Fler som mår/mått dåligt psykiskt efter förlossningen??

Du måste söka hjälp innan det eskalerar. Be att BVC ger dig en tid till deras psykolog.

Inte säkert men det kan vara en begynnande förlossningsdepression eller liknande.

om det fortfarande sitter i så tycker jag nog du ska säka hjälp. det är inte alls meningen att man ska må så. de frösta 2-3 veckorna är ju svajiga men sen ska det lätta. jag fick depression med första sonen och brode sökt hjälp! ångrar det....för det finns bra hjälp att få så man kan nuta av sitt barn med

Jag har mått rätt dåligt efter båda mina förlossningar, den första i jan 09, den andra i aug 11.  Lite bättre var det med nr2 men jag känner det som att jag helt enkelt inte är skapt för den där första tiden med dålig sömn, starka känslor och allmän oordning...  Första gången gick det inte bort efter 2-3 veckor utan snarare månader.

Hur som helst tycker jag att tipset att kontakta  psykolog via bvc är bra. Jag träffade psykolog (via bvc - hon var jättebra) när jag började bli fundersam över hur jag mådde, när mitt första barn var några månader (på ett ungefär...). Det var skönt att bara få vräka ur sig allt och få bekräftat att jag inte var knäpp som mådde dåligt när alla bara "Å, njut av den här tiden" och "Så mysigt ni har det" fast jag kände mig nere och satt hemma och grät och undrade hur den stackars ungen skulle få det med en sån mamma....

Dessutom, steget att bli tvåbarnsförälder är STORT, större än jag trodde innan vi fick vår lillkille i augusti. Det där med sömnen känner jag igen - man bara måste sova eftersom man inte kan lägga sig hur som helst på dan som man kunde med nr1 och så knyter det sig. Men jag tror att det släpper om ett tag, det gjorde det för mig iallafall och nu somnar jag rätt fort bara jag vet säkert att lillen sover ordentligt.

Lycka till med allt! Och ta den där kontakten via bvc.

Du är verkligen inte ensam!
Jag svara samma som de andra! Prata med BVC de kan ordna samtalskontakt med någon från barnhälsovården!

Jag har även två barn och med första gick det jättebra men nu med vår yngsta så slutade jag knyta an till henne redan i v23 när hon höll på att födas för tidigt! Det blev inte bättre av att hon höll på att dö när hon var några dagar gammal!Jag har fått träffa en psykolog på barnhälsovården som varken har höjt på ögonbrynen eller tyckt jag varit tokig som inte ville hålla mitt barn eller vara ensam med henne! Jag var helt enkelt rädd för att mista henne och mitt sätt att hantera det var att ta avstånd! 

 Idag är hon 5månader och vi mår båda bra! Jag jobbar fortfarande på att knyta an till henne eftersom det tog ett tag innan jag vågade erkänna att jag kände såhär! Jag har fortfarande skuldkänslor över att jag tog avstånd från henne men jag har nu fått veta att det är en vanlig reaktion i min situation.

Så vänta inte ! Din ångest beror på något och ju fortare du får prata om det och komma till insikt om vad den beror på så kommer du snart må mycket bättre igen!

För mig blev det redan bättre av att jag sa det högt till min man och min mamma! De fattade väl inte riktigt från början men sedan tog jag steget att prata med BVC och sedan dess har det bara blivit bättre! De som inte varit med om förlossningdepression kan tyvärr inte sätta sig in i hur det känns. Men som min psykolog sa att de möter föräldrar dagligen som inte kommer ur sin babyblues efter en fl. Vi kanske känner oss som ensammast i världen  men vi är långt ifrån det!
Stora styrkekramar på dig!

Tack för svar! Tänkte att jag skulle uppdatera. Lillen är en månad idag, och jag mår äntligen mkt bättre! Den allmänna nedstämdheten började släppa efter nästan tre veckor, sömnproblemen hänger med fortfarande, men inte alls som förut. Känns som att det kommer att släppa snart också, peppar, peppar... Känns så skönt att känna sig som sig själv igen. Pratade med BVC och fick träffa en kurator. Kändes jättebra att få prata med henne. Ska tillbaka nästa vecka och prata om mina förlossningar. De har båda varit komplicerade och den första har jag inte pratat med någon om, fast det gått drygt 4 år, så det kan nog vara bra. Sen kom vi fram till att jag är en person som har svårt för att inte ha något att göra, jobbar heltid annars och träffar folk hela dagarna, så ibland känns det som att jag ska klättra på väggarna när jag är hemma... Viktigast av allt är nog att man ska prata med andra om hur man känner, och att man inte ska skämmas för att man inte tycker att allt är underbart med att vara föräldraledig. (Jag har till och med känt mig avundsjuk på maken som får gå till jobbet på morgonen...)

Vad skönt att höra att du mår bättre. Måste bara skriva att jag känner igen mig. Jag mådde jättedåligt i två veckor, men sedan blev det bättre. Ångesten bara sköljde över mig och det kändes som att hela livet var "slut". På kvällen var jag trött men började gråta när det var läggdags eftersom jag visste att jag inte skulle få sova (dottern vaknade och ville ammas minst varannan timma). Hade inte alls räknat med den omställning det skulle vara, och blev överrumplad över det känslor som följde med. Har aldrig varit så uppgivet ledsen (förutom när jag drabbats av svår sorg som t.ex. när min mamma gick bort och det är en helt annan känsla) samtidigt som jag hyste så starka känslor. 

Du skriver att du är en person som inte är van att vara sysselsatt och jag förstår precis vad du menar. Själv fick jag rådet hela tiden att jag skulle ta det lugnt, sova på dagarna osv, men det gav mig bara mer ångest! Jag ville känna att jag levde, och det gör jag genom andra! Samtidigt kändes det jättejobbigt att ge sig ut. Att ta en barnvagnspromenad var som att planera en bergbestigning och jag fick panik när dottern skrek. Nu kan jag se tillbaka på den tiden och inte alls förstå hur det kändes. Idag är det ju världens naturligaste grej att vara mamma! 

Efter ett par veckor lade sig känslostormen. Amningen stabiliserades (de första två veckorna satt dottern som en igel på mig) och jag kände mig mer trygg. Så jag började planera saker, möta folk ute (det var i somras och vädret i Stockholm var väldigt fint), gå på caféer osv. I höstas har öppna förskolan varit min räddning. Tack och lov att jag bor i en storstad så här kan man välja och vraka bland aktiviteter. Dessutom har jag haft turen att hitta ett nätverk av föräldralediga som jag kunnat umgås med (vi är faktiskt ett gäng som lärde känna varandra redan som gravida i en tråd här på FL!). 

Nu har jag börjat jobba 50% och det är superkul. Ska snart börja jobba heltid och det är med blandade känslor. Tiden som föräldraledig gick ju så fort!

Lycka till med allt!  

Vad härligt att du mår så mycket bättre! Bra gjort att du tog tag i det! Heja!
Som du säkert sett är du långt ifrån ensam om att ha känt såhär.
Vill dela med mig av ett boktips! Läs Moderslycka-vart tog glädjen vägen? av Helena Askén.
Superbra bok!

Jag mådde skit och piss rent ut sagt i två veckor. Ångest så svetten rann, kändes som om någon hade dött. Det som fick det att vönda för mej var ett sätt att tänka som kommer från ACT terapi, en form av KBT. Googla det, det är inget krångligt. Går ut på att låta känslorna komma och gå utan att kämpa emot, bara iaktta dem och inte döma (typ: vilken värdelös människa jag är som sitter o grinar när jag har en nyfödd). Kanske kan hjälpa dej med, hoppas. Stor kram till dej, fy fan vad jobbigt det är :(