Psykisk ohälsa hos adoptivbarn. Ska man väga in det?

Nu verkar du inte bry dig om att fråga mig, som ts, personligen om vad jag anser men jag svarar dig som om du hade frågat det ändå.

Som jag har skrivit tidigare så anser jag att jag skulle vara naiv om jag inte ställde mig vissa frågor innan jag adopterade ett barn, eller valde att skaffa ett barn på biologisk väg heller för den delen. Att "skaffa barn" är ingenting man ska göra i en handvändning, tycker jag! Därför frågar jag frågor här på forumet och jag pratar med vänner och bekanta som har adopterat barn för att slutligen kunna fatta ett beslut hur jag vill göra. Jag kommer även att ha tusen frågor till utredarna och adotionsbyrån. 

Du har missförstått mig om du tror att jag har en negativ bild av adopterade, för det har jag inte. Däremot har jag fler familjer i min omgivning vars adopterade barn har psykiska problem som kan härledas till deras ursprung och adoption (de känner sig oälskade, bortvalda och utanför trots att de har helt underbara föräldrar. Och trots att de borde vara trygga då de under största delen av sitt liv vuxit upp i en trygg miljö). Det är klart som sjutton att jag tänker på dessa barn och inte minst på deras föräldrar! Hur skulle jag själv reagera om jag adopterade ett barn som sedan ville ta sitt liv tex? Statistiken visar på en sak. Det är klart att jag inte kan blunda för det. Hade jag redan ett adopterat barn skulle jag (också) gärna vilja blunda för det faktum att de är överrepresenterade i vissa sammanhang där man helst inte vill ha sina barn. Jag hade tagit det för vad det är. Tänkt att det löser sig om och när vi kommer till problemet. Nu är det annorlunda. För nu har jag tre val. Jag är inte där. Behöver inte adoptera. Men jag vill veta ALLT innan jag väl gör det.  

Sedan anklagar du mig för att vara rädd för SN och har det som ett argument "mot" mig som eventuell adoptivförälder. Jag måste fråga dig: Hur många föräldrar tror du vill ha ett skadat barn? Varför tror du att så många föräldrar väljer att göra ultraljud, ta KUB-test och NUPP-test eller göra fostervattensprov? Jo, för att kolla att barnet de bär inte har några skador och därefter bestämma om de ska ta abort eller förbereda sig inför ett helt nytt liv med ett handikappat eller skadat barn. Jag kan inte se det logiska i att bli anklagad för att man i första hand inte vill ha ett SN barn. Faktiskt. Jag tror att det är en process att slutligen välja ett SN barn och jag tror inte att det är så många föräldrars förstahandsval att få ett sådant barn. Det är nog snarare något som växer fram. Att ta emot ett SN barn kräver dessutom en större beredskap, någonting som alla föräldrar kanske inte har. 

Motivet till att skaffa barn är nog samma för mig som för dig.  Och jag vet att jag är, och alltid kommer att vara, en alldeles fantastisk mamma till mina barn oavsett vad du tycker. Försök att se saker lite nyanserat. Livet blir så mycket lättare då!

Funderar ens om det är värt att skriva ett inlägg här just nu.
Alla verkar missförstå, medvetet eller ej vet jag inte. Men verkar finnas mycket ilska...
En skriven text är ju också lättare att missförstå. Att tala vore enkalste, men så fungerar det ju inte vår internet värld.

Alla som skriver har ju med sig sina egna erfarenheter, vilket ser olika ut för alla.
Ämnet adoption är ju väldigt brett och väcker uppenbarligen starka känslor hos många.

Jag själv är adopterad och befinner mig väl i något mellan läge.
Jag har inga psykiska problem som utgör ett hinder för mig att leva ett "normalt" liv.
Visst kan jag ibland ha tunga tankar och funderingar som är knytna till mitt adoptionsförhavande.
Har en del vänner som är adopterade som har/ har haft mycket större problem med att hantera sin situation.
Det är helt enkelt olika för alla.

ha en bra kväll

Ja det var uppenbarligen ett känsligt ämne det här! Föräldrarskap är alltid svårt att diskutera och många känner sig påhoppade och tolkar allting utifrån att de blivit kränkta. Jag tror att många vill blunda för problemet med psykisk ohälsa också. Otroligt tragiskt att dessa sjukdomar fortfarande är så tabubelagda att de sopas under mattan...

Jag tror att du har rätt i att vi alla är olika. Adopterad eller inte så har alla barn ett arv och en miljö som formar dem. Vissa klarar separationer och kriser galant medan andra tar saker hårdare. 

Jag gillar ett ordspråk mycket: Det är inte hur man har det utan hur man tar det. 

Men alla har inte förmågan att ta det på rätt sätt. Alla kan inte resa sig när det blåser eller vända andra kinden till när någon slår. Vi är alla olika och formas av arv och miljö. Med adoptivbarn kan man vara säker på miljön men inte på arvet (och vad barnet varit med om innan det kom till Sverige). Jag tycker att det är jätteviktigt att fundera på det här innan man väljer att adoptera. 

Jag tänker - frågan är om du och din partner har förmågan att ta saker på rätt sätt.
Det är det ni ska fundera över - er förmåga att ta emot ett barn som visst kan komma att kräva extra av er som föräldrar.
Jag tänker att man ska räkna med det - att man får ett barn som kommer att kräva lite mer av en som förälder.

Man kan aldrig veta hur det ska bli - men man kan veta en sak - och det är att barnet har varit med om separationer.

Så - använd det du läst dig till och fundera över din och din mans förmågor och styrkor och om ni är beredda att förbehållslöst ta emot ytterligare ett barn i familjen och älska det ovillkorligt!       

Och vad är rätt sätt?

Vad är rätt sätt för dig? Och vad är rätt sätt för mig? Vem vet och kan bedöma vad som är rätt sätt?

 Och vem har mandat att bedöma, eller döma, om någon annan kan ta saker på rätt sätt? 

 

Oj, kände du dig anklagad?
Det var inte meningen.

Du skrev så här:
Jag gillar ett ordspråk mycket: Det är inte hur man har det utan hur man tar det.
Men alla har inte förmågan att ta det på rätt sätt. Alla kan inte resa sig när det blåser eller vända andra kinden till när någon slår. Vi är alla olika och formas av arv och miljö

och det var det sättet att uttrycka sig som jag använde mig i mitt svar.

Att jag också tror att det handlar om hur man tar det - och att det är viktigt att vända blicken mot er istället för hur ert barn eventuellt skulle hantera saker för det kan ni inte veta.

Det är däremot viktigt att fundera på hur man själv är - hur lätt eller svårt man har att hantera att saker kanske inte blir som man hade tänkt sig.

I och för sig så tror jag att man oftast växer med uppgiften - men nu är ni i funderarstadiet - vill ni så mycket att ni är beredda på att växa med den uppgift som ni inte kan veta hur den kommer att se ut?          
      

Ursäkta, jag förstod inte att du citerade mitt inlägg utan hade åsikt om jag och min man verkligen skulle kunna adoptera ett barn. Tråden är lite infekterad och pga tidigare svar så ja, jag kände mig anklagad innan du förklarade vad du egentligen menade. 

Tack för bra input! Det är hur man tar det. 

Och visst är det svårt att försöka föreställa sig hur det kan komma att bli. Vi vet ju ingenting ens med de barn som har våra gener och som har vuxit upp i vår miljö hela sitt liv. Man vet ju aldrig.  Och jag tror som dig, man växer med uppgiften. 

Tack för svar!
 

Vad bra att vi redde ut det då!

Vad är det som gör att ni funderar på att adoptera ett fjärde barn istället för att försöka få ett biologiskt fjärde barn?

Hoppsan! Det var väldigt vad du gick igång. Jag kan inte inse att jag anklagar dig för att vara rädd för SN. Du har ju själv skrivit att du känner stor tveksamhet inför detta. Och det är helt OK att känna så. Absolut! Men du måste vara realistisk. Du skriver att ni är intresserade av att adoptera ett lite äldre barn. Det finns de som anser att varje adopterat barn ska betraktas som ett barn med särskilda behov tills motsatsen är bevisad. I många länder räknas lite äldre barn som barn med särskilda behov. Det finns en anledning till det. Barn med särskilda behov behöver särskilda föräldrar.

Jag tycker ni ska ställa er frågan om ni är dessa särskilda föräldrar. Vill ni och vågar ni kasta er ut i det okända som en adoption alltid innebär? Du kommer aldrig att få några garantier. Det får du för övrigt inte heller när du föder ett biologiskt barn, men osäkerheten är större när man adopterar. Om du och din man djupt inom er ärligt och av hela ert hjärta kan svara "ja, jag vill adoptera trots all osäkerhet" - då har ni kommit en bra bit på vägen mot en adoption.

Jag är sedan många år förälder till både biologiska och adopterade barn. Min erfarenhet är att det krävs mycket mer av mig som förälder till mina adopterade barn, dessutom under längre tid.