När misstänkte ni ADHD?

Puffar! Någon som vill svara?

hur gammal är ditt barn som du misstänker ha ADHD?

hej carina

jag har en son på snart 8 år med adhd, jag började misstänka nåt vid 3 års åldern, då trotsperioden aldrig tog slut, och det vart mer o mer hyperaktivitet hemma, och på dagis,han va väldigt arg fick utbrott som varade länge och va svår att trösta lugna ned, sen märkte dom på dagiset också sånt och jag sökte hjälp hos bvc som tyckte jag skulle kontakta bup (barn o ungdomspsykiatri) och dom utredde honom vilket tog några månader, han fick då en adhd diagnos första gången när han va runt 3 ½år,......han fick en resurs till dagis,som mamma och det vi hade hemma va svårt att få insatser till ialf i min kommun, olika säkert på andra kommuner,men kämpa fick jag göra, gör än idag och ännu mera, min son var utredd ännu engång i höstas då, man utreder barn var 3 år,av olika skäl tex inför skolstart osv.så man vet vad för insatser som krävs o inte,,,,,så min son fick börja på särklass då han har svårt med stora klasser o mycket liv o rörelser när han ska koncentrera sig osv,....man får som förälder kämpa för sitt barn som har en diagnos, för att dom ska få rätt hjälp, o ju tidigare den rätta hjälpen fårs dessto bättre chans e det för barnen att lyckas :) sen handlar det givetvis om hur man är som förälder oxå...men ingen är perfekt :))) man får göra det bästa av situationen..........vill bara tillägga att jag är ensamstående därför som jag använder ordet kämpa ofta...för det är en kamp att få rätt hjälp.

fråga gärna om du har nå funderingar :)    

Rätt så tidigt, redan när han gick på dagis så runt 3-4 år. Men igentligen har han varit väldigt krävande sen bebis men eftersom han va våran första så hade vi inget att jämföra med.
Vi pratade om detta redan då med dagiset och dom såg ju också att han hade svårt med att sitta still, vänta på tur osv. Vi pratade med hans lärare i förskoleklassen direkt om detta iom. att hans pappa har den diagnosen också så dom tog upp detta först med, om det är kurator eller liknade som skolan har och rådde oss att ta kontakt med BUP själva för utredning så det gjorde vi nu efter jul.
Dom va lite tveksamma iom. hans ålder, att han kanske fortfarande va lite liten men nu är utredningen igång.

Som bebis va han som sagt krävande, ville inte bara ligga utan det skulle hända saker hela tiden. Svårt att komma till ro och somna, har fortfarande detta problemet. I gåstolen trivdes han jätte bra eftersom han kunde ta sig fram och började gå redan vid 9½ månad.
Han har svårt att varva ner, svårt att hålla fokus på något lite längre om det inte intresserar honom. Är det något som intresserar honom som tex. tv-spel, rita eller matte så är det istället svårt att få kontakt med honom och han har svårt att släppa det eller slita sig.
Nu kan man ha med honom in i affär men innan va det något man undvek för man kunde knappt ta bort blicken innan han antingen va väck, va på grejer osv.

 

Hon sa förresten att dom får in många överaktiva barn men när vi berättade hur sonen kunde börja städa sitt rum på kvällarna, damtorka, vika hela sin garderob, damsuga osv. så lyfte dom lite på ögonbrynen för det är inte så vanligt för en 6-åring. Men detta är ju för att han inte kan komma till ro och känner att han måste göra något. 

Moonis: Oj, det låter som min son! Vi har snarare funderat över AS kring honom. Just nu flyter livet på bra för honom och skolpsykologen har varit till stor hjälp. Han har ni en fantastisk lärare och fritidspersonal som verkligen ser honom men tidigare, under förskoleåldern så höll han på att köra slut på mig. Han var över allt hela tiden, försvann ständigt, var som i sin bubbla mest hela tiden, blev vansinnigt frustrerad och ledsen när något inte blev som han tänkt.

Så blir sonen också, arg och frustrerad när det inte går som han vill. Då stänger han oftast av, lyssnar inte när man försöker förklara och dundrar in på rummet.

Dom pratade om det under ena mötet men trodde inte han hade drag av AS. Men det kommer väll visa sig i så fall under utredningen nu.

Men ja, vi har också varit helt slutkörda. Går inte ens att förklara hur energikrävande det är och är fortfarande. Ovanpå det har då sambon rätt grov ADHD och har själv antagligen något åt det hållet också så det känns som vi lever i ett kaos hela tiden. Men visst, det händer ju alltid något så ett trist liv kommer vi aldrig ha  

Ett tips från psykologen som underlättat vårt liv mycket är att han får valmöjligheter. "du måste ha skor på dig när du går ut - välj gympaskor eller sandaler" eller "nu är det dags att gå och sova, du ska ligga i sängen - välj att lyssna på en saga eller lyssna på musik". För oss har detta hjälp sååå mycket - han är rätt regelstyrd och när vi är så här tydliga så hjälper det honom att inte bryta ihop. Det samma gäller när något blivit tokigt och gått fel - vi är så tydliga vi kan och säger typ " nu blev det inte som du ville och så blir det ibland!" det är lite som ett mantra för honom, det hjälper när vi påminner om att det inte alltid kan bli som han vill.

Hej alla! Tack för svaren! Vi har en son som är 3,5 år och har sedan han kunde gå vid 9-10 mån varit väldigt utåtaggerande och aktiv. På förskolan har de satt en en extra resurs som följer honom som en skugga för att försöka förhindra att något händer. Han är yngst och har 2 äldre bröder. Vår son är mest på små barn, slåss, puttas och ibland bits. Han får ibland mkt utbrott men inte mer än andra 3 åringar. Han har jättesvårt att sitta still och man får passa honom hela tiden. Vi har stöd från BUM och en utredning blir nog aktuell vid 4 års åldern. Hur har era barn varit i talet och hur har de varit mot andra barn?

Sonen va efter i talet så han fick gå hos en extra talpedagog på dagiset. Men efter ett halvår kom han ifatt.
Sen har han aldrig varit utåtagerande mot andra barn utan är väldigt mån om andra. Men visst kan han li arg när det inte går som han vill men då går han ifrån och surar.