En novell till er som orkar :)
För mig började klådan under fötterna och i händerna i v. 27. Kikade i en "graviditetsbok" samt på internet om hjälp för att lindra klåda, läste om hepatos och kontaktade därefter vårdcentralen (de var inte deras "ärende" utan jag skulle vänta mig till bm). Så min bm ordnade så en läkare skrev ut recept på tavegyl 1-6 tabletter dagligen mot klådan. Frågade om jag kunde få ta ett gallsyevärde eftersom jag läst om hepatos och dess symtom. Bm trodde inte att jag hade det - då det var ovanligt. Men fick ändå ta ett prov en vecka senare, v.28.
3 dagar efter provet togs ringer Bm och säger att mitt gallsyre värde var på 92. Normalt värde var runt 5.
Fick åka till sjukhuset för hjärtljud + ultraljud. Läkaren där skrev ut ursofalk 4 tabletter / dag och jag fick även Lerpigan mot klådan - då inte tavegyl hjälpte.
Frågade om det fanns risker för barnet då mitt värde var högt. Det svar jag fick var följande:
" Du behöver inte ta nya prov om klådan ger sig. "
" Det finns inga risker för barnet, men man brukar rekommendera igångsättning efter v. 37.
Men eftersom du är förstföderska så är det kanske inte så lämpligt."
Berättade om allt jag läst, att det är risk för barnet. Hon frågade mig då "Har du googlat eller?"
Kändes nonchalant, och bokade genast en tid till min Bm för att få ta ett prov nästa måndag, för att
se svart på vitt att värdena sänks med tabletterna.
Känner ändå en otrolig orolighet för barnet, känns fruktansvärt. Kanske är man löjlig, men vad ska man tro när en läkare säger att det inte är farligt alls och man läser om personer som blir igångsatta i v.34-38 på grund av risker?