Komplex PTSD. Någon med erfarenhet?? Behöver skriva av mig.. (långt)
Drabbades av några trauman i barndomen som hände tätt inpå varandra, och gick ganska förskonad ur det hela, trodde jag. Har ju alltid förstått att det påverkade mig, särskilt våldtäkten, men det påverkade mig i en så begränsad del att det varit hållbart. Jag har alltid jobbat och skött mig, aldrig haft kontakt med psykiatrin och varit som "vem som helst". Dock har det alltid funnits en sida av mig som föraktat mig själv. Jag har hela tiden försökt dölja hur hemsk jag varit, genom att vara andra till lags. Första gången jag sökte hjälp var jag 20 år. Jag hade precis blivit dumpad av en kille jag var kär i. Han tyckte jag var "tråkig i sängen" eftersom jag inte vågade visa mig naken. Sex har jag haft, med många och från tidig ålder. Kunde aldrig säga nej. Men det var inte jag som hade sex, jag var någon annanstans i tankarna eller så fokuserade jag på att spela rollen av den tjejen jag trodde de vill ha.
Jag var aldrig mig själv med någon, inte förrän de dumpade mig, då var det ju mig de dumpade och för varje gång kände jag mig precis så värdelös som bilden jag hade av mig själv. För varje gång bekräftades mina tankar och min bild av mig själv. Min bild var sanningen, och nästa gång försökte jag jobba ännu hårdare för att dölja mitt riktiga fula hemska äckliga jag.
Som sagt, första gången jag sökte hjälp var jag 20 år. Det ledde ingen vart. Jag gjorde några ytterligare tappra försök genom åren, men avvisades alltid då jag var för frisk och inte hörde till psykiatrin. Saken är den att jag har alltid varit extremt duktig på att hålla fasaden och visa mig duktig och spela rollen jag tror förväntas. Så de gånger jag varit i kontakt med läkare eller kuratorer eller sjuksköterskor ang den här biten, då har jag varit näst intill professionell. Och även om jag velat skrika rakt ut att jag känt mig som en tryckkokare inuti, så har jag hållit masken och leende resonerat och varit förstående och instämmande när jag fått förklarat för mig att jag inte varit berättigad till någon terapi då jag varit "för frisk".
Så träffade jag den man som skulle bli mina barns pappa, och så kom barnen. Där någonstans gick allt åt helvete. Jag älskar mina barn, tro inte något annat snälla. Men jag kan inte kontrollera dem, och de lyckas trigga min stress så enormt mycket.
De första åren gick bra, sedan hände en massa saker i min omgivning som låg utanför min kontroll. Saker som varit mycket för vem som helst att hantera, och för mig omöjligt. In i det längsta höll jag masken, jobbade på och tog hand om alla andra utom mig själv. Till slut kraschade jag och äntligen fick jag hjälp. Inte på en gång, men efter ett tag förstod äntligen EN läkare och den läkaren kunde se bakom min fasad. Det var så skönt att bli sedd. Och förstådd.
Det blev sjukskrivning och kort därefter blev jag uppsagd från jobbet. Där var jag inte intressant längre och fick inte ens ett "krya-på-dig-kort". Andra arbetskamrater som varit hemma för brutna ben och diverse åkommor fick alltid kort hemskickade. Jag fick en uppsägning.
Ett år senare är jag på väg tillbaka. Är på väg att bli anställd på heltid och allt vore ju bra med det. Om det inte vore för att jag fortfarande inte får ihop tillvaron i livet. Jag har fått veta att jag har komplex PTSD och det yttrar sig i att jag har en skev självbild bl a. Jag återupplever inte själva våldtäkten från barndomen i minnesbilder. Däremot återupplever jag känslan i kontakt med spindlar. Jag har en stark spindelfobi som ofta hånas av andra eftersom alla vet att spindlar "inte är farliga". Men spindlar är hans händer på min kropp, när spindlar rör sig känner jag trevande klämmande händer över mig och jag vill bara skrika i ren och skär panik. Jag skyler mig, kryper ihop och skyddar mig och skriker. Allt det jag ville göra den kvällen och natten i barndomen, men då jag inte fick fram ett knyst. Jag tom log och nickade när han frågade om jag tyckte om det. För att jag visste att han ville att jag skulle svara så.
Det senaste året har jag förstått att jag dissocierar och att jag även får dissociationskramper om jag blir ledsen. Kramperna yttrar sig i att jag får som spasmer när jag gråter. Det rycker i armar och huvud. Ser nog helt sjukt ut. Men samtidigt som jag gråter, eller kroppen gråter, så håller jag på att resonera i mitt huvud med mig själv. Jag ifrågasätter mig själv om jag faktiskt ÄR så ledsen, eller om jag bara är en drama queen som söker uppmärksamhet. För när jag flyger iväg i mina tankar så KÄNNER jag mig ju inte ledsen längre trots att kroppen gråter. Och då börjar jag ifrågasätta mig själv. Jag tycker att jag är barnslig och omogen och att jag gör så för att få uppmärksamhet.
En del av att dissociera är att jag blivit expert på att skjuta livet ifrån mig. Jag kan nästan inte vara i nuet alls. Jag är alltid någon annanstans, antingen i det förflutna, eller i fantasier eller orostankar om framtiden. Det gör att jag klarat av att jobba om jag förträngt att jag har ett liv när jag stämplat ut. Det funkade ju ganska bra fram tills jag blev sjukskriven för ett år sedan. Nu är jag på väg dit igen. Jag vill så gärna ha det här jobbet och få en lön igen! Jag vill kunna göra sker med barnen när vi är lediga, spara ihop pengar, köpa en ny soffa och en ny tv. Känna att jag tillför något, har en roll, gör något jag är bra på. Och förväntningarna är att jag ska jobba heltid, och det är min vilja också. Om jag förtränger att jag har ett liv också.
Jag har så svårt att få ihop tillvaron. Jag är ensamstående på heltid frånsett varannan helg. Någon ytterligare hjälp från barnens pappa är inte aktuellt i dagsläget. Min hjärna är konstant stressad och barnens skrik och bråk gör att jag tappar talförmågan av stressen. Och då kommer paniken, att jag inte kan göra mig hörd, att jag inte kan höja mig över dem och få slut på kaoset. Men jag får inte fram något, hittar inte orden. Och när de väl kommer är jag så frustrerad att det oftast blir svordomar eller skrik. Jag är inte alls den mamman jag vill vara. Jag är en hemsk, tjatig, otålig, negativ och omogen mamma. Ibland känner jag att jag aldrig skulle haft barn, jag är inte mammamaterial. Jag älskar mina barn, men jag känner att de förtjänar att haft det annorlunda. De förtjänar en glad mamma, en mamma som leker med dem, som engagerar sig.
Jag gör allt det där ibland, korta stunder. Men oftast är det bara överlevnad, förvaring. Jag vill inte gå och lägga mig om kvällarna, för då blir det morgondag och då börjar allting om. Stressen.
Jag hatar att jag är konstant stressad! Min psykiatriker är världens bästa och hon ser att jag försöker vara duktig. Hon höjde ett varningens finger när jag var där i förra veckan och berättade hur jag gick in för det nya jobbet. Nu jobbar jag 25% men detta höjs snart till 50% och sedan upp till 75% och därefter 100%. Jag VILL öka och jag VILL tillbaka. Men hur ska jag kunna förena de två? Jag får inte ihop hemmet, med städning och matlagning och tvätt, sortera in papper och annat. Jag trivs i ordning, men mitt inre är kaos och mitt hem är kaos till följd av det. Och när mitt hem är kaos så blir det ännu mer kaos i mitt inre eftersom jag vantrivs. Men jag har så svårt att få saker gjorda. Om någon gör det med mig så är det lättare, om någon sätter igång mig. Men jag har inte någon som finns där att göra det hela tiden.
Usch.. jag vet inte vad jag vill ha sagt egentligen. Vill mer skriva av mig. Och se om någon mer har erfarenhet av Komplex PTSD. Hur blir man av med stressen? Kan man medicinera stress??? Jag har testat det mesta inom antidepressivum och står idag på Valdoxan 50 mg/dag. Funkar ok, men jag har ingen stresstolerans över huvud taget. Jag känner mig som en tryckkokare och en vulkan. Och det är alltid barnen som får mig att pysa över, och det är ju dem jag absolut INTE vill att det ska drabba.
Ursäkta om det är rörigt och osammanhängande. Att bara ta tag i och skriva detta är en jätteinsats från mig. Att fokusera så länge är svårt och därför kan det bli lite rörigt.
Tack till den som orkar läsa..
