Anonym (klaga inte) skrev 2012-03-17 23:08:35 följande:
Passar man inte in i systemet så beror det på en själv, “utbildning” är inte en och samma linje för alla utan det finns flera tusen olika vägar man kan gå som alla bekostas av staten. Ingen människa kan i ärlighetens namn säga att man inte passar in i någonting alls.
Vill du betala för ett ”bra liv” till din näromgivning så finns alltid möjlighet att skänka pengar till välgörenhet eller starta en egen fond att sätta av pengar i. Egna pengar gör man vad man vill med och skänka till andra är naturligtvis ett alternativ. Men statens roll är i mitt tycke endast att förse befolkningen med förutsättningar – inte garantera en viss outcome med skattebetalarnas medel. Det måste finnas en klar och tydlig skillnad i levnadsstandard mellan dem som studerar/arbetar/startar företag etc och dem som är skoltrötta/arbetströtta/inte vill flytta till annan ort för att få jobb etc, annars finns ju inga incitament att välja det första spåret.
De enda som jag tycker skattebetalarna ska hjälpa är dem som drabbas av sjukdom/skada som man inte kunnat hjälpa, flyktingar och andra som inte haft förutsättningar - även om jag också tycker att alla människor ska inse att sjukdom/arbetslöshet/skilsmässa/graviditet/dödsfal l etc som gör att man i perioder inte kan arbeta fullt ut är naturliga skeenden som förekommer i alla människors liv och som man måste spara en buffert till för att kunna hantera. Tyvärr verkar sparande stå ganska lågt på mångas prio-lista, något halvonödigt man ev kan ägna sig åt efter att man varit på systemet, köpt en ny tröja man eg inte behövde, druckit vin på krogen för 100 spänn glaset eller gått på bio med hela familjen. Själv sparar jag först och roar mig sen. Det borde fler göra.
Håller med om att man ska ha en buffert, absolut!
Jag betalar hellre skatt och försöker tillförsäkra en bra levnadsstandard för många ist för att skänka matpengar till grannarna.
Jag har ett konkret verkligt exempel: En kvinna +40, tre barn och gift. Företagen hon jobbar på går i konkurs och hon står utan arbete. A-kassan säger att om hon inte söker jobb och tackar ja till det hon får så blir hon utan a-kassa. Det gäller HELA Sverige. Hennes man har heltid men de klarar sig inte på enbart hans lön. Hon söker massa jobb i närområdet men dom vill att hon ska söka jobb som ligger 50-100mil från där hon bor. Moment 22 uppstår, hon MÅSTE söka ett lämpligt jobb som ligger 60mil från där dom bor, om hon får det måste hon tacka ja. För mig låter det hemskt att hon som jobbat hela livet ska vara tvungen att flytta 60mil från hus och familj för att få det att gå ihop. Ett sånt samhälle vill jag inte ha. Att man tvingar familjer till uppbrott och tar i från barn ena föräldern (som dom tom. har rätt till enligt föräldrabalken). Nej tack, jag är GLAD att betala skatt om jag kan bidra till att mina medmänniskor slipper genomgå sånt lidande.
Jag respekterar att vi tycker olika, i slutändan handlar det ändå om den egna människosynen och vår skiljer sig uppenbarligen åt.
