytten pga jobb. Jag har bott utanför Sverige över 1/4 av mitt liv (halva vuxenlivet liksom), och en stor del av det i USA så det kändes inte så jätte-stort att flytta igen. Stora skillnaden var givetvis att ha en bebis med sig!
Jag trivs jättebra här än så länge. Kommer nog stanna några år men sedan flytta tillbaka - eller någon annanstans - senast innan min dotter börjar skolan. Just nu består ju hennes universum av mig, så om hon är vart jag än befinner mig så lider hon inte av det. Det kan bli trixigare när barn blir äldre, men det beror mycket på barnets personlighet och hur man förbereder inför flytten, och hur man trivs på andra sidan, mm.
Jag hade tur som kunde planera och förbereda flytten då jag var mammaledig, vilket underlättade. Sedan när jag var superstressad och orolig över saker när vi kommit hit så funkar det med lite själv-pepp, som "jag visste att det skulle bli jobbigt, men jag vet att det kommer ordna sig" (vilket det givetvis gjorde), "Vad är det värsta som kan hända? - Att jag sätter mig på ett plan och åker hem. Det är ju inte hela världen", "Det här är en våg av stress och som alla våger så drar den sig snart tillbaka", osv.
Ekonomi är ju en viktig del, särskilt när man har ansvar för barn. De andra flytterna jag gjort har varit på min egen bekostnad. Den här gången bestämde jag mig för att jag inte skulle flytta om inte företaget betalade flytten. Det innebär att jag höll på och sökte olika jobb i nästan 2 1/2 år innan det blev som jag ville. Men till slut gick det ju!
Lång framförhållning, någorlunda klara mål och kriterier, mycket nätverkande och dövöra till nej-sägarna så går (nästan) allt!