Det ÄR jobbigt att vara föräldraledig med två små barn. Eller?

Var och en ansvarar för sin egna lycka. Självklart är det tillåtet att känna sig trött,men låt det inte ta överhanden. Du blir inte piggare av att gå runt att känna efter. Tänk trött och du blir trött, tänk pigg och du blir pigg. 

nu jobbar visserligen jag igen och sambon är hemma med våra barn. de är 14 månader nu på torsdag, jag älskar mina barn mer än allt, men vi har haft en tuff start med dem. Vi gick från inga barn och bara tänka på sig själv till att vara tvåbarnsföräldrar och sätta dem främst hela tiden.

Man får tycka att det är tufft och jobbigt. Men man är ingen dålig förälder för det. de familjer du ser som ser så glada och pigga ut har kanske haft det jätte tufft de med och nu äntligen börjar energin komma tillbaka och kanske de fått komma ifrån lite och vara bara sig själv och inte förälder 24 timmar per dygn, om du förstår hur jag menar.

sen har ni en 3 åring och en 8 månaders, det kommer nog bli lättare om 6-12 månader =)

Ja du.... den där rosenskimrande lyckan med att vara hemma med sina små guldklimpar, visst kände jag den IBLAND. Men lika ofta, nej förresten oftare, var det vardag, rutiner, för lite sömn, trots, osv osv.

Jag tror nog att majoriteten av alla föräldrar som går hemma med sina små barn har jobbiga och bättre perioder. Tyvärr är det väl lite fult att erkänna det. Jag har alltid älskat mina barn, men det var först för något år sedan jag började gilla att VARA MAMMA.

Hur länge till ska du vara hemma? Jag minns det som himmelriket när jag började jobba och pappan gick hem på pappaledighet. Jag fick prata med vuxna människor på arbetsplatsen, äta lunch ifred, t o m gå på toaletten helt ensam   När jag kom hem stod maten på bordet, visserligen fick jag ta barnen eftersom mannen var trött men då hade jag ju saknat dom hela dagen så då var det ingen jobbig match.

Det är lätt att säga men inte lika lätt att genomföra, men se till att få till vuxentid för er som par också, det betalar sig!!!

Jepp! Här är en till. Har två underbaringar som är 4 år resp 5 mån. Älskar dem så det gör ont, men kan också känna längtan efter att bara få rå om mig själv någon jävla gång. Jag helammar så det finns liksom ingen möjlighet att rymma iväg en helg på spa eller resa bort med vänner heller för att få en paus. Jag hade nöjt mig med en fika på stan, men inte ens det går än.

Min sambo är bra på att ta över efter jobb i alla fall, men det hjälper liksom inte hela vägen.

Försöker tänka som så att det är en kort period i livet som man är såhär fast. Det brukar funka för mig i alla fall. Och att sluta jämföra mig med andra mammor. Jag är ju jag och gör det bästa av det istället.

När min yngsta kom så var min äldsta bara 18mån gammal..
Och ja det var extremt jobbigt! Min minsta var hur lugn och go som helst, sa inte ett pip knappt.
Medans min äldsta var riktigt påfrestande, plus att ist för å bära ett barn i trapporna så fick man bära två.
Ja det var skit jobbigt det första halvåret.. jag var trött konstant och fick ingen hjälp av pappan.

Men sen upptäckte jag att jag faktiskt kunde lämna barnen hos mamma och ta en promenad själv upp till affären, eller be henne passa dem medans de sov middag så jag kunde gå över till en kompis i 40min på en kopp kaffe..
Sådana små saker underlättade enormt mycket, man blev mycket piggare orkade mer.

Det är jobbigt att vara småbarns förälder, när den ena går ur sin trots så går nästa in i den. Men det är viktigt att få de korta stunderna att koppla av på. man orkar så himla mycket mer.

Idag är mina 7 och 5½, och vilken skillnad det är nu från det var då.
Men jag ångrar inte för en sekund att jag skaffade mina så tätt..

Det kunde ju varit jag som skrev det!! Med  lilleman var jag tvungen att ta hela f- ledigheten pga att min man väntade på operation av axeln men denna gången med lillan så delade vi rakt av! Nu börjar jag jobba om en vecka och jag ser så fram emot det! Jag vet att jag borde älska att vara hemma med barnen men det gör jag inte! Tycker det är tråkigt att ha dem intill mig 24/7 faktiskt. När jag arbetade fförra omgången så njöt jag av barnen otroligt mycket när jag kom hem från jobb. Jag hade ju hunnit sakna dem! Nä ts, du är INTE ensam!!

Jag hade tur och hade bara dubbel så kul! De som var jobbigast var när storebror självklart ville upp på sin vanliga tid och inte alls brydde sig om att mamma hade ammat hela natten.

Jag har inte lusläst tråden men jag bara undrar, kan inte pappan ta ledigt resten av tiden nu då? Vi bytte när yngsta sonen var 9 månader och det var jätteskönt att komma tillbaka till jobbet!

Jag visste väl att det fanns fler!

Jag ska vara föräldraledig fram till augusti då barnens pappa tar över. Han har inte möjlighet att gå hem tidigare med anledning av sitt jobb. Men innan jag börjar jobba ska vi ha ledigt några veckor tillsammans, ser verkligen fram emot det.

Jag tror att det kommer att vara delvis jobbigt att börja jobba igen då det är en stor omställning efter att ha varit hemma i ett år och släppt allt vad jobb heter.  Men gud vad jag längtar efter att få vara i ett sammanhang där jag inte bara är mamma. Där jag kan föra vuxendiskussioner och utmanas mer intellektuellt. Och jag längtar efter att få längta efter barnen. Det gör jag ju inte riktigt nu när jag är med dem hela tiden. 

Jag har en fantastisk sambo och vi delar på allt när han är hemma. Men ibland tror jag inte riktigt att han förstår hur jobbigt det kan vara att vara hemma med barnen. Jag tror att både han och jag tänker att den andre har det mycket lättare.  
 

Jag och maken är helt överens om att det är jobbigare med 2 barn än med 3. Jobbigare än med 7 också för den delen! Vi ser med fasa tillbaka på det året då andra barnet föddes och storasyster gick in i trotsåldern. Men jobbigare än så blev det inte, utan sedan blev det bara lättare för varje barn ...

Förresten, hur upplevde ni som börjat jobba igen att det var att komma tillbaka till jobbet? Ibland undrar jag om jag överhuvudtaget kommer att fixa det om jag ska vara så här trött. Tycker mest att hjärnan känns som en seg deg...