Anonym skrev 2012-04-11 20:17:41 följande:
Varför skulle jag inte ha några förväntningar på honom? Vi är numera gifta sedan ett antal år tillbaka.
Jag skulle förstås ha tyckt att det var extremt märkligt om han haft synpunkter på vilka regler och val jag hade och gjorde för mina barn innan vi ens bodde tillsammans. Oacceptabelt i mitt tycke. Varför skulle något som fungerade för mig och mina barn kritiseras eller ändras av en annan människa?
I övrigt anser jag att man kan ha rimliga förväntningar på den man lever samman med utan att det per automatik ska hänga ihop med att den andra tvunget måste få tycka, tänka och ha något att säga till om om absolut allt. Jag vet att det förefaller totalt surrealistiskt för de av er som känner er utanför så fort den i lever ihop med gör på ett sätt som ni inte först godkänt. Men alla har liksom inte behov av att laga sådant som inte ens är trasigt, bara för att kunna se och känna sin egen prägel på situationen och personen (bonusbarnen och mannen) i tron att det är så mycket bättre.
Det vill säga, min man kan mycket väl läsa läxor ihop med mina barn utan att samtidigt känna behov av att uttrycka sin talan, lägga in sitt mandat, vetobelägga, blanda sig i, ta över, insistera, kräva, ställa ultimatum, gråta, skälla, skrika, känna avundsjuka, svartsjuka och allt möjligt annat skevt bara för det.
Du kan ju inte förvänta något av honom om inte han får vara med å ta gemensamma beslut i eran familj!
Man kan inte förvänta eller kräva utan att ge.
Men om din man är nöjd med ditt sätt att uppfostra på och det inte påverkar honom negativt och han anser att det är bra för dina barn, så är ju allt väl.
Men vad om han inte var det och uttryckte missnöje? Om han kom med förslag på ändringar så att även han kunde känna sig som hemma i sitt eget hem? Och om han menade att du gjorde något riktigt fel och han förklarade varför, ville du inte ens reflekterat över om det kanske kunde vara något i det han sa? Eller skulle du gått i försvar på en gång, bara för att "du är mamman och vet bäst" (något som är rent bullshit -att föräldrarna alltid vet bäst alltså!)?
Bara för att man har barn kan man inte köra på som man vill. Inte om man vill bygga upp ett gott förhållande som kanske kan leda till ett samboerskap och kanske ett ekteskap (om önskelig). Då måste man vara lite ödmjuk och inte tro man alltid vet bäst. Kanske din man kan se saker du inte ser, fördi han står lite utanför?
Alltså, om du curlade sönder dina barn, gjorde precis allt för dem, köpte saker hela tiden, tröstade oavsätt hur barnen betedde sig osv, och detta ledde till att dina barn inte betedde sig bra mot andra, och bara förväntade saker hela tiden. Och din pojkvän som du gärna ville flytta tillsammans med och starta ett liv med, tyckte att det var svårt att förhålla sig till dina barn pga detta, så ville du bara sagt "tough shit" och gjort slut? Du ville inte kanske pratat med honom och anpassat dig och dina regler lite?
Man måste inte på död och liv få vara med å bestämma absolut allt.
Men din man bor lika mycket i ditt hus som dig och dina barn eller?
Ja då måste du även ta hänsyn till honom, om han tycker något är fel eller inte trivs.
Du kan älska dina barn även om du visar hänsyn till andra också!
"utan att samtidigt känna behov av att uttrycka sin talan, lägga in sitt mandat, vetobelägga, blanda sig i, ta över, insistera, kräva, ställa ultimatum, gråta, skälla, skrika, känna avundsjuka, svartsjuka och allt möjligt annat skevt bara för det."
Ser du inte att det är lite skillnad på alla dessa saker du mixar i hop i en mening?
Det är inte bra att skrika, skälla och ställa ultimatum här och där. Men man måste kunde förvänta att få blanda sig lite i, insistera på vissa saker (som att du är konsekvent övenför dina barn om du har sagt du ska vara det) och få uttrycka sin talan!
Det är hans hem och hans familj, även fast det inte är hans biologiska barn.
Att din man inte känner behov av att säga till eller så, beror nog på att saker fungerar hemma hos er och han är enig i hur du gör saker. Och det är bra.
Men om det inte vore så?
