Psykisk ohälsa hos adoptivbarn. Ska man väga in det?

Jag tänker såhär... Att ett barn innebär en belastning och diverse problem ser jag mer eller mindre som en självklarhet. Men i de flesta fall uppväger glädjen och kärleken, kanske alltid? Jag har vänner som är adopterade, varav en har haft ganska stora problem. Så jag ställde mig själv frågan om jag var beredd att gå igenom det hennes mamma har gått igenom, om det var värt det för att få bli mamma. Och för mig var svaret självklart, för mig var det så livsavgörande att få bli mamma att jag är beredd att utstå väldigt mycket, både på vägen dit och framöver.

Jag tror att man ska ta en ordentlig funderare på vilka motiv man har för att adoptera. Ett barn är värt att bli mottaget helt förutsättningslöst. Det ska inte behöva stämma in i en viss mall för att passa in i familjen, det är vi som ska anpassa oss och göra allt vi kan för att ge våra barn bästa möjliga förutsättningar utifrån de behov barnet har.

Om ni adopterar ett äldre barn får ni nog kallt räkna med att det barnet kommer ha en hel del speciella behov till följd av att ha växt upp under förhållanden som inte är naturliga för något barn.

Visst är det vettigt att prata igenom det! Och vi har ju ingen egen erfarenhet av adoption heller, bara dåliga erfarenheter hos vänner och bekanta som adopterat och så nu en massa medicinsk statistik om överrepresentering inom psykiatrin och kriminalvården :- / Hjälp liksom.....

Men samtidigt. Vad är det som säger att våra biologiska barn kommer att må 100% toppen, att de slipper psykiska diagnoser osv. Vi har gjort vårat bästa men man har inga garantier för någonting ens med bio-barn (även fast statistiken ser bättre ut än för adopterade).

Håller med dig med att man inte vet om man "förströr" det fina man har. Dessa funderingar har vi ju haft när vi skaffat syskon på vanlig väg också.  Tror att de blir extra tydliga nu när vi funderar på adoption. Man är spänd, vet inte vad som väntar... Vi vet att vår nuvarande familj fungerar finfint, men fungerar den lika bra med ett "problembarn" som kanske inte sover pga oro, är utåtagerande och får psykiska problem i tonåren. Ja, alltså värsta scenariot, men tänk om! Orkar vi? Vill vi? 

Ang din fråga om vad de andra barnen säger: Vårt största barn säger att h*n inte vill ha ett till småsyskon. H*n tycker att det är livat nog.  De andra barnen är för små för att förstå. De pratar mest kön och tror att det blir helt fantastiskt med ännu ett syskon att leka med. Vi lyssnar inte så mycket på vad de säger (eller jo, vi lyssnar men vi rättar oss inte efter dem) men tar ändå stor hänsyn till vad det kommer att innebära för dem om det blir ett till syskon. 

SN-listan är ju ett alternativ för oss äldre med många barn. Det är lite samma sak där. Vi kan inte bara ta hänsyn till det kommande barnets behov utan måste räcka till själva och våra andra barn får inte komma i skuggan alltför mycket.

Och du: GRATTIS till det blivande syskonet! Vad skoj! 

 

Vad tror du om teorin om att vi adoptivföräldrar eventuellt också är mer benägna att söka hjälp och att det i sig skulle öka statistiken för adopterade hos t ex BUP? Vi får ju höra så mycket om problem innan adoptionen och man kanske är mer öppen inför att man kommer behöva professionell hjälp i någon mening.