Pysslan 82: Du är inte ensam. Vi är många som känner igen oss i din beskrivning. Jag har förvisso mått relativt bra under hela processen som varat i ett år nu. Jag har pratat mycket med vänner, familj och kollegor och det har fått mig att hålla humöret uppe. Jag har fått beröm på jobb för att jag är så öppen med det och jag har själv förundrats över hur jag kan "må så bra" ... Ända fram till någon veckan sedan. Jag känner inte igen mig själv. Jag orkar inte träffa några vänner, undviker fikarummet på jobb och i söndags började jag stortjuta! Om drygt 2 v är det dags för fet och jag har aldrig känt sådan oro, ångest och uppgivenhet tidigare. Jag mår jättedåligt och Det känns som att jag inte kommer att klara mer men Pysslan, det gör vi! Jag stärks av den här tråden och sedan är det bara att försöka sysselsätta sig med andra saker som får en att må bra. Läsa, ta promenader, tvinga sig ner till gymet och ha lite extra kvalitetstid med sambon om man nu inte orkar träffa andra som miljöombyte en dag eller två, laga mat ihop etc. Tillsammans är vi starka ð??? kram på dig.