• Anonym (ledsen)

    Hur skulle ni reagera? Känner mig förd bakom ljuset.

    Igår hade jag och sambon ett bråk och när vi börjat lugna ner oss så säger han att han behöver berätta en sak. Vill först tillägga att vi varit tillsammans i 3 år och under den här tiden har vi gått igenom väldigt mycket jobbiga saker och det har varit som en berg och dalbana lite. Saker och ting hade äntligen börjat ordna upp sig i julas men så blev båda förkylda/sjuka efter varandra så det här med sex och mys stannade upp och sen när båda var friska så hände det hans pappa en sak. Pappan har de senaste 15 åren bott på sjukhem efter en hjärnblödning och kan inte prata och hör knappt nåt, är förlamad i ena sidan och vi får reda på att han brutit lårbenet och att han omöjligt kan ha åstadkommit det själv. Så allt han kunde tänka på var ju sin älskade pappa och det förstår jag. Så återigen kom vårt samliv i skymundan, vilket jag förstår men inte mindre jobbigt för det. Nu till vad han berättade. Detta är nåt han gått och hållit inom sig i flera år, finns bara 2 personer som vet det, hans pappa och syster. Sambon har epilepsi och tydligen så har smällen han fick som 15-åring som orsakade den, påverkat minnet. Han gjorde en undersökning när han var 15 och en när han var 18 och då såg det ut som om han skulle bli dement inom 10 år. Nu har han gjort en till, tydligen gör man det inte förrän efter 30. han är 35. Och han ska i nästa vecka få svar på hur det ligger till med hans långtidsminne. Han har några gånger glömt vad jag heter sa han, när han pratat om mig med kompisar och då sagt "frugan" istället. Hans läkare behövde mer tid att gå igenom svaren från testet för huruvida inlärningsförmågan påverkats och långtidsminnet. Närminnets kapacitet låg runt 90% nu så det har blivit bättre, troligen påverkades det förut av en medicin han åt också. Jag har inte haft en aning om detta och en del saker som han har problem med, som att uttala vissa ord och även få fram ord, kan ha med detta att göra säger läkaren. Sambon har inte vetat hur han ska berätta detta, varit rädd att jag ska lämna, att jag inte kommer vilja ha barn osv och jag förstår att han känner så! MEN, jag känner mig så förd bakom ljuset, så sviken att han inte anförtrott mig! Nu dyker det alltså upp ännu en jobbig sak och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag kan inte prata om det med nån för han vill ju inte att folk ska veta så därför skriver jag här. Samtidigt som jag förstår att det måste varit svårt så känner jag mig så arg och besviken att han berättar först efter 3 år :'( Vill väl bara skriva av mig för allt är så upp och ner . Ursäkta den ihoptryckta texten, skriver från mobilen.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-04 14:07
    Jag tog fel på minnena, det är närminnet han ska få svar om nu i veckan.

  • Svar på tråden Hur skulle ni reagera? Känner mig förd bakom ljuset.
  • YummyMami

    Jag kan förstå att han inte velat berätta från början, utan velat vänta tills när han tror till hundra på att det är ni som gäller. Hans tillit och att han berättade är nog större än en frieri! Så grattis! Eran relation är superduper seriös!


    Mest bara om kanske cancer igen.. nertystad.bloggplatsen.se/
  • Azi

    Om min partner väntade i tre år innan han berättade att han löpte risk att bli dement när eventuella barn skulle vara mycket små så skulle jag nog fan slå ihjäl honom.
    Sånt berättar man innan förhållandet blir seriöst! Man måste låta sin partner få bestämma själv om det ska ingå i dennes liv att vara vårdare åt sin älskade alternativt bli ensamstående för att partnern behöver vårdas på ett hem.
    Jag tycker att det låter helt sjukt att han har undanhållit sån viktig information (även om jag kan förstå att han varit rädd) och jag skulle absolut känna mig sviken om det var min partner som gjort så.

  • sextiotalist
    YummyMami skrev 2012-03-04 13:44:12 följande:
    Jag kan förstå att han inte velat berätta från början, utan velat vänta tills när han tror till hundra på att det är ni som gäller. Hans tillit och att han berättade är nog större än en frieri! Så grattis! Eran relation är superduper seriös!
    Så ser jag det också.
  • Essien
    Azi skrev 2012-03-04 13:53:35 följande:
    Om min partner väntade i tre år innan han berättade att han löpte risk att bli dement när eventuella barn skulle vara mycket små så skulle jag nog fan slå ihjäl honom. Sånt berättar man innan förhållandet blir seriöst! Man måste låta sin partner få bestämma själv om det ska ingå i dennes liv att vara vårdare åt sin älskade alternativt bli ensamstående för att partnern behöver vårdas på ett hem. Jag tycker att det låter helt sjukt att han har undanhållit sån viktig information (även om jag kan förstå att han varit rädd) och jag skulle absolut känna mig sviken om det var min partner som gjort så.

    Samma här, även om det så klart är synd om mannen. Rätt ego av honom faktiskt.
  • YummyMami
    Azi skrev 2012-03-04 13:53:35 följande:
    Om min partner väntade i tre år innan han berättade att han löpte risk att bli dement när eventuella barn skulle vara mycket små så skulle jag nog fan slå ihjäl honom.

    Sånt berättar man innan förhållandet blir seriöst! Man måste låta sin partner få bestämma själv om det ska ingå i dennes liv att vara vårdare åt sin älskade alternativt bli ensamstående för att partnern behöver vårdas på ett hem.

    Jag tycker att det låter helt sjukt att han har undanhållit sån viktig information (även om jag kan förstå att han varit rädd) och jag skulle absolut känna mig sviken om det var min partner som gjort så.



    Hej, vill du dejta mig trots att jag KANSKE riskerar att bli senil lite längre fram. Vem i hela världen tackar nej till sådan guld erbjudande från en främling?
    Mest bara om kanske cancer igen.. nertystad.bloggplatsen.se/
  • Azi
    YummyMami skrev 2012-03-04 14:23:20 följande:
    Hej, vill du dejta mig trots att jag KANSKE riskerar att bli senil lite längre fram. Vem i hela världen tackar nej till sådan guld erbjudande från en främling?
    Men det är ju precis det som är grejen, man ska ha möjlighet att tacka nej!
    Visst är det kanske inget man säger på första dejten, men absolut innan man planerar att bo ihop.
  • Anonym (ledsen)

    Jag förstår att han inte berättat. Han har sagt att han tänkte göra det flera gånger men han skämdes och var rädd, visste inte hur han skulle säga det. Vi har gått igenom så mycket saker redan så det kändes som att jaha, då var det dags igen. Vi pratade lite för en stund sen och då berättade han att han tror att han kommer få ett positivt svar, att det inte är ärftligt eftersom det var sparken mot huvudet som resulterade i epilepsin som orsakat det här. Så det är bra... Försöker tänka att det är bra att han berättade det sent hellre än aldrig men ändå besviken. Känns bättre efter att jag skrev av mig här också faktiskt, var så arg på honom och behövde få det här ur mig istället för att vråla på honom, har varit nog med sånt :( han var rädd att jag skulle dumpa honom när vi just träffats och han berättade om epilepsin, var andra som dragit sig ur pga det. Så visst förstår Jag att det inte är lätt att säga "jo du, det finns en risk att jag kommer vara dement om 10 år". bara så trött på alla hinder hela tiden, att vi aldrig får vara lyckliga.

Svar på tråden Hur skulle ni reagera? Känner mig förd bakom ljuset.