Curlade barn eller ej?

Nä,de är inte curlade. De är barn.

Rent spontant skulle jag gissa att din kille har dåligt samvete och försöker "kompensera" för barnen att han och deras mamma inte längre lever ihop....
Jag gissar också att de uppför sig helt anorlunda hemma hos mamman, det är rätt få föräldrar som skulle kräva att barnen går och lägger sig mitt i ett program (de flesta skulle nog antingen låta barnet titta klart eller inte börja titta alls) så hon är nog rätt bestämd av sig.

Har ni bara barnen varannan helg så kan ni hålla diskussionerna om relationen till tiden de inte är hos er. 22 Är normal sovtid för en 12 åring.

Håller med ts. Min TREåring får vackert vänta medan jag pratar klart i telefon, t ex.

22 är sent för en 9 åring tycker jag. Vid 21.15-21.30 allra senast lägger sig min 9åring en helg.

Halv 9 en vardag med skola om han går upp halv 8. 

Du måste nog vara öppen för att se även dina brister.... du låter faktiskt som att ALLT du sa är rimligt.

Att sitta och reda ut din och sambons problem i närheten av ungarna...är väl inte så vuxet. Dom känner av vibbarna och blir oroliga. Min grabb brukar bli som en plåsterlapp och springa och kramas ideligen om det bleir "oroligt" här hemma. Typ sist jag var knäckt över svärmors påhopp.

Det låter också som att du tror att du kan styra och ställa med tre stycken utifrån dina värderingar och normer.
Tror du det funkar? Farsan har sitt sätt med barnen och vill inte han ändra det självmant när du påtalar det...räkna med att du bara slår huvet i väggen gång på gång.

Det låter som du var hårt hållen som barn och att det minsann var rimligt. Om jag var du skulle jag bryta med gubben, lära känna mig själv och sen ge mig ut och träffa en gubbe som vill liknande som du.

Believe me, du kan INTE NÅGONSIN förändra en annan vuxen människa, om den inte själv är med på tåget.
I relationer kan man varken bli varnad eller tvingas sluta.....lika bra att dra om det inte passar. Så får han leva på sitt vis med sina barn. Och lära sig en läxa av det kanse? Eller inte....alla är inte öppna för förändring.

Är du själv det? Syna dig själv krasst? Själv tycker jag du har en del vettiga synpunkter, men också en del orimliga. Kanske måste man ha egna barn för att fullt ut förstå bindningen och känslorna man har för sitt barn.

 

Jag har fem barn (rätt stora nu) och jag hade ALDRIG orkat med att ha det som du beskriver. TV-spels-TV:n _bredvid_ den vanliga TV:n? För att "barnen vill det"? ALDRIG! Och att genast avbryta allt annat om barnen vill något, nä, det finns inte på kartan. Visst, det blir många kompromisser. T ex när våra barn var mindre hade jag ett TV-program i veckan jag ville se och det var inte förhandlingsbart. Jag hade rätten till TV:n den timmen varje vecka och barnen fick inte störa mig då (om det inte var otroligt viktigt såklart). Men övrig tid, hela veckan, så hade faktiskt barnen första tjing på TV:n, enklast så. Jag satte mina barn i första rummet säkert 90% av tiden men det verkar vara lite mer än så hemma hos er...

Jag tycker inte att du har med det att göra. Ni bor inte ihop.
Tycker pappan att du är för hård så är du för hård, det är hans barn - han bestämmer.
Hade jag varit honom hade jag verkligen inte ens övervägt att flytta ihop med dig.  

Ja, antingen får han leva ensam med barnen eller finna en partner som delar hans inställning till hur han vill ha det med sina barn. 

Vad är det med det som du försöker göra dig löjlig över nu? Du har ju själv skrivit ett otal gånger om att du ångrar att du gav dig in i det förhållande du har. Det kommer den där ts-kvinnan att göra också - eftersom de är så olika och eftersom hon irriterar sig på situationen och på barnen redan innan de ens flyttat samman. 

Härligt med en pappa som står upp för sig och sina barn!

Vad menar du? Han vill ha det på sitt sätt med sina barn, ts riktade kritik mot hur han valde att ha det och göra mot och med dem och han tog konsekvenserna av det och gjorde slut med ts. Det ser jag som ett bra beslut. Varför ska man vara tillsammans med någon som har åsikter om hur man ska bemöta sina barn om man inte håller med om det som uttrycks.

Fler borde förstås följa den här mannens exempel.
 

Nej, den som vill ta hänsyn till en ny partners avvikande åsikter bör göra det. Den som inte vill det bör göra slut. 
Och självklart får människor, både partners och andra, rikta kritik mot någons sätt att uppfostra (eller låta bli att uppfostra) sina barn - men då får ju också den människan räkna med att reaktionen kanske inte blir den önskade. 

Vad är det för konstigt med det, menar du?

Jag tycker att det är bra att den här mannen gjorde slag i saken, mycket bättre än att leva tillsammans i ett förhållande likt många av dem som beskrivs på det här forumet.  

Men vad är det du opponerar dig emot? Du skulle göra slut om situationen var en som inte passade dig. Mannen i trådstarten gjorde slut för att situationen var en som inte passade honom. 

Och den här ts bodde för övrigt inte i mannens hus varför det torde vara rimligt att han är den som ställer upp reglerna som gäller i HANS hus.  

TS, jag håller med om att det är bra att du får gå igenom det här nu isf att ni ska FÖRSÖKA få ert familjeliv att fungera trots att din pojkvän på många sätt har svårt att agera FÖRÄLDER till sina barn.

Föräldraskapet består av många delar, och minst lika viktigt som att visa kärlek genom att ge av sig själv när det gäller uppmärksamhet och att vara snäll, är det att man lär sina barn att bli respektfulla, ödmjuka och självständiga individer som klarar av livets motgångar utan att helt tappa fotfästet. Så långt verkar inte din numera ex-pojkvän tänka.

Att han står upp för sina barn kan väl diskuteras. Han står väl mer upp för sin slappa attityd, bekvämlighet och feghet, och inte så mycket för sina barns välgång. Men det är ju hans val. Ärligt talat, det verkar ju som att han faktiskt gjort dig en TJÄNST här. Nämligen att slippa låta varnnan vecka stjäla så otroligt mkt energi från dig. energi som du istället kan lägga på något mer konstruktivt och givande, tillsammans med en man som respekterar dig och står upp för DIG och tar hänsyn till dina känslor och åsikter. För i vilken relation fungerar det att man hela tiden kör sitt eget race?

Lycka till i framtiden TS! Hoppas att du snart hittar kärleken igen, förhoppningsvis med en man utan barn (mycket mindre kompliceart) men annars med en man som klarar av att både vara förälder och samtidigt släppa in dig i hans och barnens liv. Kram!  

Hm... Det låter som mina barn... Intressant när någon lägger fram det på det sättet som du gör...

Jag menar det..Men å andra sidan, jag har ingen bonusförälder som gnäller så tror vi kör på

Helt rätt att avsluta.
Min man hade inte heller blivit långvarig här om han lagt sig i hur jag tog hand om mina barn, det klarade jag långt innan jag träffade honom.  

Varför skulle jag inte ha några förväntningar på honom? Vi är numera gifta sedan ett antal år tillbaka. 

Jag skulle förstås ha tyckt att det var extremt märkligt om han haft synpunkter på vilka regler och val jag hade och gjorde för mina barn innan vi ens bodde tillsammans. Oacceptabelt i mitt tycke. Varför skulle något som fungerade för mig och mina barn kritiseras eller ändras av en annan människa? 

I övrigt anser jag att man kan ha rimliga förväntningar på den man lever samman med utan att det per automatik ska hänga ihop med att den andra tvunget måste få tycka, tänka och ha något att säga till om om absolut allt. Jag vet att det förefaller totalt surrealistiskt för de av er som känner er utanför så fort den i lever ihop med gör på ett sätt som ni inte först godkänt. Men alla har liksom inte behov av att laga sådant som inte ens är trasigt, bara för att kunna se och känna sin egen prägel på situationen och personen (bonusbarnen och mannen)  i tron att det är så mycket bättre. 

Det vill säga, min man kan mycket väl läsa läxor ihop med mina barn utan att samtidigt känna behov av att uttrycka sin talan, lägga in sitt mandat, vetobelägga, blanda sig i, ta över, insistera, kräva, ställa ultimatum, gråta, skälla, skrika, känna avundsjuka, svartsjuka och allt möjligt annat skevt bara för det. 

Det kommer att vara på exakt samma sätt om du och din man skiljer er och dina, i ditt tycke väluppfostrade barn som vet vad konsekvenser betyder, ska bo ihop med pappas nya kvinna. För då kommer i många fall den nya kvinnan ändå att tycka att dina barn är curlade eftersom det troligen skiljer sig i uppfostran, krav och förväntningar från den nya kvinnans håll. Lägg till att hennes "instinker" säger henne att barnen är aliens som inte är präglade av henne själv så har du samma problem all over again. 

Struntprat? Knappast. 

Tröttnade på ditt långa inlägg o läste inte klart....