Lady Namárië skrev 2012-03-06 17:53:13 följande:
För övrigt brukar det absolut bästa sättet att få barn (som inte har grav problematik) att äta vara att inte göra så förbaskat stor sak av det. Skapar man en kravlös matglädje kring bordet brukar alla möjliga fixa idéer rätta till sig av sig själva.
Jag är uppväxt med mycket tjat och gnat kring matbordet, dels för att mina föräldrar var oroliga för att jag var väldigt smal och dels för att man på den tiden minsann skulle äta upp på tallriken. Idag är jag extremt kräsen och i tonåren var jag mycket nära att utveckla ätstörningar.
Hemma hos oss har vi därför väldigt simpla regler kring maten: Det är trevligt om man smakar, men man behöver inte. Man får alltid säga att man inte tycker om, men vi kallar inte maten äcklig. Man får lämna hur mycket man vill på tallriken, men det är bra om man tänker sig för innan man lägger på lika mycket nästa gång. Orkar man ingen mat orkar man ingen efterrätt.
Japp, det är precis samma här. Jag hade dock inte lika tur som du att klara mig ifrån ätstörningar.
Därför var det viktigt för mig att våra barn aldrig har känt någon press angående mat, och vi har resonerat exakt som ni gör. Visst, då och då har någon av ungarna fått för sig att de inte gillar det eller det, men det har gått över.
De har fått smaka och ätit samma saker som vi vuxna redan från tidig ålder, och äter nu det mesta. Båda har dock en eller två saker de inte klarar av/inte tycker om, och då undviker vi det. Liksom vi undviker bönor, som inte jag klarar, och inälvsmat, som inte maken klarar.
