Mitt barn kommer inte överleva :´(

Tack för de värmande orden. Det känns som ett vakuum just nu. Jag har aldrig varit med om att dagarna är så långa... Jag känner mig orkeslös och rastlös på samma gång. Vill sysselsätta mig med saker så jag inte behöver tänka. Men så blir jag tvungen att vila och då kommer alla känslor och tankar på en gång.

J N, usch va jobbigt det måste ha varit att få beskedet och det hade gått ännu längre tid än för oss. Men så skönt att det har gått bra sen. Det är en av mina funderingar, om det är fel på detta kan nästa bli friskt? När jag orkar idag ska jag sätta mig ned och skriva upp alla frågor vi kan komma på, så jag inte missar att ställa någon imorgon.

 

Var tillbaka till sjukhuset idag. Vi fick träffa en annan läkare som sa ungefär samma som den förra att barnet inte kommer överleva. Det var flera olika missbildningar på fostret och det skulle troligen leda till missfall längre fram. Vi fick även träffa en kurator idag för en första kontakt och en barnmorska från avdelningen där aborten kommer ske. Vi fick ett väldigt bra bemötande upplevde vi båda två. Och idag så klarade vi av att ta in informationen vi fick och jag hade med min lilla fusklapp. Idag gick det att göra fostervattenprovet så det kommer väl ge ytterligare lite mer svar längre fram.

nannaj: Jag fick ta första tabletten idag. Har mått illa ett par timmar men mår just nu skapligt, fysiskt sett. Det här är våran första graviditet också och jag känner mig så rädd. De säger att man ska föda fram fostret. Min tanke är hur då, jag har ju inte gått några kurser än som blivande mammor får göra :( Och vilka ärr sätter detta i själen som kommer fram vid en riktig förlossning, vilket jag hoppas jag kommer få uppleva. Jag kommer tänka på dig imorgon. Och hur mår du idag dagen innan?

Vi hade tänkt besöka våra föräldrar efter kubtestet i torsdags men det gick inte. Ringde istället senare på kvällen när jag åter hade fått talförmåga. Jag försäkrade mig först om att båda mamma o pappa var hemma och att de inte hade besök. Mamma blev så ledsen så hon var tvungen att lämna luren till pappa. Det kändes så hemskt. Det känns som vi lurade dem på de första veckorna som vi gladde oss åt vårt kommande barn. Men vi ville vänta tills vi kommit förbi vecka tolv. Vi vill ju bli gravida igen när vi känner oss redo och då kommer de få veta direkt.

Nannaj, jag tänker på dig idag och hoppas det går så fort och problemfritt som möjligt.

Vi var till Granngården igår. Sambon köpte en högtryckstvätt som han nu tvättar allt han kommer över med. Han blir mer tyst när han mår dåligt och låter just nu kroppen jobba för att slippa tänka. Men han är ett otroligt stöd. Jag har fortfarande mitt förbaskade graviditetsillamående. Men trots att han inte vet vad han själv heter klockan 4 på morgonen eller när jag än ber honom så hämtar han te eller fil. Han lyssnar o samtalar när jag behöver.
Själv köpte jag pallkragar igår och planterade lite frön som ska bli grönsaker och blommor. Jag önskar jag orkade göra mer men har absolut ingen ork. Jag låter tårarna komma när de kommer, och ibland när jag tänker på annat så kan jag skratta. Pratade med en vän som vet över telefon igår i 45 minuter. Efter att ha berättat om hur det såg ut kom vi in på arbete, en planerad resa och lite annat. Och det var så otroligt skönt att få känna sig själv som en vanlig person för en stund.
Ringde till barnmorskan idag för att avboka mina tider där och bröt ihop i telefonen. Det kändes så definitivt att meddela att tiderna inte behövdes längre...
Jag är glad att solen skiner och ska försöka sätta ihop en pallkrage, försöka äta mat och leta mer information. Men hittar så mycket hemskt när jag surfar runt.

Miss Idan, det låter ju fruktansvärt! Hur kan man tappa bort en sån sak? Vi ska få askan spridd i minneslund i sambons hemstad där vi båda brukar tända ljus för våra släktingar även om mina är begravda på andra ställen.

Förlåt alla att jag skriver så hackigt. Det känns som jag inte kan slutföra mina tankegångar. Det känns som det bara blir massa hafs. Men det är skönt att få skriva av sig ändå.

Nu är även jag hemma. Det tog 13 timmar men gjorde inte så ont som jag trott. Det hände inget, och hände inget och hände inget. Sen hände allt sista timmen när ingen trodde att det skulle hända nått mer för natten, och jag precis skickat hem sambon för att sova några timmar. All personal har varit underbar. Jag fick sova över och idag har jag varit ordentligt trött. Vi fick se våran lilla idag och det kändes skönt att ha gjort det. Vi fick också snabbsvaren på fostervattenprovet som inte visade några avvikelser men kommer få de mer helteckande svaren senare.
Det känns skönt att ha detta gjort nu. Nu är rädslan för den biten borta så nu kan energin läggas på att bearbeta och försiktigt börja se framåt.

Tack alla för ert stöd.