• Thedrjohn

    Hur bäst jobba med problematiska beteenden hos barn med Asperger/ADHD

    Den stora autismtråden var alldeles för stor för mig så jag startar en egen med fokus på problembeteenden hos barn med NPS.

    Kort bakgrund. Min son som nu är 9 blev diagnosticerad med PDD-NOS + ADHD för knappt ett år sen.
    (Detta enligt nya DSM-IV, men diagnosen är Aspergers i gamla systemet.)
    Hans problembeteenden handlar om utbrott av ilska, han säger oacceptabla saker, tumsugning, dumheter mot lillasyster, lögner och inre tvång att säga/göra tvärtom.

    Insikterna runt hans svårigheter har växt fram under många år och vi har prövat oss fram för att förstå hur man kan komma tillrätta med det allra besvärligaste. Man har ju inte så mycket ammunition att ta till, antingen belöningssystem eller straff. Det som verkar fungera bäst är belöningar som ligger väldigt nära i tiden. Han kan inte samla t.ex. poäng över en vecka, det är för avlägset. Jag vet att många förespråkar metoden att ignorera dåligt beteende och belöna bra. Det är förstås skitsvårt att ignorera någon som skriker "jag hatar dig 10 ggr" och det lyckas många gånger inte så bra.
    Vad har ni andra för erfarenheter? Hur kommer ni tillrätta med dåligt beteende? Går det ens?

  • Svar på tråden Hur bäst jobba med problematiska beteenden hos barn med Asperger/ADHD
  • Kajee

    Min erfarenhet är att struktur och scheman underlättar och förebygger en hel del utbrott. Men man får inte glömma att barn med diagnoser är individer och vad som fungerar för ett barn gör det inte för ett annat. Det kan vara lätt att säga att man ska ignorera eller belöna beroende på uppförande, men för ett barn med den här problematiken gäller inte ritkigt samma regler. Bra precis som ni gör med korta och konkreta mål och belöningar. I skolan försöker vi hålla struktur och ordning bland annat genom väldigt tydliga scheman. Man kan färgkoda sheman så att visa aktiviteter har samma återkommande färg eller stödja det visuella minnet genom att använda bilder. En kompis jag känner har ett stort schema på köksväggen som hon går igenm dagligen med sin son för att han ska vara bättre förberedd på det som kommer att hända. Samma rutiner från dag till dag är också bra.


    ?I, not events, have the power to make me happy or unhappy!
  • cattus

    ett litet tips; när de tex säger att dom hatar en, det är ju svårt att ignorera, då kan det ju vara så att det är lika roligt att säga det 20 ggr till för att de vet att det till slur retar upp en. vårt bästa svar är: -Du får vara arg, det är helt OK och jag vet att du inte hatar mig, men nu blir det som jag bestämt(om det nu är ilska för at han inte får något man sagt nej till tex). När du lugnat ner dig kan vi kramas lite(om det är något han gillar), eller läsa en saga eller något annat positivt. det är viktigt tycker jag att de har rätt till sina känslor, de får vara arga, ledsna osv men man kan tex säga att när du är så arg får du vara på ditt rum, sen kan vi laga mat tillsammans eller annat som gör att de hellre(förhoppningsvis) vill bete sig accepterat och vara med oss andra.

  • Thedrjohn

    Tack för bra kommentar. Vi har ett relativt välstrukturerat liv med rutiner på vardager, vilket säkert hjälper. Ett stort problem är också att regler och överenskommelser inte verkar betyda något alls för sonen. Ett exempel är tumsugningen, som tyvärr sker även i skolan, där vi försöker få honom att tjäna tid vid datorn i utbyte mot att han inte suger. När vi gör överenskommelsen tycker han att det är en bra ide. Om han inte klarar det blir han superarg i minst en timme och säger dumma saker. Inte heller om vi bakar in "du får inte bli arg om du inte tjänar tid" hjälper det mot utbrott. Vi har lite slut på ideer nu.

  • Kajee
    Thedrjohn skrev 2012-03-12 22:52:47 följande:
    Tack för bra kommentar. Vi har ett relativt välstrukturerat liv med rutiner på vardager, vilket säkert hjälper. Ett stort problem är också att regler och överenskommelser inte verkar betyda något alls för sonen. Ett exempel är tumsugningen, som tyvärr sker även i skolan, där vi försöker få honom att tjäna tid vid datorn i utbyte mot att han inte suger. När vi gör överenskommelsen tycker han att det är en bra ide. Om han inte klarar det blir han superarg i minst en timme och säger dumma saker. Inte heller om vi bakar in "du får inte bli arg om du inte tjänar tid" hjälper det mot utbrott. Vi har lite slut på ideer nu.
    Det är ju lite det som är det svåra för de här barnen. Det är inte det att de inte vill hålla överenskommelser, det bara blir så helt enkelt. Ett barn med ADHD/Asbergers har inte samma sätt till konsekvenstänkande som andra barn helt enkelt.
    Min egen son har visserligen en mildare form av Asbergers men det kan vara nog så svårt att få honom att se handling och konsekvens alltför långt fram i tiden. Det känns mer som att vissa saker mer ramlar över honom än att han tar aktiva beslut på att göra eller inte göra vissa saker. Då är det bara att ta tag i det igen. Nu är det inte så svårt med min son som jag vet att andra kan ha det så det kan vara lätt att säga att man bara ska kämpa på. Men man har rätt att bara få nog ibland. Det svåra är att inte få utbrottet över barnet som kanske inte medvetet betett sig "fel".
    Att ha ett barn med den här sorterns problematik kräver mycket mer än det gör för föräldrar till andra barn. Men efter att ha sett många barn med föräldrar i skolan kan jag säga att de barn som klarar sig bäst igenom skolan och vidare i livet är de som har föräldrar som inte ger upp och inte låter barnen få som de vill bara för att de inte orkar annat. 
    Och det ÄR tillåtet att bli "tokig" på allt ibland. Ett tips som kan vara något är om det finns en samtalskontakt i din kommun. I den kommun jag arbetar i finns det en grupp som fungerar som stöd för föräldrar i just liknande fall. Prata med skolan så kanske de vet hur det är hos er.
    ?I, not events, have the power to make me happy or unhappy!
  • Thedrjohn

    Tack båda. Med de begränsningar som han har runt överenskommelser eller att fullt förstå handling-konsekvens så blir det ju svårt att jobba med problemen. Efter att ha prövat så många olika modeller runt temat belöningar utan att komma framåt vidare mycket tar ideerna slut. Det är inte massor av problem heller, men tumsugningen är ett socialt stigma som inte hjölper dp han redan har svårt med kompisar. Jag och min partner är inte aktiva i någon stödförening än men jag tror det kan vara ett väldigt bra stöd. Vi har rätt bra stöd från personal i skolan dock.

  • cruz

    Hej, jag har en femåring med högfungerande autism. Vi har precis genomgått ett treårigt intensivt träningsprogram som är baserat på förstärkning/belöning för att modifiera sonens beteende. Det har varit en fantastisk hjälp absolut, men samtidigt så har vi också insett att beteendeterapin har sina begränsningar. Har din son inget specialintresse som ni kan utnyttja som förstärkare/belöning? Vår son har tvättmaskiner som intresse och den belöningen brukar kunna motivera honom. Tumsugning tror jag är jättesvårt att komma till rätta med. Går det inte att ha en överenskommelse att han får suga på tummen hemma, men inte i skolan tills vidare? Har skolan någon hjälp från specialpedagog eller liknnade. Vår skola som sonen ska börja i köper in handledning från Banyan center och Törngården som är specialiserade på beteendeproblem (Vi bor i Stockholmsområdet).

  • Little Ms Chatterbox

    Känn efter varför det är viktigt att han slutar med tumsugandet.
    Är det för att ni inte vill att han ska bli retad, är det för tändernas skull? Hur mycket autism har han? Kommer han alltid vara helt udda (i brist på bättre ord) eller med anpassning kommer han klara sig som vilken vanlig människa som helst i samhället? Vad kommer det verkligen betyda för honom och er föräldrar om att han suger på tummen hela livet?
    Som jag ser det, jag har ingen rätt till att komma med någon åsikt egentligen men... Någon som är unik, speciell, behöver inte följa sociala regler samhället har satt upp för att passa in, de har ingen längtan eller behov av det heller. Varför ska man då sträva efter det? Om man ser lite krasst på det så är det ju ett stort energi och resursbortfall att lägga en massa tid och ork på just det här problemet om det inte är viktigt.
    (Tänker korgmetoden, Explosiva Barn av Ross W Greene)

     Tumsugande kan bara vara en dålig ovana, tummen bara råkar slinka in för att man inte har något annat för sig just då. Med tanke på hur extra svårt det är att bryta en ovana för någon med autism så blir det ett större projekt som kräver mer planering att arbeta bort än om barnet inte hade haft autism. 
    Men det kan också vara något som för honom är en ventil, ett sätt att hantera stress, en slags hyperaktivtet, något som hänger ihop med autismen, en del gillar att snurra på saker, er son gillar att suga på tummen. 
    Då kan man ju angripa det på ett annat håll, jag har inte jobbat med det men läst om det.  Hur man ersätter en vana med någon annan som är bättre, mer acceptabel. Det här heter något, eller tillhör någon viss träningsmetod. Men jag vet som sagt inte mer än vad jag här skrivit här om det.

    Jag tror att jag hade valt någon av följande metoder om jag hade stått inför samma problematik.
    Tänk på att det inte är någon beprövad eller som någon expert lärt ut, utan bara tankar från mig. En specialpedagog med mycket kunnande inom Autism kanske skulle säga att det är helt fel. Men här kommer det:

     *   Börja att göra ett schema över när han FÅR suga på tummen. Läggdags, en stund efter skolan, innan maten eller vad som är lämpligt i ert fall. 
    Gör klart över hur länge stunden som man får suga ska gälla, använd timstock om ni har det. Schema och kontrakt med regler.
    Gör många tillfällen och sen allt efter som, under en lång tid så minskar ni tillfällena och tiden. 

    Eller

     *   Kan man tänka sig att använda sig av själva tumsugandet som en belöning. När han har gjort rätt, tex skoluppgift, hållit data tiderna eller gått upp på morgonen utan problem så får han suga på tummen i X minuter som belöning. Samma här, schema, regler och ett kontrakt.

     Sen, ok, det är inte bra för tänderna, de kan hamna snett och skapa onödig smärta och andra problem som kan vara svårare att ta hand om i just det runt autism. 
    Då kan man få hjälp från tandläkaren. (jag hade en kompis som sög på tummen, hennes, något bryska pappa sa till tandläkaren att göra en tandställning med "gäddatänner i" han var en äkta dalslänsk bonde , det gjorde ont i gommen på henne när hon sög men det sket hon i, man vänjer sig sa hon Tror hon var 12-13 år vid den tiden och jag är inte säker på att hon slutade helt med tumsugandet, tror jag "kom på" henne flera gånger när vi var vuxna så er son är inte den ende )

    Ser nu när jag har skrivit en massa att tråden är gammal så det här kanske är helt inaktuellt men någon annan kanske har nytta av det. 

    Ha en bra dag!{#emotions_dlg.flower}

     


  • Thedrjohn
    Little Ms Chatterbox skrev 2012-09-13 10:08:29 följande:
    Känn efter varför det är viktigt att han slutar med tumsugandet.
    Är det för att ni inte vill att han ska bli retad, är det för tändernas skull? Hur mycket autism har han? Kommer han alltid vara helt udda (i brist på bättre ord) eller med anpassning kommer han klara sig som vilken vanlig människa som helst i samhället? Vad kommer det verkligen betyda för honom och er föräldrar om att han suger på tummen hela livet?
    Som jag ser det, jag har ingen rätt till att komma med någon åsikt egentligen men... Någon som är unik, speciell, behöver inte följa sociala regler samhället har satt upp för att passa in, de har ingen längtan eller behov av det heller. Varför ska man då sträva efter det? Om man ser lite krasst på det så är det ju ett stort energi och resursbortfall att lägga en massa tid och ork på just det här problemet om det inte är viktigt.
    (Tänker korgmetoden, Explosiva Barn av Ross W Greene)

     Tumsugande kan bara vara en dålig ovana, tummen bara råkar slinka in för att man inte har något annat för sig just då. Med tanke på hur extra svårt det är att bryta en ovana för någon med autism så blir det ett större projekt som kräver mer planering att arbeta bort än om barnet inte hade haft autism. 
    Men det kan också vara något som för honom är en ventil, ett sätt att hantera stress, en slags hyperaktivtet, något som hänger ihop med autismen, en del gillar att snurra på saker, er son gillar att suga på tummen. 
    Då kan man ju angripa det på ett annat håll, jag har inte jobbat med det men läst om det.  Hur man ersätter en vana med någon annan som är bättre, mer acceptabel. Det här heter något, eller tillhör någon viss träningsmetod. Men jag vet som sagt inte mer än vad jag här skrivit här om det.

    Jag tror att jag hade valt någon av följande metoder om jag hade stått inför samma problematik.
    Tänk på att det inte är någon beprövad eller som någon expert lärt ut, utan bara tankar från mig. En specialpedagog med mycket kunnande inom Autism kanske skulle säga att det är helt fel. Men här kommer det:

     *   Börja att göra ett schema över när han FÅR suga på tummen. Läggdags, en stund efter skolan, innan maten eller vad som är lämpligt i ert fall. 
    Gör klart över hur länge stunden som man får suga ska gälla, använd timstock om ni har det. Schema och kontrakt med regler.
    Gör många tillfällen och sen allt efter som, under en lång tid så minskar ni tillfällena och tiden. 

    Eller

     *   Kan man tänka sig att använda sig av själva tumsugandet som en belöning. När han har gjort rätt, tex skoluppgift, hållit data tiderna eller gått upp på morgonen utan problem så får han suga på tummen i X minuter som belöning. Samma här, schema, regler och ett kontrakt.

     Sen, ok, det är inte bra för tänderna, de kan hamna snett och skapa onödig smärta och andra problem som kan vara svårare att ta hand om i just det runt autism. 
    Då kan man få hjälp från tandläkaren. (jag hade en kompis som sög på tummen, hennes, något bryska pappa sa till tandläkaren att göra en tandställning med "gäddatänner i" han var en äkta dalslänsk bonde , det gjorde ont i gommen på henne när hon sög men det sket hon i, man vänjer sig sa hon Tror hon var 12-13 år vid den tiden och jag är inte säker på att hon slutade helt med tumsugandet, tror jag "kom på" henne flera gånger när vi var vuxna så er son är inte den ende )

    Ser nu när jag har skrivit en massa att tråden är gammal så det här kanske är helt inaktuellt men någon annan kanske har nytta av det. 

    Ha en bra dag!{#emotions_dlg.flower}

     
    Superstort tack! Massor av bra tankar här, och ja som förälder till barn med AS så lär man sig att man måste tänka praktiskt och att man bara ska jobba med de problem som verkligen är viktiga och betyder något.

    Han ligger väldigt nära normalgränsen vilket både är bra och dåligt. Bra eftersom det finns områden han inte har tydliga svårigheter med och dåligt för att de krav som ställs på honom kan vara som för vanliga barn och därmed orimliga.
    Vi har kommit en bit på väg och tror att tummen bara används under på kvällen i sängen och på natten.

    Glad
  • Little Ms Chatterbox

    Det låter ju jättebra Det visar ju att det faktiskt går, det är ingen omöjlighet, det tar bara lite längre tid. Det där med orimliga krav känner jag igen med vår son. Han är som en vuxen person i en lite kropp. Man kan samtala om politik, samhällskunskap och vetenskap utan problem men han har samtidigt inte ens lust att försöka att lära sig att knyta skorna. Han har lärt sig engelska genom filmer om minecraft på youtube men han kan knappt skriva så det går att läsa. Varje bokstav är för honom som en Piccassotavla. Samtidigt som han lätt kan tolka en ritning, förstår mycket mer än sina jämnåriga. Jag skriver från mobilen nu så texten blir ihoptryckt, går inte radbryta.


  • pcalma

    Jag vill säga "utan spaning-ingen aning"

    Orsaken till problemet är det viktigaste att hitta, därefter så kan man ge rätt insats.

    Utgå ifrån ett autistiskt perspektiv, inte ditt egna, vilket vi gärna gör.

  • Little Ms Chatterbox
    pcalma skrev 2012-09-16 15:14:09 följande:
    Jag vill säga "utan spaning-ingen aning"

    Orsaken till problemet är det viktigaste att hitta, därefter så kan man ge rätt insats.

    Utgå ifrån ett autistiskt perspektiv, inte ditt egna, vilket vi gärna gör.
    Det låter som en väldigt bra mantra. Kommer det från någon bra bok eller är det du som är så fyndig

    Jag tänker att det är nog inte så ofta dåligt insatta tänker i de banorna. Tex soc och andra som kommer i kontakt med vuxna med struligt liv eller andra problem. 
  • pcalma

    Ett citat från en föreläsning av många i den utbildning jag går:)

  • Thedrjohn
    pcalma skrev 2012-09-16 15:14:09 följande:
    Jag vill säga "utan spaning-ingen aning"

    Orsaken till problemet är det viktigaste att hitta, därefter så kan man ge rätt insats.

    Utgå ifrån ett autistiskt perspektiv, inte ditt egna, vilket vi gärna gör.
    Jag håller med till 110%. Bland det svåraste med NPF är att ens intuition inte stämmer alls, att man inte kan utgå från sig själv vid bemötandet. Den karta man har lärt sig under alla år för hur människor reagerar och kommunicerar behöver ritas om helt och hållet.
  • Little Ms Chatterbox
    Thedrjohn skrev 2012-09-17 12:51:31 följande:
    Jag håller med till 110%. Bland det svåraste med NPF är att ens intuition inte stämmer alls, att man inte kan utgå från sig själv vid bemötandet. Den karta man har lärt sig under alla år för hur människor reagerar och kommunicerar behöver ritas om helt och hållet.
    Håller jag verkligen med om. 
    Men som förälder så gör man ju så bra man kan, man försöker ju förstå sina barn.
    Men tänk alla som de möter ute i samhället, Det är lätt, eller i alla fall mycket lättare att sätta sig in i att vara rullstolsbunden, syn eller hörselnedsatt. Sätt dig i en rullstol, håll för öronen eller blunda så förstår man fort att det måste vara jobbigt att navigera runt i samhället men hur gör man för att sätta sig in i en situation som kan uppstå för tex en 8-åring med oupptäckt ADHD i ett stimmigt klassrum, kläder som kliar, susande fläkt, tjat om att sitta still, var tyst, slå inte din bänkkompis osv...
    Att det också är oerhört svårt att klara gå igenom dagen när det inte syns på personen hur de lider, jobbar med att räcka till, inte göra fel, rätta till alla misstag och också försöka gå framåt, och ingen ser funktionshindret, för det sitter i huvudet och andra ser inte hur stora svårigheterna verkligen är. Och vissa dagar, riktigt bra dagar klarar man av att göra liter mer och då undrar andra varför man inte klarar av att göra samma sak igen när man har klarat av det förut. 

    Lite svammel från mig...  
Svar på tråden Hur bäst jobba med problematiska beteenden hos barn med Asperger/ADHD