Säga till andras barn? Har jag begått något oförlåtligt?
Jag har en dotter som är väldigt blyg och försynt. Hon har svårt att säga ifrån till kompisar som inte är snälla och isället blir hon ledsen och ännu mer tillbakadragen.
Sedan en tid har hon en ny kompis som hon leker och har ganska kul med. Men ofta sker allt på kompisens villkor. Om inte min dotter vill leka samma lekar eller om hon också vill vara med och bestämma så "hotar" kompisen med att hon inte vill vara kompis med min dotter längre.
Detta förekommer mitt framför näsan på både mig och kompisens föräldrar, men de säger aldrig ifrån. Själv har jag försökt att inte lägga mig i utan hoppats på att de ska prata med sitt barn om hur man beter sig mot en kompis. Det sker dock aldrig och för varje gång barnen leker så har jag och min dotter mått allt sämre eftersom hon alltid blir överkörd utan att någon vuxen tar hennes parti.
Så tillslut orkade jag inte höra tråkningarna längre utan sa ifrån, eftersom barnets egna föräldrar inte gjorde det. Jag skällde inte men jag sa i saklig ton "det är inte skysst att säga så till en kompis".
Då tog det hus i helvete. Föräldrarna anklagar mig för att ha skällt på deras barn. Det har blivit så infekterat att vi inte längre kan prata med varandra. Vi är av så olika åsikter att det inte går att resonera. Jag anser att det är vilktigt att vuxna visar att det inte är ok att bete sig hur som helst mot varandra, medan de anser att barnen ska klara av sina konflikter själva och att en vuxen aldrig får säga till ett annat barn än sitt eget.
Så säg mig, vad tycker ni? Har jag gjort något förskräckligt? Hur skulle jag ha gjort eller vad kunde jag ha gjort annorlunda?
Att bara låta det passera gång efter gång är ju som att ge ett tyst medgivande till att det är ok att behandla mitt barn så.
Tacksam för era tankar kring detta.
