Hur prata med 4-åring om döden?

För vår del har vi varit nogranna från start att avdramatisera döden, att det är något naturligt som vi alla ska uppleva. Helst när vi "är gamla och skruttiga och inte orkar leva mer/levt färdigt", men att man också kan bli väldigt sjuk eller råka ut för en olycka. Det viktiga är att poängtera att naturen har sin gång. Att sörja någon som dött är naturligt, och det behövs, även små barn behöver göra det, så det är en bra idè att förbereda på vad det innebär.

Wirsén har skrivit en barnbok om det "vem är död?" som är en bra start.

Han är absolut inte för liten, men gör ingen stor grej av det.

Håller med, ärlighet är alltid det bästa i alla lägen. vi har det lika fast barnens mormor som dog något år innan de kom. jag har hela tiden pratat on henne, att hon är i himlen och varför är en helt naturlig sak för mina barn som är 4 och 6 år.
Svara så rakt och ärligt som möjligt på den direkta frågan. försök inte berätta en massa om och hur och kring för det blir svårt att förstå.

Vi har en relativt nybliven 4-åring och en snart 3-åring. Vi har pratat om döden sedan deras egna undringar dykt upp. Det var framför allt stora som började fundera under sensommaren. Det handlade först om döda insekter och smådjur som vi stötte på och sedan så kom det sig rätt naturligt när vi tittade på gamla fotografier. De undrade var mina mor- och farföräldrar var etc. Lillebror har noll koll än, men storebror grunnar en del.

Vi har aldrig pratat om någon himmel eller så utan bara konstaterat att inget lever för alltid, att allt levande till slut dör, att kroppen till slut inte orkar mer och då lever man inte mer. Blommor dör, maskar dör, fåglar dör och människor dör.

Såg ett program om barn och döden där jag tyckte man gav ett fint tips på hur man kan möta barns oro för att man som förälder ska dö. Att när/om man får frågan om när man som mamma/pappa ska dö, svara att "Om jag själv fick välja så skulle jag aldrig dö ifrån dig". Men vi kan ju faktiskt inte välja. Förhoppningsvis blir det inte förrän vi blir riktigt gamla, men vi kan inte veta. För mig känns det viktigt att vara ärlig. Och man behöver inte som vuxna runt barnet ha samma sanning. Ingen har ju någon "sanning" så jag tror det viktigaste är att man är ärlig utifrån sig själv.

Vi pratar om det när de undrar och funderar spontant. Och gör ingen stor sak av det.

Vi har samma läge här. Barnens farfar dog -97 och vårt äldsta barn är född -04.

Nu har farmor en ny man i sitt liv som varit med hela tiden så barnen saknar inte en farfarsfigur om man så säger. Det är farmor och Bertil helt enkelt och farfar är död.

Barnen har frågat några ggr och vi har sagt att farfar blev sjuk i hjärtat och dog och de har nöjt sig med det svaret. De vet också att man kan dö om man gör sig väldigt illa eller blir väldigt sjuk men att de flesta dör när de är gamla som gammelfarfar som dog för två år sen.

Det har inte på något sätt varit dramatiskt och jag hade tänkt ha med mig barnen på gammelfarfars begravning för att de skulle få se hur det går till med en människa de träffat men där det inte var katastrofstämning på begravningen (det blir ju sällan det när 88-åringar dör mot för yngre). Tyvärr begravdes han 2 dagar innan BF med vår yngsta dotter i en helt annan stad så det var liksom inte läge att dra iväg.

Vår treåring har varit med på ett par begravningar, och Morföräldrarnas katt har dött. Dessutom är det ju intressant med påkörda igelkottar, duvor osv. Döden finns ju naturligt omkring oss.

Han vet ju att farfar e död, att han va sjuk osv. Inget konstigt med det. Men just det om HUR farfar kom upp till himlen. Men det kanske räcker med att säga att när man dör så grävs kroppen ner (det e därför han inte ser farfar när vi flyger flygplan) medan själen flyger upp till himlen. Att farfar alltid fínns runt honom. Låter det flummigt?

Tack för alla svar!

Vi får helt enkelt avvakta o se om det dyker upp några mer funderingar o sen ta det därifrån. 

Hej ts!

håller med Castafiore ovan! Säg sanningen, att människor dör när de är gamla eller sjuka. Men berätta också att när de är döda har de inte ont mer.

Barnpsykologer skiljer sig åt när de anser att ett barn är stort nog att verkligen förstå döden. En del sätter det till sju år eftersom det här med "för alltid" är svårt för mindre barn att greppa. Tex kan de vara med på att någon ligger i jorden, inte andas osv för att sedan fantisera om att den döde skall bli levande snart igen. 
Men man får nog låta olika bitar av det här med döden sjunka in vartefter. När barnen inte fattar, så kommer de väl att fråga, också!

Och ni har ju berättat om himlen, att döden inte är slutet, utan att man kommer att leva ett annat liv och ses igen, så ni har ju gjort en stor del av jobbet redan! 

En författare, vars namn jag tyvärr glömt, som forskat på barn och sorg kallar barns sorg för "randig". De kan gå från att tänka på det sorgliga till att prata om vanliga saker och tillbaka till sorgen väldigt snabbt. Det här är typiskt för barn och normalt för dem, medan vi vuxna hellre bearbetar en längre tid och så är det "färdigt". Går det för fort från sorg till glädje kan vi lätt tänka att känslorna inte är så allvarliga, men för barn växlar det mellan bråddjup och sprallighet på ett helt annat sätt. De måste få växla läge för att orka med det sorgliga. 

Jag tror att ni kan ha en del fina och spännande samtal framför er och önskar er lycka till!

 

Vår hund dog för ett par år sedan och vi försökte vara rättfram och ärliga med vad som hänt.
Det är nog viktigast att vara det.

Ett tips är att titta på Disneys "Björnbröder" som tar upp döden på ett fint sätt. Det är inte någon hemsk film, utan väldigt underhållande, sådär som barnfilmer från Disney är.
Vår tjej på 4 år har pratat mkt om denna filmen och har förståt vad som händer när man dör.
Ja... så mycket hon kan förstå. Vi har även varit vid morfars grav och lagt blommor och då har hon pratat
om att kroppen ligger i marken och att själen "åker upp" till himmeln.
Titta gärna på den filmen tillsammans. Den är både bra och rolig.

Lycka till!         

Har precis haft tema döden på min praktik (läser till förskollärare).

Jag läste en bok för barnen som heter "Adjö herr Muffin" om ett marsvin som dör o begravs, jättefin berättelse (jag tjöt! haha!). Jag trodde ungarna skulle sprudla av tankar o funderingar. Icke! Som många här sagt så dyker sådana här tankar upp spontant o då är det viktigt att lyssna, att vara ärlig, men att inte komma med pekpinnar. Det finns inga rätt eller fel. Gå på din magkänsla, du känner ditt barn bäst, o var lyhörd.

Om du själv tror på gud och att man är i himlen när man dör så har du väl också ett svar på hur man kommer dit? Men om du inte själv tror på gud etc. så tycker jag inte att du ska säga till din 4-åring att farfar är i himlen utan förklara att han inte lever längre. Jag kan också rekommendera Adjö herr Muffin, den är jättefin. Vi har varit drabbade av att anhöriga gått bort så för vår 5-åring har vi berättat ungefär som Castafiore ovan.

Barnens farfar dog flera år innan jag och maken träffades och till dottern på 4 år har vi sagt att han bor i himlen, att han är en ängel. Ibland säger hon att han bor på månen och lyser på oss när det är mörkt ute.
Hon har inte frågat något om honom än men jag tror det lär komma ganska snart och vi kommer svara ärligt, att han helt enkelt blev sjuk och inte orkade stanna kvar hos oss och därför fick han flytta upp till änglarna.

Vi har besökt hans grav och förklarat att man blir begravd när man dött.
Sen vet inte vi hur exakt allting går till men vi kommer berätta om vad vi tror händer, mer kan man inte göra.