15-åringen säger att hon hånglat med min man

Jag och min man firade nyårsafton hos min mamma och hade bestämt att vi skulle sova där. Vår son var då 4 veckor gammal. 4-5 vänner till mamma och hennes sambo var också med under kvällen och det dracks lite men inte så att någon blev direkt full. Någon timme efter midnatt gick jag och sonen och lade oss i ett rum på övervåningen. Min man skulle sova i rummet mitt emot. Nyårsfirandet pågick ett par timmar till på nedervåningen. Jag låg och ammade när min man kom in för en godnattpuss. Efter det var det tyst i huset.

Nästa morgon satt jag, min man, lillasyster och min 15-åriga "bonussyster" (mammas sambos dotter) - som vi kan kalla Emma, i köket och pratade i ett par timmar. Vi hade det trevligt och jag upplevde inga konstigheter. Min man och bonussystern gick vid ett tillfälle ut med hundarna. Någon gång på eftermiddagen åkte vi hem igen. Hemma säger min man att Emma hade verkat lite konstig kvällen innan.

På kvällen ringer min bror och säger att Emma har berättat för honom och hans sambo att min man hade kommit in till hennes rum på natten och att de hade hånglat! Enligt henne skulle han först ha kommit in till henne och sedan gått in till mig för att säga god natt. Jag blev helt stum men bestämde mig för att ta det lugnt. Jag satte mig med min man och förklarade vad min bror hade berättat. Min man blev mållös och chockad och förstod inte alls varför Emma skulle säga något sådant eftersom det inte hade hänt. Vi åkte tillbaks hem till mamma där jag, min man, Emma och hennes pappa satte oss och pratade. Emma höll fast vid sin historia, min man höll fast vid sin. Jag var förstörd och visste inte vad jag skulle tro.

Emma har haft en lite trasslig barndom. Hennes mamma har hållit henne väldigt löst, utan regler och uppmuntrat till utmanande klädsel, att dricka, röka och allt annat som ett barn inte ska syssla med. Hon har, liksom sin mamma, blivit väldigt "sexuell" och ser sig själv som äldre än vad hon är. Hon har tidigare ljugit om vilka hon haft sex med (alla äldre killar, +20) och blev LVU:ad p.g.a. saker hon sagt som inte har stämt. Hon är en trasig tjej som misstolkar mäns vänliga signaler för något sexuellt. Manliga lärare på skolan har upplevt samma sak.

Hur som helst så bestämde jag mig till slut för att lita på min magkänsla och tro på min man. Han har kämpat länge för att "få" mig, har en enorm respekt för min familj, är världens stoltaste pappa och skulle ha alldeles för mycket att förlora för att riskera något så idiotiskt och äckligt som att hångla med min 15-åriga "syster". Dessutom hade allt varit helt som vanligt morgonen efter nyårsfirandet och jag tvivlar starkt på att båda skulle kunna hålla god min om något hade hänt under natten.

Gästerna på nyår hade upplevt att Emma hade flirtat väldigt mycket med min man under kvällen och hade tyckt att hennes uppförande var fel. Min man hade suttit och pratat mycket med Emma, som hade berättat om sina problem med sin mamma. Min man hade försökt komma med råd, varit empatisk och "tyckt synd om" henne. Han hade vid ett tillfälle pussat henne på pannan (som han för övrigt gör helt vänskapligt med många). Jag har nu två teorier:

1. Emma har spunnit vidare på detta med samtalet och pannpussen; hon intalade sig själv att det faktiskt hände mer än så, alternativt att hon drömt resten och själv tror att det är sant. Eller,

2. Hon flirtade med honom och han nappade inte. Hon var då rädd att han skulle säga till mig eller någon annan i familjen om hennes flirtande och valde därför att ge honom skulden innan någon kunde lägga den på henne.

Tre månader senare känns det fortfarande lika jobbigt. Emma har fortfarande inte tagit tillbaks sin berättelse, trots att många saker inte stämmer med den. T.ex så har hon berättat att hon hade druckit alkohol i smyg och blivit full trots att ingen annan (inkl. min mamma och hennes pappa) märkt något. Hon hade morgonen efter berättat om hur en av hundarna hade hoppat upp i hennes säng under natten upprepade gånger och slickat henne i ansiktet. Däremot kunde hon inte minnas något från "hånglandet". Hon hade också verkat helt som vanligt dagen efter. Likaså min man.

Jag och min mamma står varandra väldigt väldigt nära. Hon är min bästa vän och jag har alltid spenderat mycket tid där hemma. Nu känner jag att jag inte kan det längre. Emma har tagit min "trygghet" ifrån mig och förstört så himla mycket mer än vad hon någonsin kan föreställa sig. Min man har varit stabil och tagit det hela med ansträngt lugn. Jag hade trott att det skulle kännas bättre om vi bara lät det rinna ur sanden, men det har snarare blivit tvärtom; desto längre tid som går utan att hon berättar sanningen desto svårare blir det. Jag försöker intala mig själv att hon fortfarande bara är ett barn och inte förstår bättre, att hon har haft det jättejobbigt och inte kan hjälpa att hon har en konstig verklighetsuppfattning, men det är inte lätt. Jag kan inte se henne i ögonen längre. Hon känns så fruktansvärt beräknande och manipulativ, som att hon njuter av att se vad hon har gjort. Det gör ont att se henne "lycklig" med min mamma och mina syskon medan jag och min man fortfarande lider av det.

Jag vet inte hur jag ska bemöta henne längre. Hon är bara 15, men har lärt sig att manipulera folk i hennes närhet. Hon får "hjälp" på BUP och genom soc, men det verkar inte hjälpa oss i just den här situationen. Igår berättade hon dessutom att hon vill att min mamma ska adoptera henne! Jag kanske läste för mycket mellan raderna men jag tyckte att hon såg triumferande ut.

Nåväl.. det kanske blev lite rörigt och långt, men jag behöver verkligen höra lite olika perspektiv om det här.

Anonym

Äldre 16 Mar 13:05

#1

låter som att tjejen har en hel del problem. Jag får känslan av att hon inte är fullt så manipulerande som du tänker dig. Alltså min magkänsla efter den berättelsen är att hon gör rätt knasiga grejer för att få uppmärksamhet eller för att försvara sig osv, men att det inte direkt finns en långtgående plan på vad hon ska få ut av det. Tror inte heller hon kommer våga erkänna så länge hon känner att det kommer kunna ge henne skada, att folk kommer tycka illa om henne osv. Hon verkar inte vara på den mognadsnivån att hon kan ta den smällen.

Anonym (intrig) Trådstartaren

Äldre 16 Mar 13:48

#2

Jo hon har problem, och jag förstår varför hon är som hon är men det gör det inte lättare för mig att behandla henne som vanligt. Hennes problem är förklaringen till det som har hänt, men inte en ursäkt för mig. Jag tycker hon är gammal nog att veta att hennes handlingar har konsekvenser.

Lajkie

Äldre 16 Mar 13:57

#3

Spar

Anonym

Äldre 16 Mar 14:09

#4

TS: Om du har bestämt dig för att lita på din man, verkar vara ett klokt beslut i sammanhanget, så tycker jag att du ska jobba med dig själv för att faktiskt leva med den tilliten fullt ut. Som det är nu så tror du ju på henne halvt om halvt, samtidigt som du säger att du inte gör det. Men hade du inte trott på henne alls, så hade det ju inte varit jobbigt för dig? Nu gnager tvivlet hos dig, och det funkar inte i längden, det kommer göra dig bitter.

Hon verkar vara ett väldigt trasigt barn, som kämpar för sin plats i livet. Och som blivit trampad på så många gånger att hon inte drar sig för att trampa på någon annan - i det här fallet dig. Det kanske kommer sig från att hon är avundsjuk på dig? Hon vill testa sin omgivning och se om de försvinner. Så gör små barn, och om hon aldrig fått göra det som liten så gör hon det nu istället. Och då kan det bli så vansinnigt fel, som det blev nu.

Men lik förbaskat, så är hon uppenbarligen inte mogen nog för att erkänna sitt misstag. Utifrån ålder så borde hon vara det, men du får nog försöka förstå att hon har missat så många bitar i sin utveckling att hon inte alls är så mogen som hon "borde" vara.

Jag skulle nog, i din situation, fortsätta jobba med mina egna tankar i frågan - komma ihåg att hennes version är fel, den versionen du har är rätt. Jag ser inget som tyder på motsatsen, faktiskt, så jag tror verkligen inte du behöver oroa dig för det.

Sedan skulle jag, om jag så behövde spela det, inte gett henne någon särskild uppmärksamhet. Någonstans njuter hon nog av att hon rubbat dig, och gjort sig själv så "viktig" för dig som du är. Även om det är i negativ form, så är det tydligen viktigt för henne. Jag skulle nog, om det kommer upp till diskussion, förklara att jag tycker synd om henne, att jag inte kan förstå hur mycket hon har lidit i sin barndom, för att nu hitta på en sån här sak. Försöka lyfta fram hennes positiva sidor, och tala om att det här beteendet är inte nödvändigt. Du och din man tycker om henne, för hennes positiva sidor. För det är nog det hon måste få in, att hon är värd att bli älskad för den hon är. Att hon inte behöver ta till såna här extrema saker, som dessutom är lögn, för att få uppmärksamhet. Hon ska kunna få det ändå. Och här kan det vara viktigt att ge det till henne, och faktiskt uppmärksamma och uppmuntra när hon beter sig "ok", så att hon så småningom vänjer sig vid att inte behöva ljuga sig till uppmärksamhet.

Anonym

Äldre 16 Mar 14:15

#5

Jag tror man begår ett misstag om man tror att hon ljuger enbart för att hon haft en trasslig barndom. Ofta är det just de tjejerna som äldre män/killar går på, för de vet att ingen skulle tro dem.

Jag försöker tänka mig in i hur jag skulle reagera om det var min man som blev bekskylld för en sådan sak, och det vore svårt. Jag skulle nog välja att tro på honom också. Men man vet aldrig, även om man har varit ihop länge och har barn ihop. Jag skulle nog alltid tvivla lite innerst inne på vad som egentligen hände.

Det jag reagerar på i din historia är att din man sa när ni åkte hem att "Emma verkade konstig kvällen innan". I min värld är det en varningsklocka. Varför säga en sån sak om man inte visste att det kanske skulle bli något mer av den kvällen senare?

Men som sagt ingen annan än dem två kan veta vad som hände, dock tror jag inte man ska avskriva hennes historia rakt av.

Bittersweet symphony

Äldre 16 Mar 14:16

#6

Min spontana reaktion är att din mamma och hennes man behöver ta tag i detta och kontakta BUP eller en psykolog . Din "syster" behöver hjälp att bearbeta det hon varit med om och att lära sig att hennes värde inte ligger i hennes utseende och dragningskraft. Det låter som om att hon ganska lätt skulle kunna hamna i ett destruktivt sexuellt beteende.

Jag förstår att detta är jobbigt för dig och kanske skulle det kunna bidra till att även du fick lite mer ro om du visste att hon fick samtalshjälp?

Vad gäller dig, din oro och tillit till din make så är mitt förslag att även ni söker hjälp. Det skulle nog vara en stor hjälp att besöka en familjerådgivare så att ni kan få hjälp att jobba på er relation utan iblandning av din familj.

Svenska kyrkan erbjuder familjerådgivning i flera svenska städer. Om man är medlem i Svenska kyrkan kostar det 150 kr/gång. Svenska kyrkans familjerådgivning är inte konfessionell och förutsätter inte att ni är kristna. http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=651162

Anonym

Äldre 16 Mar 14:18

#7

Bittersweet symphony skrev 2012-03-16 14:16:22 följande:

Min spontana reaktion är att din mamma och hennes man behöver ta tag i detta och kontakta BUP eller en psykolog . Din "syster" behöver hjälp att bearbeta det hon varit med om och att lära sig att hennes värde inte ligger i hennes utseende och dragningskraft. Det låter som om att hon ganska lätt skulle kunna hamna i ett destruktivt sexuellt beteende.

Jag förstår att detta är jobbigt för dig och kanske skulle det kunna bidra till att även du fick lite mer ro om du visste att hon fick samtalshjälp?

Vad gäller dig, din oro och tillit till din make så är mitt förslag att även ni söker hjälp. Det skulle nog vara en stor hjälp att besöka en familjerådgivare så att ni kan få hjälp att jobba på er relation utan iblandning av din familj.

Svenska kyrkan erbjuder familjerådgivning i flera svenska städer. Om man är medlem i Svenska kyrkan kostar det 150 kr/gång. Svenska kyrkans familjerådgivning är inte konfessionell och förutsätter inte att ni är kristna. www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=651162

Om man utgår ifrån att hon ljuger är det en bra lösning. Men tänk om hon pratar sanning. Bara tänk OM hon gör det?

Anonym (hmm..)

Äldre 16 Mar 14:21

#8

Anonym skrev 2012-03-16 14:15:00 följande:

Det jag reagerar på i din historia är att din man sa när ni åkte hem att "Emma verkade konstig kvällen innan". I min värld är det en varningsklocka. Varför säga en sån sak om man inte visste att det kanske skulle bli något mer av den kvällen senare?

Jag reagerade på samma sak.. Varför sa han så? Så säger en människa som känner sig skyldig..

tanken jag får är att han redan testade dig där, för att se om du misstänkte något?

Jag känner ju inte er eller er familj.. det kanske är som du säger.
,
..men han borde inte ha sagt något alls om det enligt honom inte hänt något ! Eller?

Anonym (intrig) Trådstartaren

Äldre 16 Mar 14:41

#9

Anonym skrev 2012-03-16 14:09:04 följande:

TS: Om du har bestämt dig för att lita på din man, verkar vara ett klokt beslut i sammanhanget, så tycker jag att du ska jobba med dig själv för att faktiskt leva med den tilliten fullt ut. Som det är nu så tror du ju på henne halvt om halvt, samtidigt som du säger att du inte gör det. Men hade du inte trott på henne alls, så hade det ju inte varit jobbigt för dig? Nu gnager tvivlet hos dig, och det funkar inte i längden, det kommer göra dig bitter.

Hon verkar vara ett väldigt trasigt barn, som kämpar för sin plats i livet. Och som blivit trampad på så många gånger att hon inte drar sig för att trampa på någon annan - i det här fallet dig. Det kanske kommer sig från att hon är avundsjuk på dig? Hon vill testa sin omgivning och se om de försvinner. Så gör små barn, och om hon aldrig fått göra det som liten så gör hon det nu istället. Och då kan det bli så vansinnigt fel, som det blev nu.

Men lik förbaskat, så är hon uppenbarligen inte mogen nog för att erkänna sitt misstag. Utifrån ålder så borde hon vara det, men du får nog försöka förstå att hon har missat så många bitar i sin utveckling att hon inte alls är så mogen som hon "borde" vara.

Jag skulle nog, i din situation, fortsätta jobba med mina egna tankar i frågan - komma ihåg att hennes version är fel, den versionen du har är rätt. Jag ser inget som tyder på motsatsen, faktiskt, så jag tror verkligen inte du behöver oroa dig för det.

Sedan skulle jag, om jag så behövde spela det, inte gett henne någon särskild uppmärksamhet. Någonstans njuter hon nog av att hon rubbat dig, och gjort sig själv så "viktig" för dig som du är. Även om det är i negativ form, så är det tydligen viktigt för henne. Jag skulle nog, om det kommer upp till diskussion, förklara att jag tycker synd om henne, att jag inte kan förstå hur mycket hon har lidit i sin barndom, för att nu hitta på en sån här sak. Försöka lyfta fram hennes positiva sidor, och tala om att det här beteendet är inte nödvändigt. Du och din man tycker om henne, för hennes positiva sidor. För det är nog det hon måste få in, att hon är värd att bli älskad för den hon är. Att hon inte behöver ta till såna här extrema saker, som dessutom är lögn, för att få uppmärksamhet. Hon ska kunna få det ändå. Och här kan det vara viktigt att ge det till henne, och faktiskt uppmärksamma och uppmuntra när hon beter sig "ok", så att hon så småningom vänjer sig vid att inte behöva ljuga sig till uppmärksamhet.

Jag har bestämt mig för att tro på min man för att min magkänsla säger det. Jag tvivlar inte på honom utan det som är jobbigt är att jag inte längre känner mig bekväm när familjen samlas (vilket är minst en gång i veckan). Jag har förlorat min "fristad" hos min mamma.

Du har rätt i att hon gör konstiga saker för att få uppmärksamhet och jag vet att hon flera gånger har gjort saker för att testa vilka som kommer finnas kvar för henne. "Tyvärr" fick hon ju som hon ville denna gången. Min mamma och hennes pappa finns ju kvar och "måste" gå vidare trots de konsekvenser det fått för mig och min lilla familj.

Jag ger henne inte mycket uppmärksamhet utan hälsar och säger hejdå när vi ses. Klarar inte mer än så för tillfället ändå.

Anonym (intrig) Trådstartaren

Äldre 16 Mar 14:48

#10

Anonym skrev 2012-03-16 14:15:00 följande:

Jag tror man begår ett misstag om man tror att hon ljuger enbart för att hon haft en trasslig barndom. Ofta är det just de tjejerna som äldre män/killar går på, för de vet att ingen skulle tro dem.

Jag försöker tänka mig in i hur jag skulle reagera om det var min man som blev bekskylld för en sådan sak, och det vore svårt. Jag skulle nog välja att tro på honom också. Men man vet aldrig, även om man har varit ihop länge och har barn ihop. Jag skulle nog alltid tvivla lite innerst inne på vad som egentligen hände.

Det jag reagerar på i din historia är att din man sa när ni åkte hem att "Emma verkade konstig kvällen innan". I min värld är det en varningsklocka. Varför säga en sån sak om man inte visste att det kanske skulle bli något mer av den kvällen senare?

Men som sagt ingen annan än dem två kan veta vad som hände, dock tror jag inte man ska avskriva hennes historia rakt av.

Jag tvivlar inte på min man. Jag känner honom tillräckligt väl för att veta att han inte skulle göra något sådant. Dessutom är han en sån person som nästan lyser i neon när han ljuger.

Att han sa att hon verkat konstig under kvällen bekräftades ju av de andra gästerna, som hade sett att hon hade flirtat med honom. Bland annat sa han att hon hade visat honom en massa killar på Facebook och sagt "den har jag haft sex med" osv.

Jag tror inte att hon ljuger rakt av, utan mer att hon spunnit vidare på den där pussen på pannan och fått det att bli något helt annorlunda. Jag tror att hon verkligen tror på sin egen lögn, av en eller annan anledning.

15-åringen säger att hon hånglat med min man

INNEHÅLL