Hur kan man hitta tillbaka till varandra?
Såg "Så levde de lyckliga i alla sina dagar" på nätet igår, och hörde ett citat som passade så bra in på mig och min sambo, nämligen "vi hade ett hem med två barn, men ingen relation". Vi har vårt andra barn på väg, men vår relation är som bortblåst. Jag älskar min sambo, och sist jag frågade honom om han älskar mig svarade han ja (vi är extremt dåliga på att säga det till varandra, och har alltid varit). Jag är dock rädd att om vi fortsätter i de här hjulspåren kommer vi inte bo tillsammans längre om ett par år.
Problemet är att vi tar varandra för givet tror jag, vi ger inte varandra uppskattning och närhet (jag tycker personligen att jag är bättre på det än han), och vi gör aldrig något tillsammans bara han och jag. Kan ta ett exempel, som handlar om alla hjärtans-dag. Jag ville åka till Stockholm och bo på hotell, och gå och se på Dirty Dancing. Sen kände jag att vi inte hade råd att göra det, så då tänkte jag en weekend i Göteborg, som blev en hotellövernattning i Gränna, som blev restaurangbesök och bio i hemstaden, som blev bio, och kvällen slutade sedan hemma i soffan framför TV:n. Jag VET hur viktigt det är att göra saker tillsammans, men det är precis som att vi inte tycker det är värt pengarna det kostar, även om det bara är en liten kostnad egentligen. Pratar vi om att gå ut och äta slutar det ändå med att vi lagar mat hemma... Hyr vi film är det inte alltid vi ser den tillsammans, utan han går upp och lägger sig istället. Jag har börjat jämföra mig med alla par vi känner, och känner mig så ledsen då. "Jaha, nu har de en helg i Stockholm, nu ska de gifta sig, nu ska de åka till kanarieöarna..." Är det bara vi som har det helt dött?
Häromdagen fick jag frågan av en om det inte var jobbigt att inte ha någon släkt i närheten som kan vara barnvakt. Då sa jag att min sambos mamma bor bara några mil från oss, och har varit det några gånger. Fick svaret "då brukar hon komma och sova över?". Eh nej, vi gör aldrig något tillsammans på kvällen så hon behöver det.
Jag kan tro att svaret på det här är att börja göra saker tillsammans, börja ge varandra uppskattning, närhet osv. Men det är svårare än det låter. De få gånger vi går ut och äter har vi liksom inget att säga till varandra känns det som, så det blir bara jobbigt... Vi är också extremt dåliga på att prata med varandra. Jag gråter i tysthet bredvid honom i sängen, men vågar inte prata med honom om hur jag känner. Det är ju helt stört.
Ibland tänker jag att med nästa barn som kommer om knappt en månad kommer vi nå botten, och då kanske vi måste ta tag i det här. Kanske till och med gå och prata med någon, iaf prata igenom vår relation. Det känns som en tröst på något sätt. För en sak är säker, jag vill inte ge upp!
Det tragiska är att vi "bara" har varit tillsammans i sju år, och jag känner ändå att vi inte har något mer att upptäcka hos varandra. Hörde igår några som sa att de fortfarande upptäcker nya saker hos varandra efter 40 år... Då är ju sju år ingenting.... 
Hoppas någon har orkat läsa allt det här. Äe det någon som har hittat tillbaka till sin partner, och hur gjorde ni? Eller är det någon som har andra råd att ge? Jag vill ju inte ha det så här...
Hon blir tre veckor idag. Just nu känns det faktiskt bättre måste jag säga. Vi myser med den nya bebban, och den där önskan om att vi ska hitta på en massa saker har bytts ut mot amning och blöjbyten. Säkert beror det på att vi nu inte kan göra så mycket, och därför är jag nöjd med att bara vara. Tycker att vi pussas lite mer än vanligt också, och jag ser faktiskt fram emot att kunna ha sex med min sambo igen, vilket jag inte känt på länge. Jag hoppas verkligen att den här känslan håller i sig, får kämpa för att den ska göra det när vi kommit ut ur bebisbubblan 
