Avliva katt!!?

Jag har själv två katter och kan inte riktigt förstå att man inte inser vilket ansvar man själv har som kattägare. 

Min hankatt lät vi kastrera när han var runt 6 mån. Vi ville även ha vår honkatt kastrerad vid den åldern. Men båda katterna kommer från ett katthem och honan hade haft en tuff start med skabb, mask och diverse problem - hon vägde bara 500 g när vi köpte henne och var då runt 13 veckor (skulle då egentligen väga mellan 1,2-1,5 kg). Hanen hade haft en tuff start på andra sätt och är en skraj krake ännu i en hel del fall, han var också underviktig när vi tog över honom men ändå betydligt större än honan. Katthemsföreståndarinnan hade gjort en hel del för båda katterna och fått honan frisk från skabb och precis börjat behandla henne för mask, vågade inte göra både och samtidigt. Veterinären tyckte dock att hon kändes väldigt liten ännu när vi började fundera på kastrering. Vi väntade ytterligare ett tag, hon var 1,5 år när vi tillslut fick till en kastrering för henne (det drog ut lite på tiden, vårt eget fel att det tog såpass lång tid).

Hon började kissa i min säng när hon var runt 6-7 månader, från ingenstans utan någon förändring i hemmet. Däremot var det i princip alltid kopplat till min mens - kissade i min säng runt stället där jag har mitt ryggslut/min ända - strax före eller under mens. Nånting med min lukt som hon ville märka in sitt revir med - troligen så att hon gillade den doften väldigt mkt och ville blanda sin doft med den alternativt att min doft konkurrerade med hennes förpubertala dofter. Hon ägde mig från första start när hon kom hem till oss, hankatten ägde min man - visade sig med att de tydde sig extra mycket till oss och valde ut en av oss till deras absoluta favorit. Men bara på något dygn efter att hanen kastrerats där när han var 6-7 mån så bytte de favorit, nu har hanen mig som främsta favorit och honan har min man som älskling - utöver att de älskar varandra som syskon och är hur fina som helst mot varandra.

Nånstans i det hela kom den här lilla knäppen i gång med min lilla hona när hon var runt 7 mån, började strax före vi kastrerade hankatten och vi trodde att genom att vi kastrerade honom så kunde det hela avhjälpas - hon har hela tiden varit den modiga och ultimata ledaren av dem båda och vi tänkte att en kastrering av hankatten skulle utmärka det än mer (eftersom veterinären inte ville kastrera honkatten vid den tiden så var det vårt självklara drag). Hon började med kissandet flera mån före hon löpte första gången, hon var rätt sen med att löpa och hann bara göra det max 3 ggr före vi kastrerade henne (båda våra katter är innekatter kan tilläggas här, ingen risk att hon skulle blivit dräktig alltså). Det hände flera ggr om att hon kissade i min säng och alltid enligt mönstret jag beskrivit. Men efter att vi kastrerat henne slutade det hela, i stort sett. Det händer dock fortfarande att hon kissar i min säng - men nu är det begränsat till 3-4 ggr på ett år ungefär i stället för lika många ggr på 2 månader typ. Och det är fortfarande kopplat till min menscykel, hon hann få in det beteendet innan vi kastrerade henne. 
En kastrering är alltså inget säkert kort för att bli av med ett problem om det är något som katten har gjort en längre tid. Däremot kan det hela minska och bli betydligt bättre och mer hållbart. 

Jag skulle aldrig i livet fundera över att avliva någon av mina gryn p.g.a en sådan bagatell som det hela trots allt är, även om jag blivit både frustrerad och ledsen över att det hela var som det var då när det var som värst. Vet att det är tokjobbigt att ha en katt som kissar på fel ställe, vi är dessutom beroende av att kunna få tvättid i en tvättstuga som vi delar med en hel del andra människor.
Undrade vad jag gjorde för fel och ifall damen inte trivdes eller vad det kunde vara - tills jag insåg mönstret i det hela. Hon doftmarkerade med mina dofter. 
Det är vårt (min och makens) eget fel att vi inte tog in henne några mån tidigare för kastrering, vilket hade gjort att chansen att problemet skulle försvinna helt hade varit större då. Men det har nu ändå blivit såpass mycket bättre att ingen av oss känner att det hela är jobbigt. Däremot så har vi oftast vår sovrumsdörr stängd om vi inte är med i sovrummet, helt fullt går det inte att lita på henne och det är onödigt att chansa hej vilt. 
Det går att förbättra läget både för sig själv som djurägare och för katten. En avlivning borde ligga väldigt långt borta i det hela, trots ekonomiska bekymmer. Och känner man att man inte vill fortsätta försöka få ordning på problemen så finns det kanske någon annan som vill det....

 

Kan tillägga att katterna närmar sig 3 år (maj och juni) så det hela kan ju bli ännu bättre med åren, de är fortfarande rätt unga och virila....;)

Det var allt du hade att kommentera om hela mitt inlägg? 

Nåväl, det här blir helt utanför vad denna tråd handlar om men, till kattfhemsöreståndarinnans försvar så var det i slutet av aug, mamman till min lilla honkatt hade fått en stor kull ungar och sedan varit moderlig nog att även ta sig an min hankatt och hans syskon (som blivit utslängda i en låda i en fyrvägskorsning vid en Lidl-affär) och behövde egentid, därav en snabb affär trots min lilla donnas undervikt. Utöver de två kullarna fanns det en del andra kattungar där för tillfället också, s k sommarkatter, så det var ett superhögt tryck och det var en person som hade hand om katthemmet med viss hjälp. Ändå kan jag meddela att miljöerna (det var utomhusinhägnader med isolerade hus/kryp-in) som katterna vistades i var rena, väl anpassade utifrån klätter-, klös-, sov- och lekbehov och det fanns gott om mat och färskt vatten. 
Katthemsföreståndarinnan ville att vi skulle hålla kontakt och om det blev något mer med lilla honan så skulle hon stå för veterinärkostnader etc. för att vi trots allt kunde tänka oss att ta oss an henne. Jag har haft katter i halva mitt liv så hon bedömde väl att vi troligen skulle klara av läget oavsett, antar jag...
Hon var själv orolig för henne och hade gjort vad hon kunde för henne utan att hon dittills vuxit som hon skulle, men ja, jag är övertygad om att ifall vår lilla honkatt stannat där är risken stor att hon skulle dött - det var superhögt tryck på katthemmet och vår lilla dam krävde en hel del extra omvårdnad utöver det vanliga som så klart var svårt att få till där och då bland ett antal andra små individer. 
Nu väger hon dock mer än vår hankatt (som visserligen är rätt liten för att vara en grabb), är en normalstor donna full i bus (slaktar just nu en leksaksråtta)....
Tack vare katthemsföreståndarinnan blev hon frisk från skabb (föddes med det, hennes mamma hade det när hon dumpades högdräktig på katthemmet), mask (de sista kom ut hemma hos oss) och hon var en självsäker, modig, social liten katt - det enda problemet var att hon vägde på tok för lite och behövde lite lugn och ro för återhämtning efter alla bravader kring hennes hälsa...