Vad gör man när man är höggravid och börjar bli djupt deprimerad?

Men OJ, stackars stackars dig. *kramar om* Så här ska du inte behöva må. Jag tycker att du ska kontakta din barnmorska på MVC för då kan du få hjälp via deras psykolog. Jag behövde själv hjälp när min dotter var några månader och fick då hjälp via BVC. Upplevde att dom tog mig mera på allvar och jag fick direkt kontakt med psykolog som var knuten till dem. De jobbar ju extra kring föräldrar/barn/gravida och kan kanske hjälpa på annat sätt.Dessutom sa den psykologen till mig att om man mår riktigt dåligt ska man åka och sätta sig på psykakuten. Kanske nåt du borde överväga??? Verkar som att du behöver akut hjälp tycker jag.
Du skriver att du har en psykiatriker (som vill ge medicin) funkar det bra mellan er??? Annars, BYT!!! Jag tror det måste klicka för att man ska känna att man får hjälp.
Men annars, om du orkar till i morrn. Ring MVC direkt i morrn bitti och berätta allt. Jag fastnade för det du skrev om att önska att bebisen dör så du slipper. Jag LOVAR att du för det fösta inte är den enda som känner/känt så, å för det andra, hjälp finns att få.

Å vet inte mer vad jag ska skriva. Vill bara krama om dig!

Tack :( Jag får dåligt samvete för det, att jag har tänkt att jag vill att han ska dö så jag slipper. För jag vill ju verkligen inte det, herregud, jag har längtat som bara den efter honom, han är planerad och vi var så glada när jag plussade! Det är sånt jag tänker när allt blir som värst, efter att jag legat och spytt i flera timmar eller inte kan röra mig av smärta. Och jag är livrädd för att må så här dåligt när han väl är här, allt jag vill är att få må bra och vara världens bästa mamma till honom :(

Min psykiater är jättebra, men hon vet inte vad hon ska göra, hon kan inte ge mig mer medicin nu utan planen är att sätta in resten på en gång efter förlossningen. Hon kan inte heller besluta om att jag ska få igångsättning så tidigt som möjligt :( Och jag vet vad som kommer hända om jag åker till psykakuten, de kommer säga "Jaha men vad vill du att vi ska göra då? Vill du bli inlagd eller? Vi kan inte göra något annat". Precis som läkaren sa igår på förlossningen "Ja om du absolut VILL så kan du ju få stanna kvar över natten, men jag kommer inte hjälpa dig, och imorgon är det söndag så det är låg bemanning så ingen läkare kommer hjälpa dig då heller"... kul att höra liksom :( Behöver jag ens säga att jag bara åkte hem igen?

Ska ringa till MVC imorgon, har en bra barnmorska så jag hoppas hon förstår och kan hjälpa mig på något sätt :( Orkar inte må så här och börjar bli livrädd att det kommer hålla i sig :(

(skrev en signatur så du vet att det är jag, jag som skrev 1:a svaret

Det låter ju som att mycket beror på hur du mår fysiskt just nu oxå, att det liksom suger musten ur dig. Å om det nu är så, så tror jag att det kanske blir liiiite lättare när bebisen kommer. Om du får må fysiskt bättre. Sen låter det ju jättebra att du kommer börja med medicin direkt när han är född. Då får du ju hjälp direkt. Försök att inte ha för höga förväntningar på bebistiden, eftersomm den även kan vara tung. Men om du får medicin,  å nån bra att gå och prata hos, så kommer det nog lösa sig tillslut. För mig var räddningen mycket sömn (alltså funkade det inte för mig att amma när jag blev dålig för jag behövde kunna sova på nätterna), promenader i dagsljus så man liksom fick en stund när man bara kunde rensa tankarna och njuta. Komma ut och se att världen var sig lik, allt liksom fortsatte, fast det var ett svart hål för mig. De hjälpte, att kanske komma iväg, gå på ett köpcenturm och passa på att ta en kaffe när dottern sov i vagnen. Ja småsaker som fick allt att kännas "normalt" blev sån jag höll fast i för glatta livet liksom. Sakta men säkert kom jag tillbaka till livet och idag uppskattar jag småsaker mer.
Oj, varför skrev jag allt detta, vet inte om det hjälper dig. Men ville liksom dela med mig av att det blir bra, sakta men säkert.
En stor oro för mig var att jag kanske blir deprimerad av att tänka på hur skit jag mådde. Jag minns att det var skit, men inte hur det faktiskt kändes, å det känns skönt liksom.
Lätt att säga kanske, men ta en liiiiten stund i taget. Tänkt på glädjen ni kände när ni plussade, tänk på att det blir annorlunda. Tänkt på när er son är 3 år o går på dagis. Tänkt på i sommar när du får dra barnvagnen. Tänk på när du och din sambo kan ha barnvakt och gå på bio och hålla handen.
Tänk på allt som är bra, som kommer bli bra, som varit bra. Om du tänker hemska tankar, försök låta dem passera "jaha, så tänkte jag nu, men det fokuserar vi inte på" å låt andra tankar komma.
För mig hjälpte det ibland mot ångesten att sätta mig på sängkanten o tänka/säga "kom igen nu ångest, ge mig det värsta du kan", för det funkar inte så, ångesten blev inte värre då. Å djupandning och omfokusering hjälpte i stället.
Oj, har inga tips egentligen, det här kanske inte alls hjälper dig. Men kanske hjälper det att höra att jag haft det SKIT och idag har det jättebra.

Å du, din sista rad.... DET KOMMER INTE HÅLLA I SIG!!! Jag lovar! Inte kommer du känna så här för alltid heller.

Jo, det hjälper faktiskt! Jag vet att du har rätt, och det är därför jag är så frustrerad egentligen, för som jag mår nu (fysiskt alltså) kan jag knappt göra någonting alls. Jag kan nästan inte äta, har jättesvårt att gå ut pga foglossningen och sammandragningarna. Följde med sonen till stallet igår i ett par timmar, för han ville så gärna och jag tänkte att jag skulle bli lite gladare och piggare (vilket jag faktiskt blev, för som du säger hjälper det att få göra helt "normala" saker), men när jag kom hem låg jag och grät av smärta resten av kvällen, tog citodon men det hjälpte ingenting. Jag vill så gärna komma ut, som du säger bara gå till ett köpcentrum, ta en fika, hitta på något roligt med min son som är så ledsen att jag inte kan gå ut :( Jag mår ju verkligen bättre av det men sen är jag orörlig av smärta resten av dagen.. Och jag längtar så mycket efter att kunna gå på restaurang eller fika utan att kräkas efteråt, kunna gå ut utan att bli helt svimfärdig och behöva ta taxi hem.. Min sambo ska dessutom vara hemma med oss de första månaderna just för att kunna avlasta mig, så vi kan ta varannan natt och jag kan få sova då åtminstone, och så vi ska kunna göra saker tillsammans, gå ut till parken eller vad som helst.. Läkarna har en massa idéer om hur de ska hjälpa till efter förlossningen, och jag har såklart sagt ja till allt (extra lång BB-vistelse, mediciner, hembesök från BVC, tät läkarkontakt..) men de är helt ovilliga att hjälpa mig nu när jag mår som sämst och fattar liksom inte varför jag inte bara kan stå ut. Ju tidigare de kan sätta igång mig (men inte innan vecka 37+0, det fattar ju jag också), desto snabbare kan jag få må bättre fysiskt och börja få ett normalt liv tillbaka.. för jag tror precis som du säger att det skulle hjälpa! Men de verkar inte fatta det :(

Det är verkligen synd att du också mått så dåligt, men det är skönt att kunna prata med någon som varit i samma situation åtminstone... så tack för dina svar!!

Hej TS!
Hoppas du kikar in här. Ville bara höra hur det går för dig och hur du mår???? Har tänkt på dig men det har varit så mycket på jobbet o kvällarna att jag inte hunnit skriva.
Pratade du med din mvc barnmorska något???
Kram!

Min sambo mådde också otroligt dåligt före förlossningen, och hade många av de tankar du hade. Särskilt i slutet av graviditeten. Sedan när barnet föddes gick det som ett trollslag; allt det negativa försvann och hon gick som på små moln.

Jag säger inte att det _måste_ bli så för dig, men hoppet finns ju. Om inte annat, som din psykiater säger, finns det mer hjälp att få efter födseln. Särskilt för bipolära finns ju också mycket stödinsatser att få efter förlossning.

Tack :) Vi har väldigt fullt upp själva.. Jag har pratat med min barnmorska, hon är underbar faktiskt. Hon sa att hon förstod att det är jättejobbigt och blev väldigt ledsen över att de behandlat mig så som vissa har gjort. Hon har pratat med överläkaren för förlossningen på sjukhuset där jag ska föda, så jag väntar på hennes samtal. Tanken är att jag ska få en tid på spec mvc efter 37 fullgångna veckor för att se hur pass mogen jag är, då kan jag välja om jag vill bli igångsatt direkt eller om jag känner att jag orkar stå ut några dagar till så att förlossningen blir lite enklare.. Sen ska jag nog få en till tid innan dess, för att kolla så att allt ser bra ut, se hur mogen jag är och så jag kan få prata med en barnmorska eller läkare som faktiskt läst igenom min journal och vet vad det handlar om, så det inte blir som det blivit när jag sökt hjälp akut, dvs "ska du inte föda nu så stick härifrån" i stort sett.. Hon skulle också kolla om jag kunde få något bättre mot smärtan och illamåendet, fast hon trodde inte det fanns så mycket mer att göra egentligen, men bara att hon kollar upp det betyder mycket i alla fall! Och hon sa också att hon förstår att jag mår dåligt pga att det är så jobbigt fysiskt, och att det inte är läge att börja ta upp mina psykiatriska diagnoser vars kriterier jag inte ens uppfyller längre, eller mina sjukhusvistelser på psyk för flera år sen.. Så det var jätteskönt att få prata med henne i alla fall och att hon verkligen tar det på allvar! Om jag inte är mogen i vecka 37+0 kanske jag känner att jag orkar stå ut någon vecka till, men det är verkligen skönt att veta att om jag fortsätter må riktigt dåligt så kan jag bli igångsatt då i alla fall.. Ska i alla fall träffa henne på fredag igen så då skulle vi prata mer. Lite drygt 3 veckor kvar tills jag är i 37+0 så jag försöker se det från den ljusa sidan, det är inte långt kvar nu :) Försöker döda tid genom att planera, köpa det sista som fattas, osv. Bryter ihop emellanåt men jag gör mitt bästa för att inte tänka på det.. Får njuta av de stunder jag mår lite bättre och faktiskt kan se fram emot allt :) Tack för ditt stöd! Jag lovar att uppdatera!!

Jag hoppas verkligen det! Jag vet att jag kommer få mycket stöd efter förlossningen så chansen är ändå rätt stor att det blir bättre då känns det som. Skönt att det blev bättre för din sambo!!

Åh va skönt att höra från dig. Det verkar som att du har en riktigt bra barnmorska, härligt. På nåt sätt låter det på dig (ja på hur du skriver liksom) som att du har liiiite mera hopp nu. Skönt att du kände att hon tog dig på allvar. Å skönt att du ska få träffa någon som verkligen läst på om dig. Jobbigt det där när man ska försöka uppdatera folk på hur man mår hela tiden (tänker på om man söker akut och sånt).
Låter som en väldigt bra ide att fokusera på annat, som inköp av grejer och sånt. Omfokusering kan fungera förvånandsvärt bra:) Å när man väl bryter ihop är det lika bra att bara tillåta sig själv att faktiskt göra det. Oftast kanske det känns lite bättre efteråt, när man liksom "tömt" sig lite  genom att brytit ihop.
Håll ut de jobbiga stunderna och tänk då på de bättre.
Stor kram!