Mitt barn kommer inte överleva :´(

Det går faktiskt inte att beskriva känslan av att förlora ett barn....förstår dock precis hur ni känner. Fick själv beskedet den 8 Mars via ultraljud att våran lilla kille hade en missbildning på huvudet och att han inte hade utvecklat storhjärnan som han skulle och att chansen att han skulle kunna leva utanför magen var lika med noll. vi var då i vecka 18+ ( enligt mina beräkningar) Vi förstod inte heller på en gång vad dom menade ,men när det gick upp för mig framför allt så tok bröt jag i hop....det är märkligt hur ens liv kan förändras så drastiskt på bara några sekunder....20 minuter tidigare var vi lyckliga och förväntans fulla över att få se hur den lille hade vuxit i magen, glada över att våran snart 2 åriga son skulle va med på ultraljudet...allt sket sig. Sen var det dessutom torsdag och dom utförde inte aborter ( eller avbrytande av grav) på helgen...så vi fick åka hem med vår då levande bebis i magen, för att sen avbryta grav på lördan ( helt klart den värsta dagen i mitt liv) och så sätta igång förlossningen på måndag den 12 mars.

Det gick fort...bara ett par timmar, sen var han ute...en känsla man inte kan begripa...så ledsamt men ändå så skönt att se att han faktiskt var skadad...det var lättare att förstå åtminstone att det inte fanns nån annan väg att gå. sen gick det bra att sitta med honom, hålla honom så liten som han var . men att va tvungen att lämna honom på sjukhuset det är ännu en av dom sakerna som hamnar på listan över dom värsta sakerna i mitt liv. 

Idag är det precis en vecka sen och jag kan fortfarande inte tänka på det utan att gråta...Men det är skönt på något sätt att få läsa era berättelser och inse att man inte är ensam.

Massa styrke kramar till er

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.