m0desty skrev 2012-03-26 13:21:44 följande:
Jag är för fri abort enligt den svenska modellen.
Nu visade det sig att det skulle bli väldigt svårt för oss att bli gravida och när väl undret inträffade efter flera sorger och ett missfall, då kände vare sig jag eller min man att vi skulle göra abort även om vi visste att vårt blivande barn skulle ha DS. Vår statistiska risk för detta är 1:200 och vi valde bort fostervattenprovet som har en precis lika stor risk att ge missfall. Eftersom vi valde bort fostervattenprovet valde vi också bort KUB-test.
Jag är nu i v 23 och vi vet att alla kroppsdelar sitter där de ska och inga allvarliga missbildningar finns. Naturligtvis hoppas vi på att få ett barn med rätt antal kromosomer, men om det blir ett DS-barn så är det välkommet i alla fall. Hellre detta än inget barn alls. Ingen av oss tvivlar på att vi skulle älska barnet lika mycket i alla fall.
De DS:are jag träffat är kärleksfulla och min uppfattning är att de allra flesta lever ett ganska gott liv trots allt. Bland "vanligt folk" har jag träffat på både bra människor och dåliga, ouppfostrade, elaka där man undrade vad som egentligen gått snett. Rätt antal kromosomer är ingen garanti för att det ska bli enkelt att uppfostra eller umgås med någon.
Har man normalt lätt att bli gravid och är relativt ung eller redan har barn då kan man kanske kosta på sig fostervattenprov och abort, men för oss var det inte aktuellt.
Dejag träffar på i mitt jobb är kollin och behöver hjälp med ALLT! De kan inte gå, inte prata, inte äta själva. De har svåra fysiska besvär. Jag skulle absolut inte vilja föda ett barn med DS då alla inte får "vanliga" liv.
