Barnets rätt att välja boende?

Efter tolv år kan inte föräldrarna längre bestämma över barnets huvud..

Efter 18 år kan inte föräldrarna längre bestämma över barnets huvud. Man skulle kunna påstå att när barnet är för tungt för att släpa in i bilen så kan barnet bestämma själv, men föräldrarna har ju fortfarande möjlighet att dra in hela månadspengen om barnet inte gör som föräldrarna har bestämt.

Om boendefrågan kommer upp i Tingsrätten så står det i lagen att domstolen ska beakta barnets vilja utifrån barnets mognad, men det betyder bara att domstolen ska lyssna på vad barnet vill. Det är fortfarande domstolen som bestämmer vad som är bäst för barnet. Om tex förälder A är dokumenterad alkoholist så kommer knappast domstolen döma boendet till den föräldern bara för att barnen säger att de vill bo där.

Om man inte är i domstolen så finns det ingen lag som säger att man ens måste lyssna på barnen. 

I Föräldrabalken står det att domstolen ska lyssna. Det står ingenstans att föräldrarna ska lyssna.

Visst kan 16-åringar (tillsammans med en av vårdnadshavarna) skriva sig där h*n vill bo. Det är inte samma sak som att 16-åringen faktiskt bor där.

Min poäng är att det alltid är föräldrarna som gemensamt tar besluten kring barnen (om man nu inte ligger i boendetvist och domstolen bestämmer). Det går inte för den ena föräldern att gadda ihop sig med barnen och tvinga den andra föräldern, utan föräldrarna måste vara överens om förändringen innan det blir någon förändring.

I Föräldrabalken står det att domstolen ska lyssna. Det står ingenstans att föräldrarna ska lyssna.

Visst kan 16-åringar (tillsammans med en av vårdnadshavarna) skriva sig där h*n vill bo. Det är inte samma sak som att 16-åringen faktiskt bor där.

Min poäng är att det alltid är föräldrarna som gemensamt tar besluten kring barnen (om man nu inte ligger i boendetvist och domstolen bestämmer). Det går inte för den ena föräldern att gadda ihop sig med barnen och tvinga den andra föräldern, utan föräldrarna måste vara överens om förändringen innan det blir någon förändring.

Jodå, det fungerar visst för en förälder att gadda ihop sig med barnen och köra över den andra föräldern. Jag har i princip förlorat all kontakt med min yngste på det sättet. Det är mycket svårt att bli trodd av myndigheter, soc mfl, eftersom de förutsätter att allt som sägs av den andra föräldern (och barnet) är sant.

Menar du att barnet ljuger? Hur gammal är ditt barn?

Jag vill inte kapa tråden men....

Barnet är 14 och nja, ljuger och ljuger. Jag skulle vilja säga att det handlar om dels planterade minnen - alltså minnen som jag vet inte är sanna, men som återberättats tillräckligt många gånger för barnet att han/hon för tillfället tror på dem. Vi talar om en mycket manipulativ förälder.

Då är det barnets upplevda verklighet och om barnet motsätter sig boende eller ens umgänge med dig så finns det ingen som kan tvinga barnet till det heller.

Och det skulle vara det bästa för barnet?

Om barnet upplever sig ha blivit kränkt eller misshandlad av den förälder barnet nu har tagit avstånd mot så är det absolut barnets bästa att inte tvingas bo där. Ett umgänge, ev med kontaktperson, skulle kunna vara aktuellt om barnet inte helt motsätter sig det.

Jag är hemskt ledsen, men jag har aldrig någonsin kränkt eller misshandlat mitt barn. Däremot jag jag blivit kränkt och misshandlad av den andra föräldern. Familjerätten har också konstaterat att den andra föräldern aktivt saboterar umgänge och att det inte finns någon anledning till att barnet skulle behöva skyddas från mig.

Jag menade inte att du har gjort det man barnet upplever det så enligt din beskrivning. Det låter konstigt att soc inte agerar om de anser att barnet blir skadad psykiskt och manipulerad av den andra föräldern.

Jag skulle gärna fortsätta diskussionen med dig, men dels så kapar vi tråden och dels så är det här forumet lite för öppet. Jag får nöja mig med att säga att jag har blivit gruvligt besviken på den så kallade hjälp familjerätt och soc hittills ställt upp med.

Tänkte inte på att vi är off topic. Jag ber ts om ursäkt för det!
Beklagar din situation och hoppas att det löser sig!

Usch vad ont det gör att läsa det, jag har själv barn där pappan har boendet. Det var ett förhållande med psykisk misshandel i många många år och därefter manipulation och förfalskning av namnteckningar för att få barnen folkbokförda hos sig.
Nu känner jag inte till bakgrunden till er situation men åtminstone jag har gråtit över mina barn i snart 10 år. Tyvärr blir man väldigt väldigt liten efter åratal av kränkningar och förminskningar så självförtroendet är helt kört i botten.
När man väl rest sig upp och ska kämpa för sina barn så har jag varje gång mötts av personer på familjerätt mm som viger sina liv åt att Sveriges alla pappor ska ha rätten till sina barn under alla omständigheter. Att dessutom barnen aldrig någonsin vågar säga emot deras pappa eller vågar prata med någon överhuvudtaget gör inte saken bättre.
Tro mig, även jag såg fram mot barnens 12-årsdag men det är bara en illusion att det plötsligt skulle lösa sig då för det gör det inte. Om sedan den andre föräldern är manipulativ och har påverkat barnen under deras uppväxt så hjälper inte heller att gå till rätten, det gör bara er relation ännu mer infekterad. 
Nu är mina barn tonåringar och vi längtar alla tre tills de börjar gymnasiet och eventuellt kan söka sig till en skola som innebär flytt och på så sätt kan flytta från pappan utan att det blir "till mig" vilket han skulle kunna gå över lik för att undvika.