Hur kan man hitta tillbaka till varandra?

Tråkigt att höra att ni växt ifrån varandra så. Men vad var det som gjorde att ni föll för varandra från första början? Kan ni hitta dig igen? Och när ni ser till att ta er tid att göra något tillsammans, se då till att GÖRA något aktivt, eftersom det verkar svårt att bara sitta och titta på när den andre äter. Gör något fysiskt. Spela biljard, börja med geocaching, gå salsakurs, åk och fiska, bygg ett växthus - spela roll vad, bara det är något som kräver samarbete och som ger er något nytt att fokusera på och prata om.

Gör upp planer för framtiden. Vart strävar ni som par? Vad tänker ni er att ni ska hitta på när barnen är utflugna? Våga fråga varandra, och våga också fundera ut vad du själv vill.

Tack för ditt kloka svar. Du slår nog huvudet på spiken när du skriver att vi ska göra något tillsammans, något fysiskt, och att vi ska börja prata med varandra. Vad hjälper ett biobesök eller restaurangbesök om man ändå bara åker hem och sätter sig tysta i soffan efteråt? Svårt att hitta på så jättemycket fysiska aktiviteter utanför hemmet när vi snart kommer ha en ny liten bebis, men som du skriver så kan man ju bygga ett växthus ihop Vi köpte ett radhus för ett halvår sedan, som vi har lite planer för. Min sambo är väldigt händig, och det blir lätt så att han står för renoveringarna, men jag ska nog försöka mig på att vara delaktig i det han gör mer, så att det blir gemensamma projekt för oss båda. 

Men som sagt, måste våga börja prata med honom. Det är som en spärr när jag ska försöka göra det, och så har det alltid varit. Vi har alltid haft svårt att verkligen prata med varandra, när vi är ledsna eller besvikna eller vad det kan vara.... Tvärtemot mitt förra förhållande, där vi ältade och ältade varenda liten grej. Vad olika det kan vara  

Gör så att av er lön så tar ni 2-5% (beroende på vad ni har efter skatt ihop)å lägger på att göra saker som bio, äta ute, lite fina underkläder osv. blir det en månad som inte ni gör det lilla extra ihop sparar ni detta till nästkommande. Låt inte det gå mer än 3 månader mellan era aktiviteter som är kostsamma. Sen gratis saker kan ni försöka få att funka iallafall 1 dag varannan vecka. Kanske kan kännas ovant i början som ni fått in lite dåliga vaner i relationen till varandra men förhoppningsvis ändras detta lite om ni tänker på det jag gav som förslag..

Usch, det låter inget vidare, jag förstår att du känner dig ledsen.

Jag tror inte att det behöver vara så att ni - som någon skrev ovan - har vuxit ifrån varandra. Det handlar nog mer om att ni, som du säger, har slutat anstränga er, slutat prioritera ER som par. Jag tror att det är väldigt vanligt när man får barn, men det betyder så klart inte att det måste vara så, eller att det gör saken bättre/lättare att acceptera.

Jag undrar lite varför du är rädd för att prata med din sambo? Vad är du rädd ska hända?

Jag blir också lite nyfiken på hur det kom sig att ni lyckades bli med barn igen, när ni inte verkar ha någon närhet? Eller, det fysiska kanske fungerar?

Hör gärna av dig om du vill.

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, så jag vet hur det är...

Även jag tycker att jag själv är bättre än min sambo på att visa uppskattning, ge komplimanger, vårda relationen... Men till skillnad från er så har vi pratat om situationen väldigt många gånger och vi är överens om att vi inte är i närheten av vad vi en gång var. Vi gör upp planer för hur vi ska gå tillväga för att hitta tillbaka till varandra, vi säger vad vi saknar och behöver, det känns alltid väldigt bra efter att vi har pratat.

...men sedan faller vil tillbaka i gamla mönster.

Min sambo är en SÅ bra kille. Han är snäll och omtänksam och tar väldigt mycket ansvar för vårt barn. Men jag kände att han förändrades ganska så direkt när vårt barn kom. Hans fokus förflyttades till nästan 100 % från mig/oss, till bebisen. Och visst ska bebisen få all kärlek och närhet som h*n behöver, MEN jag menar att vi också har ett ansvar - både gentemot oss själva och gentemot vårt barn - att vårda OSS.

Det känns inte riktigt som han tar sin del av det ansvaret, och det gör mig både arg, ledsen och frustrerad. Känner mig lite sviken av honom.

Vi bråkar inte heller, och vi kramas och pussas. Men det är ungefär allt. :(

Det är ju tyvärr så att många killar har svårt för att prata om känslor, och det är väldigt jobbigt för den andra i relationen som INTE har det. Jag har inget svar på hur man ska komma tillrätta med det, men jag tror att man alltid kommer längre genom att försöka förklara hur man själv känner och vad man behöver, än att gnälla på den andra och antyda att den gör fel.

Försök att förklara för honom hur du känner, säg till honom att du VET att han tycker att det är besvärligt att prata om såna här saker men säg att du behöver det eftersom du mår dåligt över hur ni har det. Säg att du saknar honom, istället för att säga att han gör fel som är frånvarande.

Försök att få tid till att prata om vad ni kan göra. Avsätt tid för detta! Det är ingenting som man bör kasta ur sig i förbigående... "du, jag tycker inte vi har det så bra, vad ska vi göra åt det?"

Fråga honom hur han tycker att ni har det. Fråga om det finns något han skulle vilja ändra på, eller om det bara är du som saknar närheten mellan er?

Sassus - ja, vi får hjälpas åt att få våra respektive förhållande att bli bättre. :)

Vi går faktiskt och pratar med en familjerådgivare. Eller, ja, vi har gjort det 2 ggr, och det är jättebra. Jag tycker att vi får en större förståelse för varandra, när vi får frågor och input från en tredje part.

Jag kan varmt rekommendera det, men å andra sidan så har du/ni ju problemet att din sambo inte har så lätt för att prata...

Inboxa mig om du vill, så behöver vi inte outa vår relationer mer än nödvändigt! :)

En till med usel familjesituation - "vi hade ett hem med två barn, men ingen relation" passar otroligt bra bara att det är 4 barn...

Familjerådgivningen nästa!