Livet blev inte som jag tänkt mig. Inte lycklig men inte olycklig.

Min kompis satte upp ett citat på sitt kylskåp i samband med terror attacken mot worldtrade centre "i morse när jag vaknade var jag lycklig" Dvs ibland förstår man inte riktigt hur lycklig man är förrens det blir sämre... Jag var tvärtemot dig missnöjd med mitt liv, ledsen över att ha separerat, besviken på att inte få det där livslånga förhållandet - en familj. Nu är jag sjukskriven och längtar efter hur det var nyss när jag orkade med så mycket. Vet att det kommer bli bättre är inte en person som är svartsynt. Men som sagt fungerar allt väldigt väl kan man nog bli lite avtrubbad inför hur lycklig man är ... Lycka till och ta tillvara dina år

Fast jag vet att jag inte är lycklig rent så. Jag är självklart lycklig för allt det jag HAR. Varenda dag. Men jag är inte lycklig i/med förhållandet eller hur man ska säga.

Jättesvårt förklara just för jag inte är olycklig, och är medveten om hur värdefullt det jag har är. Men sorgen över att inte ha det där sista, det som för mig på ett sätt är viktiigare än allt det andra tillsammans, den har jag levt med i många år och den är inte inbillad.

Jag är inte beredd att ge upp allt det jag faktiskt har för att chansa på att få det som saknas. Jag är medveten om att chansen att hitta både och i en ny man är liten. Samtidigt sörjer jag så väldigt att den känslomässiga stödbiten saknas helt. Det har jag gjort i många år så det  kommer knappast ändras.

Det är inte synd om mig! Det är inte det jag vill med inlägget, jag har valt själv och är varje dag fri att göra ett omval och välja annorlunda om jag vill. Det vet jag.

Det är nog bara att frieriet var den "sista biten i pusslet" och nu står det så tydligt att jag fick alla bitar utom en. En viktig men inte så viktig att jag är beredd att riva upp hela pusslet. Men den syns så väldigt tydligt i och med frieriet och gratulationerna i samband med detta.

Tolkar jag dig rätt om jag säger att det som du känner saknas just nu är förälskelse i din partner? Eller rättare sagt att du är missnöjd med hur ert förhållande är. Ingen är ju perfekt, och så länge man kan leva med sin partners dåliga egenskaper och svagheter är det bra. När man känner att det blir för mycket så är det svårare. Ett allmänt missnöje är tråkigt och svårt att vända...

Det finns inte många alternativ, ett är att leva med situationen, ett annat att bryta upp och söka den perfekte mannen, det tredje att försöka hitta en lösning "utanför lådan" .

Varför kräva att det känslomässiga stödet ska komma från din man? Jag vet att drömmen är att EN person ska uppfylla alla upptänkliga behov, helst innan man ens bett om det. Men så är det sällan i verkligheten.

Se om du kan hitta vad du behöver hos någon annan; i familjen, släkten, vänskapskretsen. På sätt och vis så har du ju tur, det som saknas är ju något som det är socialt acceptabelt att söka utanför tvåsamheten som är stenhårt stängd i vissa andra avseenden.

Nej, då missförstod du lite.

Det som saknas är just det att känna att han är min bästa vän. Att han finns där för mig när jag är ledsen, orolig etc. Det gör han inte - och har aldrig gjort. Han vill inte höra om när jag är ledsen, han är inte förmögen att trösta mig när jag är ledsen. Utan han lyssnar plikttroget, säger någon kommentar som ska muntra upp och det är det.

Är jag orolig lyssnar han pliktskyldigt kortast möjliga stund och säger något om att det säkert inte bli så som jag oroar mig för.

Min mor dog i cancer förra året. Min sambos 'känslostöd' i detta bestod av att tycka "vad tråkigt, jag är ledsen för din skull" samt att göra praktiska saker för att underlätta för mig. Han tog hand om allt hemma för jag skulle kunna vara på sjukhuset med henne etc. Men känslostödet uteblev. När jag tog upp hur orolig jag var att hon skulle dö, om det skulle vara plågsamt (när det stod klart att det fanns inget hopp kvar) så svarade han att hon ju inte behövde dö, oroa dig inte för det det kanske inte bli så, respektive "det kommer säkert gå smärtfritt, oroa dig inte".

När jag var ledsen efter att hon gått bort så återigen slog han knut på sig själv praktiskt för att hjälpa mig och underlätta för mig. Men han bemötte sorgen och min ledsenhet med "Det kommer snart kännas bättre ska du se. Imorgon är en ny dag och då ska du se det känns lite lättare".

Han är så. Jag har accepterat det och respekterar honom och älskar honom för den han är. Men det var inte i ett sådant förhållande, samboskap, äktenskap jag drömde om att leva. Det var inte det jag ville helt enkelt. Men nu gör jag det. Och allt annat är perfekt. Men jag kan inte riktigt släppa sorgen över att han aldrig kommer bli min bästa vän, min klippa och mitt stöd så.

Idag ringer jag ju en vän, en släkting eller för den delen blivande svärföräldrarna när jag är i behov av känslomässiga råd, stöd eller liknande. Men jag önskar varje gång jag kunnat få det från HONOM.

Som jag skrev nedan, skrev det innan jag läst ditt svar:
dag ringer jag ju en vän, en släkting eller för den delen blivande svärföräldrarna när jag är i behov av känslomässiga råd, stöd eller liknande. Men jag önskar varje gång jag kunnat få det från HONOM.

Så det handlar inte om att det är synd om mig, att jag står utan känslostöd eller liknande. Men jag tycks inte riktigt kunna sluta sörja att han inte kan ge mig det. Såsom jag både önskat och tyckt det 'ska' vara i ett förhållande.

Du får nog acceptera och älska honom som han är. Han har ett annat sätt att ställa upp för dig. Oftast kan man inte få allt från en och samma och bra att du har stöd utifrån. Jag tror dessutom det är nyttigt att inte stänga in sig med en enda.. vänner behövs fast man är i ett förhållande. Vid jobbiga saker kan det lätt bli för jobbigt annars, och man vill ju inte bara dela elände.. vilket det annars kan bli.

Det gör jag ju också. Djupt och innerligt. Jag önskar dock att jag inte skulle sörja det som inte är? Att jag kunde bara släppa det och enbart fokusera på det jag faktiskt har.

Normalt går jag ju inte och tänker på sådant här. Det är nu i samband med frieriet det har "blossat upp" igen och jag hoppas/antar att det lägger sig igen efter bröllopet osv.

Tillägg: Det är säkerligen frieriet och det stundande bröllopet som accentuerat det hela med. Jag har ju i princip sen den dag jag mötte honom vetat att det här är mannen jag vill leva resten av mitt liv med. Men frieri och bröllop slår fast det på ett annat vis och säkerligen därför det här kommit upp till ytan.

Jag förstår precis vad du menar eftersom jag har det exakt likadant.

Allt är "bra" utåt sett, och kärlek finns det gott om - men empatin, förmågan att trösta & stödja mig när jag är ledsen eller bara lite nere - den saknas helt.