Separation

Jag sitter i samma sits som dig! Har förstått att jag inte kan lita på min sambo när det gäller vissa saker.
Min dotter är 5 månader nu och vi har gemensam vårdnad. Vid en separation vill jag att hon ska bo hos mig också. Jag vågar inte ens att hon ska vara själv med pappan utan mig.
Hur har det gått för dig? Har ni separerat?

Hej! Vi separerade i början på mars men han flyttade inte ut förrän 1 maj. Jag har ju ensam vårdnad och gjorde det väldigt tydligt att det inte fanns något annat alternativ än att hon skulle bo med mig. De ses just nu två dagar i veckan och då ca 2 timmar och det har fungerat sisodär, hon är glad och nöjd när hon kommer tillbaka och så länge hon verkar må bra får dom umgås själv trots att han fortfarande ljuger om saker. 

Jag gjorde så att jag ringde familjerätten och tog upp allt som hade hänt och hur jag tänkte kring umgänge. Fick prata med en jättebra tjej som bekräftade att jag tänkte rätt och också berättade att barn under 3 år inte ska ha växelvist boende. För mig kändes det otroligt bra att få ett "proffs" i ryggen för då kunde han inte hota om att gå till rätten för det skulle ändå inte leda till något alls. För övrigt försöker jag att vara trevlig vid hämtning och lämning och att underlätta för att de ska kunna ses för skulle jag inte underlätta har han övertaget om han går till rätten.

Kan inte ge dig något bra tips mer än att stå på dig och ring gärna familjerätten bara för att få bekräftat att du tänker rätt. Men var beredd på att alla i det här samhället hävdar att det bästa för barnet är att umgås med pappan och som sagt tidigare, ställer du dig i vägen för det är det du som framstår som dålig för barnet.

Barnet mår inte bäst av att ni fortsätter att leva tillsammans om ni inte mår bra, kom ihåg det! :) 

Hej på er!

Jag sitter också i en liknande situation, men har ett lite äldre barn på 16 månader. Exet meddelade sitt beslut i slutet på januari och hotade ut oss i mitten av februari. Tack och lov lyckades vi hitta en lägenhet från början av mars.

Jag har precis som ni tagit nästan allt ansvar för tösen. Vid samtal med familjerätten rådde det inget tvivel om att hon skulle bo hos mig, men de rekommenderade att pappan träffade henne kortare stunder, men ofta. Första dealen blev att han hämtade henne tisdagar och torsdagar på förskolan och hade henne mellan 10 och 18 på lördagar. Detta har väl fungerat si och så i en månads tid. Med förskolan fungerade det en halv månad ... Behövde jag byta dag p g a mitt jobb försvann en av vardagarna direkt. I slutet av mars hade han panikångest med självskadebeteende tre gånger han hade henne. Hans mamma fick åka 20 mil för att rädda situationen. Hon såg väl till att han tog kontakt med sin kurator som avrådde från umgänge när han var så labil.

Nu en månad senare fick jag ett sms om att han önskade umgänge igen. Jag mådde verkligen skit av oro inför detta. När han fick avlasta mig några timmar vid magsjuka meddelade han att han ville introducera sin nya flickvän. Hon var bara nämnd i förbifarten en halvtimma innan för första gången. Detta blev inte av p g a att jag bedömde att dottern inte var frisk och återhämtad efter magsjukan. Hon somnade en timma efter hon vaknade efter en natt med 2,5 timmars längre sömn.

Nu ska vi träffa familjerätten på tisdag och jag kommer begära att vi skriver ett avtal mellan oss. Jag orkar inte med något hattande längre. Om han kommer underlätta för mig när jag måste jobba i sommar när nattis är stängt återstår att se ...

Senast idag fick jag ett meddelande om att jag inte fick gå in i huset utan hans uttryckliga tillåtelse. Till saken hör att vi fortfarande äger huset ihop, även om han bor där. Han tyckte han kunde få tillbaks sin nyckel redan nu, men det kan han glömma tills all ekonomi är klar.

Hur går det för er nu? Är ni fortfarande isär?