Träffa sin ungdomskärlek igen?

Jag undrar samma..Nån?

Ja jag har träffat min och jag tänkte när jag såg honom:

Vad sjutton tänkte jag med???? ÖÖÖÖÖRK!!!

de känslorna är och förblir definitivt rostiga.  

Haha, men de känslorna var kanske redan rostiga innan den träffen?

Njao... hade tänkt många ggr på honom förut, hur mysigt vi hade det då, han var min första osv och du vet den gamla frågan "undras vad han gör idag?"
MEN... när jag såg honom såg jag en trött grinig pessimistisk gammal gubbe som var stor och fet som ett hus (han var smal, pratglad, sexig med glimten i ögat och helmysig då) och kände bara BLÄÄÄÄH.... och lär aldrig undra fler ggr vad han gör. :)))

Ja, det lät ju inte så attraktivt. Jag har sett min på Facebook. Han har tappat mycket av håret, men såg annars bara äldre ut. Tror jag är  ok med håravfallet, även om han var hetare med hår.. Vore kanske skönt om jag kommer att tänka BLÄHHH istället för att drömma :))

Det är ju så att båda 2 oftast ändras med åren som går och även om man matchade som hand i handsken på DEN tiden så oftast matchar man inte alls i nuläget eller tvärtom.

Fanns en kille jag avskydde för några år sedan, han hade en sjujäkla inställning så man höll på att tappa andan i förvåning och man hade bara lust att knuffa honom i sjön så fort man sågs och han yttrade sig.
Efter några år träffades vi av en slump och visst även om vi träffades så ledde det inte till någon längre romans men han är en av mina allra bästa vänner idag och han är på samma nivå som jag är idag.
Då.. hade vi varken kunnat bli bästisar eller dejta eftersom vi var alldeles för olika.    
Människan ändras ständigt om än man inte tror att man gör så. 

Jag har alltid tänkt på honom mer elller mindre, önskat att jag handlat annorlunda när det blev slut osv.  Men visst är det så att det är lätt att tänka på bara dom bästa stunderna, hur mysigt det var osv istället för det dåliga. När han addade mig på fb och var nästan lika fin som förr blev det mer påtagligt att jag har känslorna kvar. Inte blir det bättre av att han uttrycker sig på samma sätt och jag känner igen allt så väl. Känns som om vi båda är ganska lika ännu, men man vet ju inte. Jag tycker visserligen hans liv verkar rätt trist nu.. Men ja..Lätt att drömma sig iväg :)

Ja, jag har träffat min ungdomskärlek! Båda två kom ut ur trasiga relationer, vi började umgås som vänner, men vi kunde inte vara ifrån varandra tillslut. Idag är vi gifta, har ett barn tillsammans och har precis köpt hus:) vi har sagt flera gånger, att detta hade vi aldrig räknat med när vi bröt upp i tonåren, men jag har aldrig älskat någon så mycket, han är the man!

Vad kul Hur många år senare? Var ni i förhållanden när ni träffades? Nyfiken..:)

Min mamma träffade killen hon var ihop med under gymnasiet nu 30 år senare! De har varit ihop i ca 8 år och bor ihop, verkar väldigt nöjda med livet, reser en del och hittar på mycket tillsammans. Jag misstänker att han var anledningen till mina föräldrars skilsmässa, men det spelar idag ingen roll, eftersom båda föräldrar är lyckligare med sina nya än de var tillsammans :)

Dock kan tilläggas att jag tror de gjorde slut mer pga geografiska orsaker än för att de blev osams då för länge sedan.

Efter 10 år träffades vi igen, då var jag gift, höll på att skilja mig, han ny separerad med ett barn. Vi hade börjat prata på Facebook, och så tog vi en fika ett tag senare:)

Roligt att höra era historier, och att man kan hitta varann även efter 30 år

Han såg henne inne på apoteket när han gick förbi utanför och kände igen henne och gick in och hälsade! :)

Vad överraskad hon måste ha blivit om de inte setts på så länge, kul :)

Ja jag har det och ja tyvärr blossade det upp en massa känslor mellan oss.

fler?

Vet inte om denna tråd lever längre men här är min historia:
Jag fick ett mail från min första riktiga pojkvän. Vi var tillsammans 2 år på gymnasiet och hade det fantastiskt! Skildes åt pga ett missförstånd. När jag såg hans namn på mailen sa det bara klonk i hela kroppen. Sedan dess har vi mailat, smsat och träffats ett par gånger. Vi fick omedelbar kontakt, gled liksom bara in i våra gamla roller som om det inte gått 35 år! Han har vuxna barn och är sambo och jag är gift med ett tonårigt barn men de känslor som finns mellan oss är urstarka! Detta har verkligen utvecklats till både himmel och helvete! Vi är ense om att inte göra något förrän mitt barn står på egna ben, men hur svårt är inte detta? Vi måste ju smyga med våra kontakter, samtidigt som vi behöver utveckla vårt förhållande för att se om det verkligen är något att satsa på! Om jag fick börja om, skulle jag klicka bort mailet då? Mailet har ju skapat ett enormt kaos i mitt liv och kan ju ev ställa till mycket tråkigheter för min familj i framtiden men jag skulle ALDRIG välja bort det här! Nu får inte den här fantastiske mannen försvinna ur mitt liv igen!